Finland: Centern klart största parti

En partisympatiökning, gjord av Tietoykkonen för Iltaleht, bekräftar den nya tendensen i toppen: oppositionspartiet Suomen Keskusta (Centern) är med 26,6 procent landets överlägset största parti, medan det ledande regeringspartiet, Kokoomus (Samlingspartiet) backar och hamnar på 17,7 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokraterna) stöds enligt den här undersökningen av 15,8 procent, obetydligt fler än de högerpopulistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som stöds av 15,7 procent. SDP sitter i regeringen, medan PS är i opposition.

Gikt var det här

I dag var jag på besök hos min nya husläkare. Hon hade tagit del av det läkaren på Akademiska kom fram till – att jag lider av gikt – kollade mina fötter och skrev därefter ut medicin mot nämnda åkomma, Allopurinol. Ordinationen lyder: en tablett dagligen under den första månaden, därefter två om dagen.

Jag tog vägen över apoteket, och så fort jag kom hem, tog jag den första tabletten.

Musikalisk spis och på det slottsmiddag

Vanna Rosenberg, här i Uppsala främst känd genom Stadsteatern, är ju inte främst känd som sångerska men gjorde faktiskt en utmärkt insats som en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice nu i helgen. Rent sångligt var naturligtvis Michael Weinius, som är operasångare, ett strå vassare, och ska vi göra den musikaliska rollbesättningen komplett, måste vi också nämna violinisten Tobias Ringborg. Den senare hade dessutom en viktig roll i det triangeldrama solisterna emellan som utspelades på scenen i universitetsaulan. Och på tal om trio: Trio X gjorde också en minnesvärd insats, bland annat i Carl Michael Bellmans ”Fredmans epistel numero 2”, ”Nå, skruva fiolen”.

Som vanligt när det gäller capricer bjöds publiken på mycket blandad kost: allt från August Södermans ”Bondbröllop” till ”Spelman på taket”. Själv blev jag kanske mest gripen av Sven David Sandströms tonsättning – ett uruppförande! – av Johan Ludvig Runebergs ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Full av överraskningar, sceniskt så väl som musikaliskt, var också ODs framförande av Ted Hughes tonsättning av William Blakes ”Tiger, Tiger Burning Bright” – här var det Folke Ahlin som trakterade pianot.

Den suveräna Cecilia Rydinger Ahlin fick jag och Birgitta möjlighet att personligen tacka under samlingen inför Stor-OD på Uppsala slott.

* * *

Stor-OD är en middag för aktiva och äldre OD-sångare med respektive, även invalda uppbackare av kören, studentikost benämnda farbröder och mostrar, bland dem min hustru.

Den obligatoriska klädseln vid dessa tillfällen är frack och långklänning – i mitt fall var dock lackskorna i år av medicinska skäl utbytta mot ett par rymliga dojor modell större.

Kvällens meny bestod av tryffelpocherat ägg med löjrom samt västerbottensbröd till förrätt och helstekt oxfilé med trattkantarellsås med pommes château till huvudrätt. Som diabetiker avböjde jag desserten, chokladtårta med hallonsås och vaniljgrädde, men hustrun talade med servitören, och jag fick i stället in ett fruktfat som jag tror flera av de kringsittande avundades mig.

Ätandet tryfferas av ljuvlig sång, allt ifrån ”Under rönn och syren” till Gunnar Wennerberg – dessutom roades vi av en sångkvartett och verbalt av den fullkomligt oslagbart rolige ODisten framför andra, Hans Dalborg.

En god vana vid ODs middagar är att man får sitta till bords med sin egen hustru bredvid sig.

Till vänster om mig hade jag i år en mycket trevlig ung dam, Maria Eckerdal. Ni som läser min blogg vet ju, att jag för egen del inte är religiös, men jag hade inga som helst problem med att umgås med en doktorand i ett teologiskt ämne – hon berättade att hon för närvarande var uppe i ett manus på 800 sidor men nu tänkte stryka ner det några hundra sidor. Dessutom sjöng hon som en kvinnlig Gud. Med henne pratade jag ganska mycket om arbetarrörelsens förflackning.

