Socialdemokraterna i Estland ökar sin väljarandel

Det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som leder den estniska regeringen, är med ett stöd om 29 procent fortsatt Estlands största parti, men partiet har jämfört med motsvarande mätning (TNS Emor) i juli tappat två procentenheter. Därmed ligger partiet ganska nära sitt resultat i valet till Riigikogu (Riksdagen) 2011, 28,6 procent.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, som överraskande klev in i regeringskoalition med Reformierakond, har omvänt ökat sitt stöd med två procentenheter och noterar i den här mätningen 26 procent, så gapet minskar. SDEs ställning har märkbart förbättrats sen valet 2011, då partiet stöddes av 17,1 procent.

Tätt i hälarna har de det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som i den här mätningen stöds av 25 procent (+ 2 procentenheter). I valet 2011 stöddes partiet av 23,3 procent. Keskerakond är fortsatt det stora partiet bland Estlands ryssar, men om ryssarna förblir centertrogna om den allt mer åldrade partiledaren Edgar Savisaar ersätts med någon annan återstår att se.

Det nationalistiska, kristna och socialkonservativa Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som Reformierakond puttade ut ur regeringen till förmån för Socialdemokraterna, backar med en procentenhet till 15 procent, vilket är betydligt sämre än partiets valresultat 2011, 20,5 procent.

I den här mätningen kunde 34 procent av de tillfrågade inte ange någon partisympati.

Melodikrysset nummer 34 2014

Dagens kryss var lite knepigare än vanligt.

Jag gissar att många krysslösare, med bara ett Å i den andra kryssrutan av sammanlagt två, gissade på ord av typen SÅ, PÅ, DÅ och GÅ som en del av den efterlysta melodititeln i ett klassiskt verk, men det vi hörde var ”Tavlor på en utställning” av Modest Musorgskij.

Inte alla krysslösare minns väl heller ”The Loco-motion” med Little Eva från 1962.

Att det var Skotts som spelade ”Jag är förlorad” fick vi ju av Anders Eldeman, men hur många vet att originalet hette ”Make Your Mind Up” och gjordes av Buck’s Fizz?

”Tango, tango” minns jag för evigt från Melodifestivalen 2004, men mest för Petra Nielsens kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”. Här skulle vi dessutom identifiera en flitig kryssillustratör, Lennart Palm.

Från Melodifestivalen 2012 minns vi ”Mirakel” med Sara Li och framför allt författaren med det gränslösa egot Björn Ranelid.

Eurovision Song Contest år 2000 vanns av bröderna Olsen med ”Fly On the Wings of Love”. Bröderna Olsen representerade Danmark.

Deras namne (nästan), Kurt Olsson, också känd som Lasse Brandeby, sjöng tungvrickaren ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, som vi fordom också hörde med Lill-Babs.

Vi hörde Ringo Starr sjunga ”With a Little Help From My Friends”, de senare förstås de övriga i The Beatles.

Dagens ABBA-låt var ”Dancing Queen”, här för säkerhets skull i en instrumental version.

Och dagens Thore Skogman, nästan ett inlägg i valdebatten, var ”Ja se pengar, ja se pengar, är ett bekymmer för fattig och för rik”. Men det Eldeman ville få fram var att man inte ska vara för snål.

Om hur det var förr i världen har Lasse Dahlquist berättat i ”Morfar har berättat”. Dahlquists låt har levt vidare bland annat i ny tolkning av Håkan Hellström.

”Aldrig på en söndag” har förekommit tidigare i Melodikrysset, och för mig som har sett filmen flera gånger – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – var det inte särskilt svårt att minnas, vilken skådespelerska som sjöng den i filmen: Melina Mercouri. Inte riktigt lika lätt var det att minnas, att den som sjöng den på svenska var Ann-Louise Hanson. Men så gammal som jag är, kände jag snart igen hennes röst.

Ha nu en riktigt bra lördag och så småningom även söndag!

