Det var vi ester som var den första stora flyktingvågen till Sverige

4 december 2014 21:48 | Media, Politik | 2 kommentarer

I höstas – av en slump samma dag som Riksdagens högtidliga öppnande ägde rum – var jag inbjuden till Missionskyrkan i Östhammar för att prata om flyktingvågen från Estland till Sverige med kulmen hösten 1944, alltså för 70 år sedan.

Jag var en av dem som kom då, för egen del sju år gammal och via Finland.

Här på bloggen har jag berättat om det här flera gånger, och det finns ingen anledning att nu åter upprepa min, min familjs och tusentals andras personhistoria.

En av de ester som läser min blogg, Viiu Riis, tyckte uppenbarligen att min och min familjs flykthistoria och bakgrunden till den förtjänade vidare spridning, inte minst bland de många ester och deras avkomlingar som i dag finns i det svenska samhället, så hon kontaktade mig och bad om mitt tillstånd att vidarebefordra min bloggtext till det i Stockholm veckovis utkommande Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) för publicering också på estniska.

Jag svarade att det var OK för min del, om tidningen skulle finna min bloggtext värd att översätta och publicera. Och i senaste numret, nummer 47 2014 (3 december), finns nu min bloggtext översatt till estniska av chefredaktören och ansvariga utgivaren Tiina Pintsaar.

I det läge svensk politik befinner sig i just nu, är jag särskilt glad över att det här avslutande partiet i min bloggtext nu, något avkortat, finns tillgängligt också på estniska:

”Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.”

* * *

Vad innehåller då en estniskspråkig nyhetstidning i Sverige?

Eftersom tidningens läsare finns i det svenska samhället och får sina svenska nyheter och även normal utrikesrapportering via svenska media, är den här tidningen inriktad på vad som sker bland esterna i Sverige och förstås i det gamla hemlandet.

På ettan hittar man till exempel adventsfirandet i Estniska skolan i Stockholm – det finns en sådan. Där finns även en artikel om den nye ärkebiskopen i evangelisk-lutherska kyrkan i Estland och en kortsammanfattning av en intervju i en estnisk dagstidning med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, vars ämbetsperiod snart är slut: Ilves, som är socialdemokrat men i sitt ämbete inte har fortsatt att vara partimedlem, meddelar att han inte kommer att återvända till partipolitiken.

En artikel inne i tidningen berättar om att Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har varit på officiellt besök i Estland och där bland annat träffat sin kollega Sven Mikser, som är ordförande för de estniska socialdemokraterna.

På bild ser vi också den nyss avgångne estniske ambassadören i Sverige, Jaak Jõerüüt, och hans hustru, författarinnan Viivi Luik. Här vill jag gärna passa på att rekommendera mina läsare att läsa hennes till svenska översatta ”Den sjunde fredsvåren”, en roman om livet i Estland under efterkrigsåren, också om det motstånd mot det ryska/kommunistiska välde som mot den överväldigande majoritetens motstånd etablerades i Estland.

Kulturmaterialet speglar bland annat en konsert med estniska körer, en här i Sverige, en på besök från Estland: På programmet i Eric Ericson-hallen stod bland annat verk av Vivaldi och Albinioni.

Och så innehåller Eesti Päevaleht, som alla anda tidningar, notiser om allt sådant som kan intressera läsarna, i det här fallet till exempel om de estniska föreningarnas verksamheter i Göteborg, Lund, Norrköping, Nyköping, Stockholm och Uppsala, och även dödsannonser, bland vilka man förstås finner kvinnor med svenskt efternamn och sörjande make, till exempel med förnamnet Åke.

2 kommentarer

  1. Sen har ättlingar till dessa rest tillbaka efter Estlands befrielse och blivit del av både politik, administration och företagande. Jag undrar hur de som stannade kvar reagerat på det? Jag dömer inte men ställer frågan.

    Comment by Fredrik — 2014 12 05 17:58 #

  2. Till Fredrik Sjölin: Eftersom balterna i exil upprätthöll demokratiska partier, var det naturligt att de – när frigörelsen kom – hjälpte till med att återupprätta sådana i sina gamla hemländer.

    Jag gjorde själv såna insatser utan att ha egna ambitioner att få en personlig politisk roll i mitt gamla hemland, Estland. Andra, men numerärt faktiskt ganska få, återvände till sitt eller familjens gamla hemland och gjorde också en politisk insats. Toomas Hendrik Ilves, född i Sverige och med utbildning i USA, är ett exempel: Han blev socialdemokratisk partiledare och sedan Estlands president.

    Ett av skälen till det här är förstås att de som växte upp under sovjettiden inte hade några erfarenheter av demokratiska politiska partier, valarbete och annat sådant. Jag var vid ett tillfälle inbjuden av det återbildade socialdemokratiska partiet i Estland att leda en veckoslutskurs om hur man genomför valarbete. Jag berättade om kampanjer och hade också med mig mängder av valmaterial från Sverige som åskådningsexempel vars funktion jag förklarade.

    Då hände en som jag tyckte helt underbar sak. De estniska socialdemokraterna hade också inbjudit representanter för ett antal andra i vid mening mittenorienterade partier, partier som både var konkurrenter och tänkbara samarbetspartners i kommande koalitionsregeringar. ”De måste ju också få lära sig hur demokratiska valrörelser går till”, förklarade en av mina egna meningsfränder.

    På det hela taget gick det raskt för de baltiska partierna att lära sig det här som vi tar för givet men som då var nytt och oprövat för dem, och det växte också snart fram en kader av demokratiska partiaktivister som inte hade exilbakgrund.

    Att en del exilbalter som var företagare här i Sverige också startade företag i sina gamla hemländer var på samma sätt ganska naturligt, men också företagarklassen i till exempel mitt gamla hemland Estland består i dag till allra största delen av yngre estlandsfödda.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 05 22:33 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^