En vit men samtidigt förmörkad jul
26 december 2014 17:48 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 19 kommentarerAtt det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.
I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.
Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.
Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.
Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.
Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.
Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.
Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.
När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.
När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!
Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.
När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.
Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.
På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.
Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.
Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.
När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.
Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.
Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.
Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.
För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.
Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!
Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.
Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).
Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.
När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.
Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.
Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.
Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.
Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.
19 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Enn!
Ett litet bidrag till din blogg, som jag läser men inte bidrar till särskilt ofta med kommentarer.
Men din beskrivning av estnisk julsylta frammanade mina egna minnen från Estland.
År 1991 vände sig den unga nationen Estland till Sverige för att få hjälp att utvärdera den vetenskap som man fått ärva från Sovjetunionen. Den svenska regeringen gav det dåvarande Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) uppdraget att utvärdera all naturvetenskap i Estland, och, på esternas uttryckliga begäran, enligt samma kriterier som gällde i Sverige (internationell konkurrenskraft, publicering i ledande tidskrifter, osv.).
Gissningsvis fick NFR ett tilläggsanslag från den svenska regeringen för att genomföra utvärderingen.
Jag kom att ingå i en av de första, små (vi var två personer), delegationer som reste till Estland. Det här var i december 1991, och jag hade läst att bränsletillgången i Estland var mycket begränsad, så varma sovkläder fanns med i baggaget. Hotellrummet första natten i Tallinn värmdes av ett enormt element som inte gick att reglera. Det var 30 grader i rummet!
Allt var mycket välorganiserat från den estniska sidan. Vi hade en följeslagare (en ojävig kemist) med oss under hela resan. Om honom finns en lite lustig historia, men eftersom du inte är idrottsintresserad så passar den inte här.
Jag minns en kväll med de estniska värdarna i Tartu. Man tyckte att det skulle vara en god idé om Sverige ockuperade Estland!
Många år senare kallades jag åter in under den estniska fanan. År 2007 hade man en professionell organisation för utvärdering av forskningsansökningar. Men Estland, precis som Sverige, är ett litet land. De som satt i Estlands forskningsråd 2007 och hade egna ansökningar behövde utvärderas av oberoende internationella sakkunniga. Av naturliga skäl vände man sig till de närliggande Nordiska länderna och bad om hjälp. Vi gör precis samma sak i Sverige och jag har under åren ofta åkt till Finland i liknande uppdrag.
God fortsättning!
Comment by Mats Larsson — 2014 12 26 22:07 #
Till Mats Larsson: Det finns varianter av den där ockupationshistorien. En som jag själv hörde vid en middag innan Estland hade återfått sin självständighet var den här:
Man skulle be Sovjetunionen om en enda dags fullkomlig självbestämmanderätt och så använda den här dagen till att förklara Sverige krig. När Sverige sen svarade med att skicka trupp till Estland, skulle esterna omedelbart svara: ”Vi ger oss, vi ge oss!”.
Inga ester trodde nämligen att Sverige längre, som hade varit fallet i historien, i dagens värld skulle vara intresserat av att ha besittningar på andra sidan Ösersjön.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 26 23:47 #
”som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, ”
Känns lite maniskt, inte tecken på en sund själ direkt.
Comment by Elektronen — 2014 12 27 9:08 #
Till Elektronen: En sund själ berikar inte någon ICA-handlare utan handlar, där det går, på Konsum.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 27 12:49 #
Till Kokk – Så du menar att du vägrar berika någon som helst privatägd näringsverksamhet då, eller ? Ja det var ju en sann socialist må jag säga !
Comment by Elektronen — 2014 12 27 13:58 #
Till Elektronen: På områden där det finns till exempel kooperativ, kommunal eller statlig verksamhet, väljer jag den. Jag är nämligen en sann socialist, en demokratisk socialist.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 27 15:21 #
Det hedrar Enn att han stöttar kooperationen. Även om kooperationens grundidé är obegriplig för den borgerlige. Min far arbetade i kooperationen så jag förstår Enns köptrohet. Tyvärr tillhör Enn nog de sista entusiasterna. Förståelsen för den ideologiska skillnaden mellan till exempel ICA och KF tycks inte finnas kvar längre. Inte ens bland vänsterväljare.
Personligen så stöttar också jag icke vinstdrivande verksamhet om det alternativet finns. Exempelvis så föredrar jag Folktandvården framför privata tandläkare. Jag tyckte också att de statliga affärsverken var en utmärkt idé. Där skiljer jag mig från dagens mer nyliberala socialdemokrater.
Comment by Jan — 2014 12 27 15:49 #
Till Jan Galfvensjö: Här tycks vi vara överens om det mesta.
Men somliga tycks inte gilla konsumentkooperationen trots att den, precis som ICA, arbetar på marknaden, inte har som mål att upphäva marknaden. Sina val fattar de ofta på felaktiga grunder: tror att om Konsum säljer en känd privat märkesvara aningen dyrare än vad ICA gör detta i så fall beror på något slags oskicklighet. Men Konsum premierar alltid prismässigt de egna Coop-varorna, så konsumkunder, som vill hålla nere priset på sin matkasse, bör plocka ner en hög andel sådana i kundvagnen.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 27 16:09 #
Enn Kokk väljer alltså alltid med ideologin som bas när så är möjligt vid inköp av varor och tjänster, inte baserat på kvalitet, värde för pengarna etc.
Det beteendet talar för sig själv.