Valmanifest (S) för Uppsala

Idag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest för Uppsala. Det här är det viktigaste i valmanifestet:

Socialdemokraterna är redo att ta ansvar. Vi står för en ny färdriktning för Uppsala och en politik som omfattar alla. Som prioriterar jobben, skolan och en bra välfärd som går att lita på. Det går före vinstjakt och privatiseringar. Det är dags att sluta slösa bort människors vilja att jobba. Låt politiken vara ett redskap för att förverkliga människors drömmar.

Här är 10 viktiga förslag från vårt valmanifest:

Garantera alla ungdomar ett jobb, en praktikplats eller en utbildningsplats inom 90 dagar.
Starta en kommunal kompetensförmedling som anställer arbetslösa ungdomar och matchar dem med jobb.
Investera i ett lokalt kunskapslyft på 1000 platser. Erbjud arbetslösa utbildning i Komvux eller möjlighet att varva jobb med utbildning, genom en traineeplats eller ett utbildningskontrakt.
Minska barngrupperna i förskolan och klasserna i skolan.
Fördela resurser till skolan efter elevernas behov och ge alla barn rätt till läxhjälp.
Inför tydligare kvalitetskrav och god uppföljning i äldrevården.
Skapa bättre boenden utifrån de äldres behov och önskemål och se till att fler trygghetsboenden byggs.
För en aktiv bostadspolitik för kraftigt ökat bostadsbyggande.
Inled utbyggnaden av spårburen kollektivtrafik i Uppsala.
Skriv ett avtal med regeringen för en ökad satsning på tågsträckan mellan Uppsala-Stockholm.

Läs och dela valmanifestet på www.ettbättreuppsala.se.

* * *

Jag, och många med mig, har när det gäller skola, vård och omsorg, den ståndpunkt som förr fanns i både socialdemokratins partiprogram och i dess praktikska politik: det här är verksamheter som inte bara ska finansieras och regleras utan också drivas av kommuner, landsting och stat. Men slängen mot vinstjakt och privatiseringar är åtminstone en god början på en ny färdriktning för politiken på de här områdena.

Malvina Reynolds i sångböcker och på skivor

Malvina Reynolds (1900-1978) hann under sin livstid skriva mängder av fantastiska sånger. Tyvärr finns inte allt hon själv sjöng in längre tillgängligt på skiva, men det hon gav ut på Folkways, senare Smithsonian Folkways, är dess bättre fortlöpande tillgängligt, eftersom Smithsonian Folkways, en del av Smithsonian-museerna i Washington, är ett i princip evigt skivarkiv för, med ständig nyproduktion av samtliga skivor, utgivna av de skivbolag vars arkiv man förvaltar. Smithsonian Folkways producerar också nya skivor, ibland genom att förvärva rättigheterna till en skiva/artist man gärna vill foga in i sin skivskatt, ibland genom nyproduktion. Smithsonian Folkways är ett non profit-företag.

Enklaste sättet att nå deras hemsida, där man också kan göra beställningar, är att gå in på http://www.folkways.si.edu – du får också upp deras hemsida, om du googlar på Smithsonian Folkways. Sen skriver du Malvina Reynolds i sökrutan och får innehåll och priser på de skivor som finns med henne, alla i CD-format.

Senast utgiven är ”Ear To the Ground” (SFW40124) från 2000. Den innehåller ”It Is’nt Nice”, ”On the Rim of the World”, ”What Have They Done To the Rain” (som blev mycket känd genom Joan Baez’ insjungning), ”Look On the Sunnyside”, ”The World’s Gone Beautyful”, ”Little Boxes” (som Pete Seeger gjorde mycket känd och älskad), ”Little Red Hen”, ”Dialectic”, ”Bury Me In My Overalls”, ”There’s a Bottom Below”, ”The Little Mouse”, ”Rosie Jane”, ”The Money Crop”, ”Magic Penny”, ”The Albatross”, ”The Judge Said”, ”Mario’s Duck”, ”Carolina Cotton Mill Song”, ”Boraxo” och ”This World”.

