Finland: Samlingspartiet upp, Sannfinländarna ner, Socialdemokraterna fortsatt på mycket låg nivå

Helsingin Sanomat har låtit TNS Gallup göra en partisympatigallup veckorna runt månadsskiftet juli-augusti. 2.202 personer har intervjuats, så det borde vara en hyggligt träffsäker undersökning.

För det ledande, högerborgerliga Kansallinen Kokoomus och dess nye ledare Alexander Stubb, till lika nytillträdd statsminister, går det bra. Kokoomus är med 22,1 procent ohotat största parti. I riksdagsvalet 2011 fick partiet stöd av 20,4 procent.

Oppositionspartiet Suomen Keskusta, ett lätt vänsterpopulistiskt mittenparti, tappar en smula och hamnar nu på 19,9 procent, vilket ändå är betydligt bättre än i förlustvalet 2011, då partiet bara stöddes av 15,8 procent.

Det mest glädjande med den här mätningen är att det fortsatt går utför för populistpartiet Perussuomaliset (Sannfinländarna). Det här partiet, som med 19,1 procent i valet 2011 var jämnstort med Socialdemokraterna, är nu nere på 15,9 procent.

Fast Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, som i samma val också stöddes av 19,1 procent, ligger kvar på sin historiskt låga nivå, i den aktuella mätningen 14,9 procent, vilket är en procentenhet mindre än den aktuella nivån för Sannfinländarna. Valet av ny partiledare, Antti Rinne, och dennes övertagande (från sin företrädare) av finansministerposten i regeringen har således inte – åtminstone än så länge – blivit någon opinionsmässig framgång.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som ju hoppade av från regeringskoalitionen, har däremot fått vind i seglen och får nu 9,3 procent mot 8,1 procent i valet 2011.

Men det går faktiskt bra också för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som sitter kvar i regeringsställning. Partiet tappar visserligen en aning i den aktuella mätningen, men dess resultat där, 8,7 procent, ligger över dess resultat i valet 2011, 8,1 procent.

I regeringen sitter också Svenska Folkpartiet, som i den här mätningen får stöd av 4,5 procent, vilket är en smula över valresultatet 2011, 4,3 procent.

Regeringskoalitionens sorgebarn är Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna), som den här gången får stöd bara av 3,4 procent. Fast partiets resultat i valet 2011, 4 procent, var ju inte så mycket att yvas över heller.

Sommar i P1 med Mustafa Can

Mustafa Can avslutade årets serie av Sommar-program. Han gjorde det i en stil som påminde om Lars Ulvenstams program som under en period avslutade Sommar-serien, och han gjorde det förbannat bra.

Den här mannen, född i den turkiska delen av Kurdistan, gjorde dessutom ett program som kändes mer svenskt än nästan något annat i årets serie av sommarprogram. Han porträtterade fyra mycket gamla personer, bosatta i Västerbottens inland, och det blev ett radioprogram fyllt av kärlek och inlevelse – de här människorna fick komma till tals själva och blev inte porträtterade med en främlings distanserade blick.

Can talar dessutom en nästan idiomatisk svenska, men det finns fortfarande en liten, liten ton av något som nog inte kommer från till exempel Västerbotten eller från Skövde där han växte upp utan från Kurekan, en hotfull bakgrund i Sverigedemokraternas föreställningsvärld. Men programmet berörde inte med ett ord det senare, som är mina egna reflektioner.

Mustafa Can spelade i och för sig en låt av och med Ahmet Kaya, en kurdisk poet och låtskrivare, men han spelade också Maria Kalaniemi, Etta James, Bob Dylan (”Workingman’s Blues”), Etta James och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood i ”Summer Wine”. Och så spelade han Allan Edwalls ”Den lilla bäcken” och Ale Möllers ”Kärleksvalsen”.

Danmark: Venstre störst men strid om andraplatsen

Också i den senaste i raden av danska gallupundersökningar, från Epinion, är borgerliga Venstre största parti med 23,6 procent i stöd (i det genomsnitt av flera olika mätningar som återges i Berlingske Barometer får partiet 23,2 procent). Partiets resultat i 2011 års folketingsval var 26,7 procent.

I den aktuella mätningen får populistiska Dansk Folkeparti 20,3 procent och ligger därmed på tredje plats, och i Barometern ligger partiet med 20,4 procent också på tredje plats. I valet 2011 fick partiet bara 12,3 procent.

