I dödens väntrum

30 december 2014 16:17 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till AkutenAkademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.

21 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Enn, du ger en skrämmande bild av sakernas tillstånd, tyvärr nog mycket vanligt förekommande inte bara på Akademiska.
    Men rubriken: du anspelar förstås på Sven Stolpes roman. Svante Nordin har ju nyss kommit med en biografi om densamme, ”Blåsten av ett temperament”. Rekommenderas. Tycka vad man vill om SS, skriva medryckande kunde han. Det kan också SN.
    Gott Nytt År!

    Comment by HO — 2014 12 30 19:10 #

  2. Till Hans O Alfredsson: Vad jag såg var en högst kompetent personal slita livet ur sig, men varken deras antal eller lokalerna var dimensionerade för den här anstormningen. Det känns mycket angeläget, att den nya rödgröna landstingsledningen kraftfullt bygger ut Akuten både vad gäller personal och arbetsytor.

    Och jo, visst var det här ett medvetet lån från Sven Stolpe. Trots Svante Nordins behjärtansvärda insats är det nog inte många i de yngre generationerna som känner till den här gamle läsvärde reaktionären.

    Gott nytt år själv!

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 30 19:43 #

  3. Vad hjälper det att bygga ut personalmängden om alla ändå ska ta ledigt samma klämdagar ?

    Comment by Elektronen — 2014 12 30 20:38 #

  4. Enn, SN:s bok visar väl att han i yngre dar inte alls var så reaktionär? Han välkomnade sossar och kommunister i tidskriften Fronten, som han redigerade, men markerade mot konservativa och nationalister.

    Comment by HO — 2014 12 30 22:29 #

  5. Till Hans O Alfredsson: Min lite slarvigt använda etikett syftade på hur han uppfattades i mina egna yngre dar.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 30 23:02 #

  6. Ditt exempel här är ju knappast någon unik händelse i vården. Jag har hört ännu värre historier. Ämnet kräver förmodligen en avhandling men jag kan väl nämna ett par saker som borde rättas till. Även om jag naturligtvis inser att så aldrig kommer att göras:
    – Arbetet är illa, ålderdomligt och hierarkiskt organiserat.
    – Konstant brist på läkare ( bl a beroende på att läkarfacken vill ha det så av makt- och löneskäl. Stafettläkaren i Brunflo som begärde 82 000 kr i veckan är bara ett exempel).
    Vi får väl hoppas att den nytillträdde pojken som Socialdemokraterna i sin oändliga vishet utsett till hälso- och sjukvårdsminister reder upp saken. Trots att han saknar både utbildning och arbetslivserfarenhet inom området.

    Comment by Jan — 2014 12 31 9:58 #

  7. Enn, jo på äldre dar stod han ju långt till höger och uppfattades väl mest som lite roande. Jag minns honom förstås också.
    Men i yngre dar publicerade han kulturradikaler i Fronten, som ju gavs ut av Bonniers. I en programförklaring 1932 skrev han så här:
    ”Politiskt kan Frontens kurs anges med följande bestämningar: Åt vänster sättes ingen gräns; vi räkna bland våra medarbetare liberaler, socialdemokrater och – i fri diskussion – kommunister. Åt höger sättes däremot en klar gräns. De internationella fredssträvandena skola ingående följas av sakkunniga medarbetare, men för traditionell nationalism, ekonomisk och politisk konservatism finnes i våra spalter icke något utrymme.”
    Hans bror Herman, som han var nära förbunden med hela livet, hade ju en lång karriär inom KF, bl a som mångårig chef för dess bokförlag.
    Hur som haver, Svante Nordins biografi är intressant och mycket välskriven.

    Comment by HO — 2014 12 31 10:37 #

  8. Hujedamej, vilket eländigt besök på Ackis för dej! Men bra att du blev ordentligt undersökt till slut, inkl röntgen, och bra med en hostmedicin med lite klös i. Fortsätt krya, och gott nytt år!

    Comment by Maggan — 2014 12 31 14:57 #

  9. Vi är ungefärligen samtida du och jag. Krämporna är också ungefärligen desamma. Jag har därför haft anledning att besöka några akutavdelningar i Göteborgstrakten där jag bor och upplevt samma scenario som det du beskriver. Men till syvende och sidst har jag blivit väl omhändertagen trots allt. Även om väntetiderna varit långa så är man ju tacksam för att den stressade och överbelastade personalen bryr sig och tar ens promlem på allvar.
    Hoppas nu att den nya medicineringen skall göra att livet blir lite lättare för dig.
    Får jag besvära om ett (trots allt) Gott Nytt År.

    Comment by Kenneth Hansson — 2014 12 31 15:09 #

  10. Hemskt dåligt planerat av sjukhuschefen om det finns en sådan. Någon har yttersta ansvaret. någon måste kämpa med näbbar och klor för att få bemanning. En(!) läkare!? Skriv en insändare i UNT! Oacceptabelt! Du måste ha varit uttröttad! Alternativet är att söka privat.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2014 12 31 15:29 #

  11. Jag har som sagt bara goda erfarenheter av tidigare besök på olika avdelningar på Akademiska, så det kaos som mötte mig på akuten blev en chock.