1960 gav Malvina Reynolds själv ut LPn ”Another Country Heard From” på Folkways (FW02524 / FN 2524), som numera finns tillgänglig som CD hos Smithsonian Folkways. På den finns ”The Pled Piper”, ”We Hate To See Them Go”, ”Let It Be”, ”Faucets Are Dripping”, ”Don’t Talk to Me Of Love”, ”Money Blues”, ”The Day the Freeway Froze”, ”The Delinquent”, ”Mommy’s Girl”, ”Somewhere Between”, ”I Live In a City”, ”The Little Land”, ”Oh Doctor!”, ”Sing Along” och ”The Miracle”.

Sen förekommer Malvina Reynolds med enstaka låtar på följande samlingsskivor, tillgängliga genom Smithsonian Folkways:

På ”American History In Ballad And Song, Vol 2” (Folkways Records FW05 902 / FH5802, 1962) med många olika artister (bland andra Pete Seeger och Woody Guthrie) finns Malvina Reynolds representerad med ”The Delinquent”.

På ”Broadside Ballads, Vol 3: The Broadside Singers” (Folkways Records FW05304 / BR 302) hittar man ”The Faucets Are Dripping”. (På den här samlingsvolymen finns också unika insjungningar av Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs, Buffy Sainte-Marie med flera.)

I samlingsboxen ”The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground From the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways 40130, 2000) hittar man ”Little Boxes”, ”What Have They Done To the Rain” och ”The Faucets Are Dripping” med Malvina Reynolds. (Den här boxen är en guldgruva, rymmer bland annat inspelningar med Pete Seeger, Phil Ochs, Happy Traum, Bob Dylan, Tom Paxton, Janis Ian, Eric Andersen, Nina Simone, Richard Fariña, Ewan MacColl, Peggy Seeger, Lucinda Williams, Arlo Guthrie och många, många flera.)

Också Paredon Records, som numera ingår i Smithsonian Folkways, gav ut samlingsskivor med olika artister. På ”What Now, People? Vol 3” (PAR02003, 1973) kan vi höra Malvina Reynolds sjunga ”And the Judge Said”. (Den här skivan rymmer också sånger med bland andra Pete Seeger och Si Kahn.)

”We Won’t Move: Songs of the Tenants Movement” (Folkways FW05287 / FS 5287, 1983) slutligen är en samlingsskiva med olika artister, bland dem Malvina Reynolds, som tillsammans med Eric Darling sjunger ”The Faucets Are Dripping”.

Särskilt Pete Seeger bidrog genom egna insjungningar till att göra Malvina Reynolds sånger kända för en större publik.

Av det som finns i Malvina Reynolds’ sångbok ”Little Boxes and Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964) gjorde han, som jag tidigare har nämnt, ”Little Boxes” känd och spridd hos en större publik. Hennes roliga fredssång ”Andorra” sjöng han på Columbia-LPn ”The Bitter And the Sweet” (CL 1916). Hennes ”Battle of Maxton Field”, en sång om Ku Kux Klan kontra Lumbee-indianerna, sjöng han in på ”Gazette” (Folkways FN 2501) och på ”Hootenanny at Carnegie Hall” (Folkways FN 2512). ”Party Crasher’s Carol” finns med Pete Seeger på ”Song And Play Time” (Folkways FC 7526) men kallas där ”Let Us Come In”. ”Rand Hymn” hittar man med Pete Seeger på ”Gazette, Vol 2” (Folkways FN 2502).

Av sångerna i sångboken ”Little Boxes and Other Handmade Songs” hittar man ”What Have They Done To the Rain?” med Joan Baez på ”Joan Baez In Concert”, Vanguard VRS 9112, och ”Turn Around” med Harry Belafonte på ”Love Is a Gentle Thing”, RCA Victor LPM 1927.