Socialdemokratiet är, med 20,7 procent, tvåa i den aktuella mätningen, och i Barometern får partiet, med 21,0 procent, samma placering. I valet 2011 fick partiet stöd av 24,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 7,9 procent (8,3 procent i Barometern). Partiet ligger därmed åter på en lägre nivå än i valet 2011, då man fick 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen stöd av 6,4 procent (6,6 procent i Barometern) mot betydligt högre 9,2 procent i folketingsvalet 2011.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, får i den aktuella mätningen 9,6 procent (9,1 procent i Barometern), mot det betydligt lägre 6,7 procent i valet.

Konservative Folkeparti (vars föreslagne nye ledare för övrigt har fått publicitet för upprepade fortkörningsböter) får hos Epinion 5,8 procent (5,6 procent i Barometern), vilket i alla fall är över valresultatet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance slutligen får 5,2 procent både i den aktuella mätningen och i barometergenomsnittet, obetydligt över valresultatet 2011, 5,0 procent.

O, forna tiders serier i DN!

Olle Dahllöf berättar då och då Dagens Nyheters samlade seriehistoria i delavsnitt publicerade på Namn och Nytt. Det är kunnigt, roligt och mycket lärorikt.

I dag skriver han om ”Spud och Tim”, skapad av Lyman Young. Den här serien gick i DN 1958-1964, men jag har själv också läst den under namnet ”Bob och Frank” i den forna serietidningen Karl-Alfred. Dahllöfs text illustreras med en strip ur avsnittet ”Spud och Tim i Afrika”.

Det känns paradoxalt att läsa Olle Dahllöfs artiklar om DNs seriehistoria i ett skede då tidningen under sex av veckans dagar har bantat antalet serier till två – på söndagar har man fortfarande en helsida serier, bland dem Jakob Nilssons stiltrogna serieversion av Stieg Trenters deckarklassiker ”Sturemordet”.

Själv saknar jag den dagliga seriesidan i DN och då förstås också fortsättningsserierna. Varför inte återpublicera Jan Lööfs klassiker ”Felix”, nu när den har återkommit i färgversion? Och som gammal DN-läsare saknar jag också en daglig dos av Marten Toonders ”Tom Puss”.

Sommar i P1 med Loa Falkman

Loa Falkmans Sommar-program följde grundmallen för vad det här programmet har tänkts att vara: glimtar ur sommarpratarens eget liv plus musik som gärna ska knyta an till det muntligt berättade.

Loa Falkman berättade alltså om sin egen uppväxt och om hur han, trots en del handikapp, lyckades bli operasångare. Han berättade om människor han har mött – några mycket kända, till exempel Jack Nicholson (operavän som kände igen honom när han och vännen Carl Jan Granqvist inte fick plats på en fullsatt restaurang i Paris och fixade in dem). Simone de Bouvoir, boende i ett grannhus under hans parisvistelse, skyltar med sin ensamhet i ett fönster. Och så får vi möta Fantomens skapare, Lee Falk.

Det här blir roande och småputtrigt – men Loa Falkman visar sig också ha hjärta för cancersjuka barn.

Givetvis berättar Loa Falkman också om den egna operakarriären, och helt väntat – och helt korrekt, tycker jag – hämtar han mycket av den musik han spelar från operarepertoaren och den klassiska musiken i övrigt. Dessutom bjuder han på ett högst blandat knippe av låtar och artister och typer av musik: Sammy Davis, Putte Wickman, Carola, Bill Haley (”Rock Around the Clock” var hans allra första egna platta), Bertil Boo och The Real Group.

Sommar i P1 med Karin Kakan Hermansson

Karin ”Kakan” Hermansson har jag och många andra stött på som programledare i radio och medverkande i TV – dessutom verkar hon som konstnär, men den sidan av hennes verksamhet är jag inte bekant med.

Redan när hon utsågs till en av årets sommarpratare, sågade hon Sommar – bland det hon kritiserade fanns det faktum att så få personer med icke-svensk bakgrund fanns bland de utvalda sommarpratarna. Det kan det förstås ligga någonting i, men det kan ju faktiskt finnas begripliga orsaker också bakom detta: Sommar har en kåserande grundform och var alltså ursprungligen tänkt att vara musik och prat för människor i hängmattan och på badstranden, alltså i den mycket svenska sommaridyllen.