    Nu är jag en sansad och rationell människa, så avsikten med den här lägesrapporten var främst att få ansvariga, inte minst politiskt ansvariga partivänner att agera.

    Och jag tror faktiskt inte att jag behöver skriva i UNT för att nå fram. Den här bloggen läses av tillräckligt många av dem som behöver få del av mina erfarenheter.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 31 16:40 #

  12. GOTT NYTT ÅR ENN.
    Trots krämpor och ålder får vi hoppas på ett bra år även om det ser rätt mörkt ut på många ställen i världen.Våren kommer nog med fågelsång!

    Comment by Larserik Eriksson — 2014 12 31 17:00 #

  13. Till Larserik Eriksson: Ett gott nytt år till dig och Oskar! Min egen livslust stegrades märkbart när jag läste dina uppmuntrande slutord: ”Våren kommer med fågelsång!”

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 31 17:10 #

  14. ”Konstant brist på läkare ( bl a beroende på att läkarfacken vill ha det så av makt- och löneskäl.”, skrev Jan här ovan. Så är det och så har staten tillåtit det att vara, år efter år och oavsett vilken regering vi haft.
    I motsats till lärarutbildningarna är det ingen, och har inte varit, någon brist på sökande till läkarutbildningarna. Ändå har utbildningsministrar och socialministrar hellre lyssnat på Läkarförbundet än på landstingen när antalet utbildningsplatser spikats. Enda undantaget har varit när s-regeringar av regionalpolitiska skäl ökat antalet platser i Linköping och Umeå. Landstingsstyrelsens tidigare ordförande Mats O Karlsson (s) kan säkert bekräfta den beskrivningen.

    Comment by Jean — 2014 12 31 19:42 #

  15. Hej Enn, bra att du skriver om det här! Krya på dig och jag önskar dig Gott Nytt År!

    Comment by Pyttan — 2014 12 31 21:14 #

  16. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse. Om det är ansvariga som läser din blogg vet nog bara du. Du klarade det i alla fall. Men att behöva vänta så länge för att få råd om extra vattendrivande är inte acceptabelt! Synd att du var där utan sällskap, för någon borde ha kommit med riktig mat under den alltför långa vistelsen. Finns det inga frivilligorganisationer som stöder patienter på sjukhus där i det gamla landet? :)

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2015 01 01 15:27 #

  17. Det var akutens värsta dag i mannaminne enligt mågen som jobbar där som läkare!!
    Tydligen hade de flesta över 70 år väntat över julhelgen för att ta sig till akuten.
    Invasionen visade ingen begränsning av äldre patienter och Kaos är Infernos broder.
    Personligen har jag under hösten tillbringat 31 timmar sammanlagt i väntrummet vid 2 olika tillfällen. Enligt mågen skall man tydligen inte söka sig till akuten då bemanningen är ytters begränsad och man får inte den personal som behövs. Akkis borde dela på sig och låta någon annan operatör ta hand om akuten och låta den statliga delen vara för sig. Ett akademiskt sjukhus passar inte in i Uppsalas vårdbild.

    Comment by Urban Sjölander — 2015 01 01 17:27 #

  18. Naturligtvis är de missförhållanden som Enn uppmärksammar inte unika för Uppsala. Uppsala har det förmodligen bättre förspänt än de flesta städer i Sverige. Det Enn beskriver är förmodligen en ganska träffande bild av situationen på akuten en storhelg i valfri stad i Sverige.
    Men man måste nog inse att både landstinget och Läkarförbundet vill ha det så här. Det tycks gynna deras agendor. Annars hade man väl gjort något åt det för länge sedan?

    Comment by Jan — 2015 01 01 18:55 #

  19. Jan det tror jag inte på! Man vill ha en optimalt fungerande mottagning och det passar inte in i Landstingspolitiken och fördelningen av pengar när man får toppar och ibland bottnar och sedan bildar ett snitt av besökare över ett 24 timmars scenario och den skall passa in på årets alla dagar.
    I varje fall verkar det så, för ingen kan väl påstå att man bygger akutmottagningar som inte är till för att fungera?
    Politiken är boven i dramat och ser man till att Landsting skall fungera torde de bli totalt opolitiska och tjänstemän anställas för att uppnå en optimal fungerande verksamhet och det klarar man inte med politik!!
    Skrota Landstingen!!!

    Comment by Urban Sjölander — 2015 01 01 19:05 #

  20. Till Urban Sjölander: Akis var ett av de sista statliga sjukhusen som lämnades över till värdlandstinget. Och det var inte bättre ordning på sjukhuset under den statliga tiden! Personalbrist, överbeläggningar, långa kö- och väntetider, plus årliga gigantiska underskott som ingen lyckades göra något åt, var vad som gällde.

    Comment by Jean — 2015 01 01 22:09 #

  21. Sjukskrivningsstatistiken talar starkt för att klämdagarna ifrågasätts av medicinska skäl.

    Comment by Hans G Eriksson — 2015 01 02 5:19 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^