Hennes andra sångbok, ”The Muse of Parker Street. More Songs by Malvina Reynolds” (Oak Publications, 1967) innehåller även den mängder av sånger med politisk vänstervinkel och med miljöengagemang. Pete Seeger namngav en hel LP med miljötema efter en av hennes sånger, ”God Bless the Grass” (Columbia CL-2432 – eftersom Seeger var missnöjd med Columbias lansering av den här skivan, lät han senare Smithsonian Folkways återutge den). På samma skiva finns ytterligare sånger ur samma sångbok: ”The Cement Octopus” och ”Seventy Miles”. Den här sångboken innehåller ytterligare en sång, som har sjungits in av Pete Seeger: ”Mrs Clara Sullivan’s Letter” på ”I Can See a New Day” (Columbia CL-2257/CS-9057) – den handlar om en gruvarbetarhustru.

Ett omnämnande förtjänar också ”It Isn’t Nice”, mycket fint insjungen av Judy Collins på ”Judy Collins’ 5th” (Electra EKL-300/EKS-7300.

Vi kan avsluta med texten till den – noter finns alltså i den nämnda sångboken:

It Isn’t Nice

Text och musik: Malvina Reynolds, 1964

It isn’t nice to carry banners
Or to sleep in on the floor,
Or to shout our cry of Freedom
At the hotel and the store,
It isn’t nice, it isn’t nice,
You told us once, you told us twice,
But if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

Well, we’ve tried negotiations
And the three-man picket line,
Mr. Charlie didn’t see us
And he might as well be blind,
Now our new ways aren’t nice
When we deal with men of ice,
But if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

How about those years of lynchings
And the shot in Evers’ back?
Did you say it wasn’t proper,
Did you stand upon the track?
You were quiet just like mice,
Now you say we aren’t nice,
And if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

It isn’t nice to block the doorway,
It isn’t nice to go to jail,
There are nicer ways to do it
But the nice ways always fail,
It isn’t nice, it isn’t nice,
But thanks for your advice,
Cause if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

Jan Hammarlund ger smakprov ur vår äldre visskatt

Liksom var fallet i USA gjorde svenska trubadurer och vissångare grävjobb i den äldre sångskatten och spelade in det de fann på skiva. I dag är skivor av den här typen inte vanliga i Sverige, kanske för att de kommersiella skivbolagen inte tror dem vara säljbara, men 2013 bröt Jan Hammarlund glädjande nog den här kommersiella trenden genom att på sitt eget skivbolag Skördemåne Records ge ut CDn ”Löst folk” (SCD 08). Den går att beställa direkt över nätet.

Den börjar med en kåklåt från början av 1900-talet, ”Släktregistret”, och en ballad från 1600-talet, ”Vedergällningen”, och slutar med en rallarvisa från 1901, ”Visa från riksgränsbanan”. (En återknytning till det jag nyss skrev om: Pierre Ström och Finn Zetterholm har tillsammans gett ut en hel LP – senare återutgiven som CD – med rallarvisor.)

Den innehåller både känt material som ”Adjö, farväl” och ”Smålandsvisa” och mindre kända visor som ”Bondens hustru”, ett drastiskt och sexuellt frispråkigt skillingtryck. Carl Jonas Love Almqvist berättar om ”Häxan i kung Karls tid”. Och så hittar man här ”Emigrantens avsked”, som många kommer att känna igen som förlagan till Povel Ramels visa om Karl Nilsson.

Jag gläder mig också åt att åter få höra Bo Granhammars ”Kata Dalström”. Texten och historien bakom den här sången hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och under Kulturspegeln, Musik, hittar du också en recension av Margareta Söderbergs fina LP ”Käringtand” (YTF-50130, 1973) där den finns med. Bo Granhammar var förresten pseudonym för den kände schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf.

Fler skivor av den här typen borde ges ut!

(S)-partiet i Finland också i ekonomisk kris

Som jag nyligen har rapporterat, står Socialdemokraterna i Finland, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, trots partiledarbytet – ny partiledare och finansminiter i den blocköverskridande koalitionsregeringen är Antti Rinne – kvar och stampar på en rekordlåg nivå, i den senaste mätningen från TNS Gallup 14,9 procent.