Snett över bordet hade jag Małgorzata Anna Packalén Parkman, gift med Stefan Parkman, som bland annat är ledare för Allmänna Sången. Som ni kan ana av det första av hennes förnamn är hon polska – hon är dessutom professor i polska. Hon är helt uppenbart en mycket social person, men jag tror att jag fick extra mycket av hennes uppmärksamhet genom att inte bara känna till polsk film och affischkonst utan också referera till författare som aforistikern Stanisław Jerzy Lec, filosofen och samhällsdebattören Leszek Kołakowski, den absurdistiske prosaisten och dramatikern Sławomir Mrożek och andra. Och jag försäkrar: Jag har läst dem!

Vid vår bordsända uppstod det också en diskussion om den aktuella regeringskrisen – naturligtvis var det min hustrus, den före detta talmannens och ministerns närvaro som lockade till detta. Eftersom samtalet inte var avsett för offentligheten, tänker jag inte referera vad enskilda personer sa, men jag noterade att de pikar som riktades hade adressen namngivna miljöpartister i regeringen. Här som i en del av mediadiskussionen fanns det nog de som skulle vilja se en koalition mellan socialdemokrater och moderater – observera att det här inte är min egen ståndpunkt.

Fast under loppet av kvällen hann vi också föra samtal med människor, som åsiktsmässigt står oss nära, rent av har vuxna barn som är aktiva socialdemokrater. Också i det här fallet må det vara de berördas ensak om de vill skylta med sina politiska värderingar.

Under kaffet samtalade Birgitta bland annat med landshövdingen, Peter Egardt, som nog aldrig har funderat på att bli socialdemokrat. Birgitta berömde bland annat valet av ny hedersupplänning, Ulrika Knutsson. Birgitta är själv hedersupplänning, så vi kommer snart att gå på den middag landshövdingen ordnar för de utvalda, bland dem nu alltså också Ulrika Knutsson.

Men dansen som avslutade Stor-OD avstod vi ifrån. Dans klarar min giktangripna fot ännu inte, och jag var ju heller inte iförd dansskor.

Jo, en sak till måste jag berätta. Även bland de musikaliskt sofistikerade gästerna på Uppsala slott mötte jag några, som spontant kom fram och berättade, att de brukar läsa mina kåserier om Melodikrysset.

Robin Hood som riktig rövare

Under mina pojkår var Robin Hood en av de självklara hjältarna.

Robin Hood-gestalten har följt mig genom livet, som hjälte i böcker, i en rad filmer och i serieversioner. Jag har mött honom i Walter Scott’s ”Ivanhoe” och i Howard Pyle’s och i svensken John O Ericssons pojkböcker, givetvis också senare i Walt Disney’s filmversion. Men när jag i fredags efter premiären på ”Robin Hoods hjärta” mötte en av våra kommunalpolitiker (S), till åldern mycket yngre än jag, visade det sig, att han för sin del till min förvåning tidigare bara hade tagit del av disneyversionen.

Publiken – oftast yngre än jag och med barn i sällskap – jublade åt David Farr’s och den isländska teatergruppen Vesturports scenversion av historien om Robin Hood, ”Robin Hoods hjärta”. Den här versionen av Robin Hoods äventyr skiljer sig i flera viktiga avseenden från den etablerade bilden av Robin Hood, de fattigas vän i nöden – men man måste då genast tillägga, att även om Robin Hood en gång i urtiden har funnits, vet vi egentligen mycket lite om honom. Nå, här hamnar han till slut på rätt sida i alla fall, fast detta är till stor del Marion’s fötjänst; det är hon som är rättrådig.

Den här pjäsens stora charm har väldigt mycket att göra med det vi betraktar som ram, utanverk: Scenen är Sherwoodskogen med täta lövverk som döljer rövare och de rep som är deras överfallsredskap. Skådespelarna fäktas, gör volter, är i ständig rörelse. Vi ser en och annan av de agerande slukas av ett flammande helvetesgap (ett vulkaniskt isländskt slukhål?); andra dyker upp ur en damm i skogen. Också ljudnivån på scenen är ofta öronbedövande.

För den beröm värda scenografin står Gisli Örn Gardarsson. Koreograf, i programmet benämnd slagsmålsinstruktör, är Kevin McCurdy. Översättningen till svenska har gjorts av Bengt Ohlsson, och för dramaturgin står Åsa Lindholm.

Rollen som Robin Hood, här alltså mycket mer av en rövare än i de böcker och filmer jag nämner ovan, kreeras av Logi Tulinius. Han blir betuttad i jungfru Marion (Emelie Wallberg), men eftersom han har en ganska antikverad syn på vad tjejer kan – de kan till exempel inte bli rövare i skogen – klär hon ut sig i manskläder och kallar sig Martin samt slåss som en riktig karl som det brukar heta. Robins antagonist, också i fråga om Marions gunst, prins John, spelas utmärkt av Robin Keller. Nämns bör också Marions hjälpreda Pierre (Mathias Olsson), understundom feg men vinnande i längden.