Comment by Elektronen — 2014 12 28 7:44 #
Till Elektronen: Självfallet väger jag också in kvalitet, smak och annat sådant när jag väljer varor. Men i motsats till vad du uppenbarligen tror, klarar sig Coops Coop-märkta varor utmärkt i den konkurrensen. De är dessutom ofta tillverkade av samma livsmedelsföretag vars motsvarande produkter du hittar bredvid de Coop-märkta varorna.
Varför har du ett så konstigt namn förresten?
Comment by Enn Kokk — 2014 12 28 11:47 #
Enn Kokk, du är en gammal man som borde vara klok men i ditt resonemang om det privata näringslivet verkar du ha hamnat oerhört snett.
Själv handlar jag gärna både på ICA, Coop och alla andra leverantörer av varor och tjänster.
Vad gäller ICA så är de ekonomiskt välskötta, Coop är motsatsen.
Jag hänger mig inte åt nästan religiösa fundament om att t.ex ICA ska man undvika till varje pris.
Jag handikappar inte min vardag och mina beslutsmöjligheter.
Mitt namn – tja, jag är liten men ack så viktig. Jag är en av många som bygger upp helheten. Jag sätter mig inte i centrum som andra försöker göra.
Sådan är elektronen.
Comment by Elektronen — 2014 12 28 13:51 #
Till Elektronen: Om du nu också handlar på Coop – varför gör du då det, när du uppenbarligen anser företaget vara så uselt? Jag tvivlar på att du har någon kunskap att tala om om kooperationen.
Själv har jag inte förordat monopol för någon av handelns kedjor, men jag undrar fortfarande varför du är så kritisk mot just Coop.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 28 15:47 #
Enn Kokk –
Jag anser inte att Coop är uselt, däremot är det uselt skött. Jag handlar där jag vill utan några som helst ideologiska ”hang-ups”. Ibland på Coop om de råkar ha ett erbjudande som lockar eller helt enkelt räkar ligga närmast i min väg när jag behöver köpa något.
Det borde inte ha undgått dig att Coop som företag tyvärr är oerhört dåligt skött. Jag har tyvärr sett Konsumbutiker slå ihop en efter en, stora Coop forum slagskepp som fallerat.
http://www.di.se/artiklar/2014/10/13/forfattare-coop-ett-25-arigt-fiasko/
”Matjättens Coops samlade vinst de senaste 25 åren borde varit 30 miljarder kronor, men blev bara 300 miljoner. Nu står Coop Sverige inför sin sista strid på dagligvarumarknaden, är slutsatserna av den nya boken ”Coops sista strid””
Comment by Elektronen — 2014 12 29 9:55 #
En sann socialist, en demokratisk socialist, agerar nog inte mer solidariskt än andra grupperingar, bara mer selektivt solidariskt – men det verkar vara så att man tror sig göra det, eller?
Comment by Ann-Katrin Roth — 2014 12 29 12:37 #
Elektronen,
Om Coops överlevnadspotential ligger i en glesnande konsumentskara som vägrar handla utanför den ideologiska ”boxen”, så är ”Coops sista strid” en välfunnen boktitel.
Personligen uppskattar jag den sunda konkurrensen, där varje handlares överlevnad ligger i den egna prestationen snarare än på villkorslös lojalitet. ICA-handlaren måste varje dag upp till bevis. Det är naturligtvis tröttande. Allra tröttsammast lär vara missunnsamheten över att goda ansträngningar belönas, trots insikten att kunderna med sina inköp visar att handlaren är värd deras betalning.
Comment by Hans G Eriksson — 2014 12 30 6:21 #
Trohet skall visst löna sig, säger man.
Men jag vet inte jag om det kan användas om Coops läge på marknaden. Även fast vi hade Kåppra i byn Östby i Kramfors var man nog otrogen med den privata handlaren likt f-rbannat. Fast man var fast förankrad i det Röda Ådalen.
Samma sak idag då varuhustemplen i Kramfors står snett mittemot varandra, större och nyare än någonsin.
Comment by Urban Sjölander — 2014 12 30 10:50 #
När konsumentkooperationens gryningsljus sökte sig över Rochdale i England i mitten av 1800-talet var samlingssignalen ”tjäna varandra”. Omärkligt har utvecklingen gått åt det hållet, att det är Coop som ska gynnas. Det kallas ”trohet”.
Jag kan mycket väl sympatisera med tanken på samarbete, att vi ska tjäna på att tjäna varandra. Men jag har svårt att se självklarheten i att den egoism som gynnar mig är god och annan egoism för ”utsugning”.
Comment by Hans G Eriksson — 2014 12 30 12:51 #
Har samma upplevelser som Urban från Varvet i Örnsköldsvik. Vi var Kåppra-medlemmar men gynnade också Nyströms privata handel.
Comment by Ann-Katrin Roth — 2014 12 30 13:22 #
Ni känner väl till Det Glada Konsumgänget, en slogan som jag tror Sveareklam i Stockholm gjorde. Svea annonsbyrå var Konsumägt.
Man hade en total marknadsföring över hela Sverige och på Söder fanns den stora skylt som någon under en natt hade målat 2 prickar över o:et i Konsumgänget…..övrigt onödigt att skriva men kul vart det!!!
Efter den dagen fanns inte den reklambyrån vill jag lova. Hela kampanjen dog över en natt och kanske alla Konsumtrogna också?
Comment by Urban Sjölander — 2014 12 30 16:50 #