Musikalisk spis och på det slottsmiddag

8 december 2014 17:54 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vanna Rosenberg, här i Uppsala främst känd genom Stadsteatern, är ju inte främst känd som sångerska men gjorde faktiskt en utmärkt insats som en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice nu i helgen. Rent sångligt var naturligtvis Michael Weinius, som är operasångare, ett strå vassare, och ska vi göra den musikaliska rollbesättningen komplett, måste vi också nämna violinisten Tobias Ringborg. Den senare hade dessutom en viktig roll i det triangeldrama solisterna emellan som utspelades på scenen i universitetsaulan. Och på tal om trio: Trio X gjorde också en minnesvärd insats, bland annat i Carl Michael Bellmans ”Fredmans epistel numero 2”, ”Nå, skruva fiolen”.

Som vanligt när det gäller capricer bjöds publiken på mycket blandad kost: allt från August Södermans ”Bondbröllop” till ”Spelman på taket”. Själv blev jag kanske mest gripen av Sven David Sandströms tonsättning – ett uruppförande! – av Johan Ludvig Runebergs ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Full av överraskningar, sceniskt så väl som musikaliskt, var också ODs framförande av Ted Hughes tonsättning av William Blakes ”Tiger, Tiger Burning Bright” – här var det Folke Ahlin som trakterade pianot.

Den suveräna Cecilia Rydinger Ahlin fick jag och Birgitta möjlighet att personligen tacka under samlingen inför Stor-OD på Uppsala slott.

* * *

Stor-OD är en middag för aktiva och äldre OD-sångare med respektive, även invalda uppbackare av kören, studentikost benämnda farbröder och mostrar, bland dem min hustru.

Den obligatoriska klädseln vid dessa tillfällen är frack och långklänning – i mitt fall var dock lackskorna i år av medicinska skäl utbytta mot ett par rymliga dojor modell större.

Kvällens meny bestod av tryffelpocherat ägg med löjrom samt västerbottensbröd till förrätt och helstekt oxfilé med trattkantarellsås med pommes château till huvudrätt. Som diabetiker avböjde jag desserten, chokladtårta med hallonsås och vaniljgrädde, men hustrun talade med servitören, och jag fick i stället in ett fruktfat som jag tror flera av de kringsittande avundades mig.

Ätandet tryfferas av ljuvlig sång, allt ifrån ”Under rönn och syren” till Gunnar Wennerberg – dessutom roades vi av en sångkvartett och verbalt av den fullkomligt oslagbart rolige ODisten framför andra, Hans Dalborg.

En god vana vid ODs middagar är att man får sitta till bords med sin egen hustru bredvid sig.

Till vänster om mig hade jag i år en mycket trevlig ung dam, Maria Eckerdal. Ni som läser min blogg vet ju, att jag för egen del inte är religiös, men jag hade inga som helst problem med att umgås med en doktorand i ett teologiskt ämne – hon berättade att hon för närvarande var uppe i ett manus på 800 sidor men nu tänkte stryka ner det några hundra sidor. Dessutom sjöng hon som en kvinnlig Gud. Med henne pratade jag ganska mycket om arbetarrörelsens förflackning.

Snett över bordet hade jag Małgorzata Anna Packalén Parkman, gift med Stefan Parkman, som bland annat är ledare för Allmänna Sången. Som ni kan ana av det första av hennes förnamn är hon polska – hon är dessutom professor i polska. Hon är helt uppenbart en mycket social person, men jag tror att jag fick extra mycket av hennes uppmärksamhet genom att inte bara känna till polsk film och affischkonst utan också referera till författare som aforistikern Stanisław Jerzy Lec, filosofen och samhällsdebattören Leszek Kołakowski, den absurdistiske prosaisten och dramatikern Sławomir Mrożek och andra. Och jag försäkrar: Jag har läst dem!

Vid vår bordsända uppstod det också en diskussion om den aktuella regeringskrisen – naturligtvis var det min hustrus, den före detta talmannens och ministerns närvaro som lockade till detta. Eftersom samtalet inte var avsett för offentligheten, tänker jag inte referera vad enskilda personer sa, men jag noterade att de pikar som riktades hade adressen namngivna miljöpartister i regeringen. Här som i en del av mediadiskussionen fanns det nog de som skulle vilja se en koalition mellan socialdemokrater och moderater – observera att det här inte är min egen ståndpunkt.

Fast under loppet av kvällen hann vi också föra samtal med människor, som åsiktsmässigt står oss nära, rent av har vuxna barn som är aktiva socialdemokrater. Också i det här fallet må det vara de berördas ensak om de vill skylta med sina politiska värderingar.

Under kaffet samtalade Birgitta bland annat med landshövdingen, Peter Egardt, som nog aldrig har funderat på att bli socialdemokrat. Birgitta berömde bland annat valet av ny hedersupplänning, Ulrika Knutsson. Birgitta är själv hedersupplänning, så vi kommer snart att gå på den middag landshövdingen ordnar för de utvalda, bland dem nu alltså också Ulrika Knutsson.

Men dansen som avslutade Stor-OD avstod vi ifrån. Dans klarar min giktangripna fot ännu inte, och jag var ju heller inte iförd dansskor.

Jo, en sak till måste jag berätta. Även bland de musikaliskt sofistikerade gästerna på Uppsala slott mötte jag några, som spontant kom fram och berättade, att de brukar läsa mina kåserier om Melodikrysset.