Hur det hela slutar? Jo, Robin och Marion får varann, i det senare fallet trots farsans inledande motstånd. Det blir en happy end, fast mer komisk än romantisk.

Höstpsalm

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter hittar jag en text, insänd av Staffan, Umeå (Ling?):

Höstpsalm

Jag kom att bläddra i en gammal psalmbok och stötte på psalm 477 från år 1774. Den står under rubriken ”Hösten”. Jag fastnade för den underbara och alltjämt giltiga beskrivningen av det annalkande mörkret. Vers ett lyder:

Med hastat lopp och dunkelt sken
oss solen snart förlåter,
att uppgå sorgelig och sen
på mulna fästet åter.
Förbi är årets sköna tid,
och stormar störa bygdens frid,
och täta skurar svalla.
Den sista blomman lutad står,
och i den mulna höstens spår
de gula löven falla.

Melodikrysset nummer 49 2014

Trots allt fler krämpor och av tilltagande ålder ökande bekymmer har jag ett ganska omväxlande liv. I går var hustrun och jag till exempel på Uppsala stadsteater och såg familjeföreställningen ”Robin Hoods hjärta”. Sen hann vi också se större delen av ”På spåret” och därefter ”Skavlan” med bland andra Stefan Löfven och John Cleese. Avslutningen med en överlevande från den amerikanska atombombningen i Japan var hemsk, djupt gripande.

I morse upp igen för dagens Melodikrysset.

Anders Eldeman antydde att det var ganska svårt, men för egen del fann jag bara en fråga svår, den med Zero Zero och deras märkliga låt ”Trampa i min mammas rabatt”. Det tog en bra stund innan jag kom på att det vi hörde var deras variant av ”Blue Suede Shoes”, vilket senare skulle ge oss svarsordet sko.

Och för ordningens skull: Jag fick också fundera en stund innan jag kunde identifiera det Lennart Palm spelade som Magnus Ugglas ”Dansa aldrig nykter”, vilket skulle ge oss svarsordet dans.

Resten var hyggligt lätt, för mig åtminstone.

Jag kände till exempel omedelbart igen Doug Seegers, när jag hörde ”Going Down To the River”.

Molly Sandén finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men jag minns henne och hennes ”Why Am I Crying” från Melodifesivalen 2012.

Och för att fortsätta på den någorlunda nutida linjen: ”I dag kommer aldrig mer” sjöngs av Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt.

Dagens Björn & Benny, ”Guldet blev till sand”, var hämtad ur ”Kristina från Duvemåla” och sjöngs av Peter Jöback, PJ.

Evert Taube förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels hörde vi hans ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss yrket/befattningen eldare.

Dels fick vi höra hans ”Flickan i Peru” i en version med Cave Stompers.

Relativt tidigt i krysset fick vi också höra en Lasse Dahlquist-låt, om Jolly Bob från Aberdeen.

Old Macdonald var väl inte heller svensk, men i Sverige fick han heta Per Olsson och här hade han en bonnagård.

Inte heller behövde jag sända ut något SOS för att känna igen ”Är det så här att vara kär när man är liten”, vars text författades av Gösta Rybrant och som vi minns med Sven-Olof Sandberg.

Och då återstår bara en låt signerad Jerome Kern och exekverad av Rod Stewart, ”The Way You Look Tonight”.

Själv vet jag hur hon kommer att se ut i kväll – en långklänning i blå nyanser hänger framme i väntan på omklädningen inför ODs konsert och därefter middag på Uppsala slott. Birgitta är moster i OD, och jag får hänga med.

Så gott jag kan. Som alla herrar på ODs middagar kommer jag att vara klädd i frack, men lackskorna får jag i mitt nuvarande tillstånd inte på mig. Så det blir ett par rejält stor dojor och knappast någon dans för min del i kväll.

Grønland får blocköverskridande koalitionsregering

Ledaren för socialdemokratiska Siumut (Framåt) Kim Kielsen, vars parti trots tillbakagång, om än med nöd och näppe, förblev landets största parti, har nu lyckats snickra ihop en ny grönländsk regering.

Den får en blocköverskridande och lite oväntad sammansättning men får ändå nödvändig majoritet.