Partiet har också egna ekonomiska problem. Det försöker man lösa bland annat genom att skära ner anslagen till partiorganet Demokraatti (Demokraten), en tidning som grundades 1895 och således nästa år fyller 120 år. Tidningen ges ut med ekonomiskt stöd, 1,2 miljoner euro, av partiet, och nu har partiet aviserat en neddragning av detta stöd med en miljon euro 2015. Det här innebär att personalen på tidningen måste skäras ner, troligen med nio personer. Förhandlingar kommer att inledas.

Personalen gör förstås motstånd och säger i ett uttalande:

– Beslutet äventyrar på ett betydande sätt Demokraattis nuvarande ställning som landets ledande politiska tidning.

Jan Hammarlund ger Malvina Reynolds nytt liv igen

Malvina Reynolds (1900-1978) var en mycket större låtskapare än det lilla som i dag finns med henne på CD låter ana. På Smithsonian Folkways hemsida hittar du i alla fall ett par av hennes skivor (plus några andra där hon bidrog med låtar), som går att beställa.

Mest kända är några av hennes sånger via andra delvis samtida artister, vars skivor är lättare tillgängliga också i normal skivhandel. Jag tänker då främst på Joan Baez’ insjungning av hennes ”What Have They Done To the Rain?” på ”Joan Baez In Concert” (Vanguard, VRS 9112, 1962) och Pete Seegers insjungning av ”Little Boxes” på ”We Shall Overcome” (CBS 62209, 1963). Men Pete Seeger har sjungit in många fler av Malvinas sånger.

Också Jan Hammarlund har tidigare gjort tolkningar, på svenska, av flera av Malvina Reynolds’ sånger.

Men nu har han gjort en hel fullskale-CD med material av Malvina Reynolds, dessutom sånger som oftast inte finns med i hennes sångböcker ”Little Boxes And Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964 – mitt exemplar är inköpt 1966) och ”The Muse of Parker Street” (Oak Publications, 1967 – mitt exemplar är inköpt 1968). I den först nämnda hittar man den av Jan Hammarlund nu insjungna ”Upside Down” från 1961, en sång om hur världen ter sig, om man ser på den i lite olika perspektiv. I den andra finns ytterligare två av sångerna på Jan Hammarlunds nya skiva: dels ”Born In the Town” från 1965, dels ”They’ve Got Everything”, inte bara en bra politisk text utan också mycket fint insjungen av Jan Hammarlund.

Malvina Reynolds stod politiskt till vänster, och följaktligen innehåller den här CDn ganska många politiska texter. Jag vill där särskilt nämna ”Upside Down”, ”Free Enterprise” och ”The Man Says Jump” som han gör med kör.

Men här finns också andra typer av låtar, flera av dem härliga, som den inledande ”My Little Guitar” och så ”Blues Street”, bland annat med Jörgen Lindström på munspel. Över huvud ger kompsättningen – till exempel med Pär Ulander på dragspel – sitt för att lyfta den här skivan långt över det ordinära.

Sist på skivan ligger tre liveinspelningar med Malvina Reynolds själv. Det ger den här CDn – ”Uncovered Malvina Reynolds” (Skördemåne SCD09, 2014) – en extra krydda, men den riktigt stora behållningen är faktiskt de nyinsjungna sångerna med Jan Hammarlund.

(S) tvåa igen i ny dansk mätning

Också i Voxmeters senaste opinionsmätning ligger Venstre, mer till höger än namnet antyder, etta med 23,1 procent. Nästan samma nivå, 23,2 procent, har partiet i Berlingske Barometer, ett sammanvägt och en smula viktat (de senaste mätningarna ges lite större betydelse) resultat av den senaste månadens mätningar, gjorda av olika opinionsmätningsföretag. Än är dock partiet inte uppe i sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Tvåa ligger i den här mätningen Socialdemokratiet med 20,8 procent (21 procent i Barometern). Partiet står och stampar: går ibland upp lite, ibland ner lite och verkar ha bestående svårt att nå sitt eget valresultat 2011, 24,8 procent. Partileden och statsministern Helle Thorning-Schmidt har ändå ett överraskande starkt stöd bland danskarna. I en färsk opinionsmätning från Epinion, gjord för Berlingske, anser 47 procent av de tillfrågade, att statsministern gör ett bra eller mycket bra arbete, medan 45 procent är av motsatt uppfattning. Just nu satsar regeringen, med den ansvarige ministern, Nick Hækkerup i spetsen, på en offensiv i sjuk- och hälsovårdsfrågorna, som möjligen kan ge partiet ny vind i seglen.