Kakan Hermansson accepterar, liksom en del andra sommarpratare, inte själva grunduppdraget och ägnar sålunda hela sitt sommarprogram åt polemik och åt att utmana invanda livsmönster. Jag är verkligen ingen åsiktspolis – jag uppskattar människor som utmanar – men just i Sommar bör det senare nog vara ett inslag som ges ett rimligt utrymme.

Kön, klass och sexualitet är alla intressanta och angelägna ämnen och de hatbrev hon läste utdrag ur är vidriga, men Sommar är kanske ändå inte rätt plattform för en person som enligt egen utsago ofta ses som ”alltid arg”.

Och så var den verklighetsbild hon förmedlade biased. Det finns ju till exempel heterosexuella män som ser kvinnor visserligen som sexuellt åtråvärda men samtidigt som jämställda medmänniskor.

Jag skulle tro att Kakan Hermansson också genom sitt låtval snarare byggde barrikader än bryggor, om nu syftet var att komma till tals med lyssnarna. ”Homophobia” med Stockholms anarkafeministkör angav tonen redan i början av programmet, och mot slutet fick vi höra ”Kill Your Boyfriend” med Candysuck.

En del artister hon spelade – Frank Zappa, Spice Girls, Robyn – är kända även för den bredare publiken, men själv gjorde jag också ett musikaliskt fynd i ”On the Day the Nazi Died” med Chumbawamba.

Kristina Lindquist ny kulturchef på Upsala Nya Tidning

Upsala Nya Tidning meddelade för ett par dar sen, att tidningen har utsett ny kulturchef efter Lisa Irenius, som efter pågående barnledighet blir detsamma på Svenska Dagbladet.

För Kristina Lindquist innebär det här, att hon återvänder till det som var hennes hemstad under universitetsstudietiden. Hon är mycket yngre än jag, men vi har faktiskt träffats några gånger, bland annat vid hennes fars begravning. Förklaringen till det här är att det finns släktband mellan hennes familj och min hustrus. En gång i världen hade jag också länk till hennes blogg, men sedan gjorde hon den otillgänglig. Synd – bloggen var intressant och läsvärd.

Skrivit har hon i flera sammanhang. Bland annat har hon skrivit teaterrecensioner för både DN och UNT, och på kultursidorna i Dagens Nyheter har hon då och då skrivit samhällsdebatterande inlägg.

En allmänt radikal hållning hos henne kan man ana av att hon nu senast har haft tjänsten som chefredaktör för tidskriften Ottar och tidigare också har medarbetat i Arbetaren. I lite yngre år var hon, vad jag minns, medlem i Vänsterns studentförening i Uppsala.

När jag ovan med gillande nämnde hennes blogg, var det alltså inte för att vi i alla stycken hade identiska åsikter utan för att jag uppskattar människor som med kritisk klarsyn granskar samhället omkring oss.

Det hoppas jag att hon fortsätter med även när hon i oktober tillträder tjänsten som kulturchef på UNT.

Melodikrysset nummer 33 2014

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.

En kväll med Jan Hammarlund och Malvina Reynolds

Trots en smula olika politiska utgångspunkter – fast vi har faktiskt båda vänstervärderingar – betraktar jag Jan Hammarlund som en både politisk och musikalisk själsfrände. Jag tror det ursprungligen var Jans idé att vi tillsammans skulle göra ett program om den amerikanska vänsterns musik, vilket vi också gjorde vid ett välbesökt möte i ABF-huset i Stockholm. Sen har vi setts med glesa mellanrum – jag får dock regelbundet per mejl Jans meddelanden om konserter, skivor med mera – och han framträdde, som vän och gäst, vid en gemensam födelsedagsfest för mig och Birgitta, då vi båda fyllde något högt och jämnt.

Nyligen fick jag ett mejl från Jan om att han i ABF-huset i Stockholm skulle ha ett releaseparty med sång och prat på temat Malvina Reynolds. Detta med anledning av hans nya CD ”Uncovered Malvina Reynolds” (Skördemåne SCD09, 2014). Jag tackade ja och hälsades genast välkommen per mejl av Jan.

Jag spelade en viss roll för att göra Malvina Reynolds känd här i Sverige: Jag skrev i Aftonbladets Innerspalten om henne och hennes LP ”Malvina Reynolds Sings the Truth” (CBS 1967), och när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, tog jag med en av hennes sånger, ”Little Boxes”, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”.