Stommen i den nya regeringen blir således Siumut, som i valet stöddes av 34,3 procent och fick 11 mandat.

I regeringen ingår också vänsterliberala Demokraatit (Demokraterna), som fick 11,8 procent av rösterna och 4 mandat.

Och så ingår i den här koalitionen landets enda mer högerinriktade parti Atassut (Samhörighet), som fick stöd av 6,5 procent, vilket gav 2 mandat.

De två sistnämnda partierna vill bibehålla Grønlands band till Danmark. Dessutom är de för uranbrytning.

Vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter) fick lika många mandat som Siumut, 11, men i röster något mindre, 32,2 procent. Det här partiet har tidigare varit i koalition med Siumut.

Psykologiskt begripligare, när det gäller bortval av tänkbara koalitionspartners, är det att det av en tidigare ledande men avhoppad socialdemokrat bildade nya partiet Partii Naleraq (Riktmärket) ställdes utanför regeringssamarbetet. Det här utbrytarpartiet tog nämligen 11,6 procent och 3 mandat och bidrog rimligen till försvagningen av Siumut.

Norge: Arbeiderpartiet tillbaka på sin historiska nivå

Arbeiderpartiet når med 42,8 procent (+ 1,9) sin högsta nivå sedan 1985. Det är konklusionen av Norstats färska opinionsmätning för NRK. Jämfört med partiets resultat i valet 2013, 30,8 procent, är det här ett närmast sensationellt bra resultat.

Framgången är också av intresse för svensk socialdemokrati i det läge partiet och landet nu befinner sig. Arbeiderpartiets tar nämligen väljare från praktiskt taget alla andra partier, och partiet skulle bara behöva få fem mandat fler än dagens mätning ger för att uppnå egen majoritet i Stortinget.

Behovet av ett särskilt miljöparti, Miljøpartiet De Grønne, är uppenbart inte så stort i Norge: I den aktuella mätningen ökar MDG visserligen med marginella 0,2 procentenheter, men partiet ligger med 3,7 procent fortsatt under fyraprocentsspärren. I valet 2013 fick partiet ett lokalt mandat i Oslo men hamnade i riksgenomsnitt på 2,9 procent.

Konkurrenten om vänsterväljarna, den tidigare regeringspartnern Sosialistisk Venstreparti, som i valet 2013 fick stöd av 4,1 procent, backar i den aktuella mätningen med 0,4 procentenheter till 3,3 procent och skulle med ett sådant valresultat åka ur Stortinget. Jag kan inte se att det här skulle bero på några tabbar från partiets egen sida. Men de norska väljarna anser uppenbarligen att Arbeiderpartiet också står för en rimlig vänsterkurs.

Det ledande regeringspartiet Høyre, som i valet 2013 fick stöd av 26,8 procent, är nu nere på 21,3 procent, – 2,3 procentenheter sedan förra mätningen. Även Høyre måste rimligen ha tappat väljare till Arbeiderpartiet.

Detsamma gäller dess partner, missnöjespartiet Fremskrittspartiet, som i valet 2013 stöddes av 16,3 procent. Partiet ökar i den här mätningen visserligen med 1,3 procentenheter, men dagens resultat, 12,6 procent, är lika full långt under valresultatet.

Två av Stortingets småpartier är delar av den blå-blå regeringen parlamentariska underlag, även om de sprattlar i olika sakfrågor. Båda backar, även de.

Kristelig Folkeparti backar med 0,7 procentenheter till 5 procent, att jämföra med partiets valresultat 2013, 5,6 procent.

Och liberala Venstre backar med 1 procentenhet till 3,3 procent, ett resultat under spärren. I valet 2013 stöddes partiet av 5,2 procent. Märk att det här partiet har försökt profilera sig som ett borgerligt miljöparti.

Det enda mittenparti som ökar en aning, + 0,5 procentenheter till nu 5,4 procent, är Senterpartiet som samregerade med Arbeiderpartiet fram till förra valet. I den aktuella mätningen får SP alltså nästan samma stöd som i valet 2013, 5,5 procent.

Estland: Avhoppad centerpartist kandiderar på socialdemokratisk lista

Jag skrev nyligen om Olga Sõtnik, avhoppad riksdagsledamot från estniska Centerpartiet, Keskerakond. Hon är av ukrainsk börd och kände stark frustration över centerledaren Edgar Savisaars vänskapliga förbindelser med maktpartiet i Ryssland.