I min ägo har jag ett antal LP-skivor med henne, utgivna av hennes eget bolag Cassandra Records, av finska Love Records och av svenska Amigo. Jag har henne också på CD från Smithsonian Folkways.

Jan Hammarlund har träffat henne – hon var född 1900 och dog 1978 – här i Sverige och i Finland, och han har faktiskt bott hemma hos henne i Californien under någon månad, berättade han vid träffen på ABF-huset i går.

Den här träffen började med en film om och med Malvina, en film som i hög grad handlade om Malvina Reynolds som politisk aktivist, dock oftast i sånglig form. I filmen medverkade bland annat Pete Seeger, själv nu också död – Pete gjorde inte minst Malvinas ”Little Boxes” känd för en mycket stor publik. Jan nämnde sedan själv i snacket kring filmen och Malvina, att även till exempel Joan Baez har sjungit in hennes ”What Have They Done To the Rain”.

Jan Hammarlund har tidigare tolkat sånger av Malvina Reynolds till svenska och sjungit in dem på CD. Men nu har han gjort ett riktigt storverk: Han har sjungit in 16 sånger av Malvina, sånger som han har fått av henne själv, och som bonusspår får man dessutom fyra sånger, sjungna av henne själv.

Jag fick i går höra ett antal av de här låtarna i Jans insjungning och i ett fall med en tjejkör, som fanns med på den här releasefesten. Somligt av det som spelades var jävligt bra blues. Bredvid mig inne i salen i ABF-huset satt förresten den utmärkte munspelaren Jörgen Lindström.

Jag ska skriva mer utförligt om den här skivan, när jag har hunnit lyssna ordentligt på hela innehållet.

I publiken fanns bland annat en annan gammal vänstermusikbekant, Pierre Ström, som kom fram och hälsade.

Vid pratstunden efteråt över en mugg juice pratade jag mer med Pierre, bland annat om den perverst förvridna skivmarknaden, där det är svårt för sångare av Pierres och Jans typ att få skivor utgivna – dessutom är det inte skivor av den här typen som får uppmärksamhet på det fåtal recensionsavdelningar som fortfarande existerar.

Jan ger alltså ut sina skivor på en egen skivetikett, Skördemåne, och bästa sättet att få tag på den här skivan är att gå in på http://janhammarlund.se/musikbutik.html – den här CDn kostar 129 kronor.

Också Dansk Folkeparti större än (S) i ny dansk mätning

I den senaste sammanvägningen av de olika mätningar, som tillsammans bildar underlag för Berlingske Barometer, är borgerliga Venstre störst med 23,2 procent. Det är partiet även i den senaste av de mätningar som har infogats i barometern, den från Yougov, där partiet får 23,0 procent. Än är det dock en bit kvar till partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I det valet fick populistpartiet Dansk Folkeparti bara 12,3 procent, men i den aktuella mätningen är partiet uppe i nästan det dubbla, 22,7 procent (21,0 procent i Barometern), vilket gör det till Danmarks i storleksordning andra parti.

Därmed har Socialdemokratiet knuffats ner på tredjeplatsen. Yougov ger partiet 19,2 procent (20,8 procent i Barometern), vilket åter ökar avståndet till dess valresultat 2011, 24,8 procent. Partiledarens/statsministerns Helle Thorning-Schmidts nej till högre dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen med mera kommer knappast att bidra till att ändra på det här.

Också Socialdemokraternas kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre får ett sämre stöd, 7,3 procent, i den aktuella mätningen än i barometergenomsnittet (8,1 procent) och i valet 2011 (9,5 procent).

Det från vänster-mittenregeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den aktuella mätningen 5,9 procent mot 6,5 procent i Barometern och 9,2 procent i valet 2011.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisten, ligger fortsatt högre med 9,8 procent (9,1 procent i Barometern), alltså över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti, som försöker öka sin attraktionskraft genom att byta partiledare, ser ännu inte ljuset i tunneln – men det ovan refererade har väl knappast heller fått någon effekt i den aktuella opinionsmätningen. Fast partiet får i den aktuella mätningen i alla fall 6,5 procent (5,7 procent i Barometern) mot 4,9 procent i det senaste valet.

Därmed är det hur som helst större än Liberal Alliance, som nyligen ville exkludera de konservativa ur ett framtida borgerligt regeringssamarbete. LA får i den aktuella mätningen 4,8 procent (5,1 procent i Barometern) mot 5,0 procent i valet 2011.