Nu kommer det besked många har väntat sig: I valet till Riigikogu (Riksdagen) kandiderar hon för Socialdemokraterna. Formellt sker det som fristående kandidat, men Sõtnik säger själv, att det här steget kan följas av att hon också formellt ansluter sig till det socialdemokratiska partiet.

Valet äger rum den 1 mars.

Hon ska kandidera i Mustamäe och Nõmme. Mustamäe är en av Tallinns mest ryssbefolkade betongförstäder, och det ska bli intressant att se, hur väljarna där, många av dem alltså med rysk bakgrund, lägger sina röster. Normalt skulle Sõtnik där ha setts som ”en av de våra” – men nu kan ju ryssarna se henne som en antagonist mot deras ursprungsland.

Å andra sidan finns det i dag ryssar i Estland, vilka ser Estland, inte Ryssland, som det land de identifierar sig med.

Det var vi ester som var den första stora flyktingvågen till Sverige

I höstas – av en slump samma dag som Riksdagens högtidliga öppnande ägde rum – var jag inbjuden till Missionskyrkan i Östhammar för att prata om flyktingvågen från Estland till Sverige med kulmen hösten 1944, alltså för 70 år sedan.

Jag var en av dem som kom då, för egen del sju år gammal och via Finland.

Här på bloggen har jag berättat om det här flera gånger, och det finns ingen anledning att nu åter upprepa min, min familjs och tusentals andras personhistoria.

En av de ester som läser min blogg, Viiu Riis, tyckte uppenbarligen att min och min familjs flykthistoria och bakgrunden till den förtjänade vidare spridning, inte minst bland de många ester och deras avkomlingar som i dag finns i det svenska samhället, så hon kontaktade mig och bad om mitt tillstånd att vidarebefordra min bloggtext till det i Stockholm veckovis utkommande Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) för publicering också på estniska.

Jag svarade att det var OK för min del, om tidningen skulle finna min bloggtext värd att översätta och publicera. Och i senaste numret, nummer 47 2014 (3 december), finns nu min bloggtext översatt till estniska av chefredaktören och ansvariga utgivaren Tiina Pintsaar.

I det läge svensk politik befinner sig i just nu, är jag särskilt glad över att det här avslutande partiet i min bloggtext nu, något avkortat, finns tillgängligt också på estniska:

”Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.”

* * *

Vad innehåller då en estniskspråkig nyhetstidning i Sverige?

Eftersom tidningens läsare finns i det svenska samhället och får sina svenska nyheter och även normal utrikesrapportering via svenska media, är den här tidningen inriktad på vad som sker bland esterna i Sverige och förstås i det gamla hemlandet.

På ettan hittar man till exempel adventsfirandet i Estniska skolan i Stockholm – det finns en sådan. Där finns även en artikel om den nye ärkebiskopen i evangelisk-lutherska kyrkan i Estland och en kortsammanfattning av en intervju i en estnisk dagstidning med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, vars ämbetsperiod snart är slut: Ilves, som är socialdemokrat men i sitt ämbete inte har fortsatt att vara partimedlem, meddelar att han inte kommer att återvända till partipolitiken.

En artikel inne i tidningen berättar om att Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har varit på officiellt besök i Estland och där bland annat träffat sin kollega Sven Mikser, som är ordförande för de estniska socialdemokraterna.

På bild ser vi också den nyss avgångne estniske ambassadören i Sverige, Jaak Jõerüüt, och hans hustru, författarinnan Viivi Luik. Här vill jag gärna passa på att rekommendera mina läsare att läsa hennes till svenska översatta ”Den sjunde fredsvåren”, en roman om livet i Estland under efterkrigsåren, också om det motstånd mot det ryska/kommunistiska välde som mot den överväldigande majoritetens motstånd etablerades i Estland.

Kulturmaterialet speglar bland annat en konsert med estniska körer, en här i Sverige, en på besök från Estland: På programmet i Eric Ericson-hallen stod bland annat verk av Vivaldi och Albinioni.

Och så innehåller Eesti Päevaleht, som alla anda tidningar, notiser om allt sådant som kan intressera läsarna, i det här fallet till exempel om de estniska föreningarnas verksamheter i Göteborg, Lund, Norrköping, Nyköping, Stockholm och Uppsala, och även dödsannonser, bland vilka man förstås finner kvinnor med svenskt efternamn och sörjande make, till exempel med förnamnet Åke.