Det högerpopulistiska Dansk Folkeparti hamnar med 19,7 procent på tredje plats i den här mätningen; detsamma gäller i Baromtern, där partiet rankas för 20,2 procent. Partiet ligger alltså nu på en mycket högre nivå än i valet 2011, då DF stöddes av 12,3 procent.

Socialdemokraternas kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 8,6 procent (8,4 procent i Barometern), vilket är någon procent under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti kommer i den här mätningen upp i 7,5 procent, att jämföra med 6,8 procent i Baromeern. Men än är det en bit kvar till partiets resultat i valet 2011, 9,2 procent.

I det valet fick dess konkurrent om vänsterrösterna, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, 6,7 procent. Både i den aktuella mätningen och i Barometern är partiet, med 8,3 procent respektive 9,0 procent större än SF.

Konservative Folkeparti, som är i färd med att byta partiledare, får i voxmetermätningen 6,2 procent, i Barometern 5,7 procent. Båda de här resultaten ligger över partiets resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent.

Dess rival, Liberal Alliance, ligger lägre med 5,1 procent både i Voxmeter och i Barometern. Därmed ligger partiet kvar på ungefär samma nivå som i valet 2011, 5 procent.

Om man omsätter det här stödet i mandat, ser det inte så ljust ut för vänstersidan. De båda regeringspartierna plus de två vänsterpartierna i Folketinget skulle tillsammans få 79 mandat, 10 färre än i valet 2011. Det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet, skulle tappa 10 mandat och bara få 37 mandat.

Det blå blocket skulle få 96 mandat. Den stora vinnaren av dess partiet är Dansk Folkeparti, som jämfört med det senaste valet skulle vinna ytterligare 13 mandat.

New Orleans-jazz med Eric Clapton

Eric Clapton är en lysande musiker, en av de främsta på gitarr. Hans genialitet kommer också till sin rätt vid den konsert han genomförde 2011 i Carnegie Hall i New York tillsammans med Wynton Marsalis, sång och trumpet, och ett gäng mycket kompetenta tradjazzmusiker: Victor Goines, klarinett, Marcus Pintup, trumpet, Chris Grenshaw, trombon och en smula sång, Don Vappie, banjo, Chris Stainton, keyboard, Dan Nimmer, piano, Carlos Henriques, bas, och Ali Jackson, trummor. Clapton själv sjunger också utöver att spela gitarr.

Av Claptons egna låtar finns bara ”Layla” med, här gjord som långsam New Orleans-jazz.

Resten är traditionellt material, där det ena tävlar med det andra om att låta osedvanligt bra: ”Forty-Four” signerad Howlin’ Wolf, två låtar av W C Handy, den mycket kända ”Carless Love” och så ”Joe Turner’s Blues”, här gjord med danskomp och stämsång, ”Joliet Bound”, som finns med Memphis Minnie, den snabba och dansanta ”Kidman Blues” med flera.

I slutet av konserten ansluter Taj Mahal som gästartist. Han sjunger en sång, hämtad ur den traditionella religiösa repertoaren, ”Just a Closer Walk With Thee”, fast här gjord som tradjazz med ett långt härligt instrumentalt parti. Och så slutar konserten med en låt som jag minns som örhänge under min ungdomstid, ”Corinne, Corinne” – den har gjorts i otaliga inspelningar med otaliga artister, men här bars den upp av Taj Mahal, sång och banjo.

CDn, musikaliskt bra och jätterolig, heter ”Wynton Marsalis & Eric Clapton Play the Blues” (Reprise jazz 0 8122 79759, 2011, distribution Rhino Entertainment Company, en del av Warner).

I skarven mellan fiktion och verklighet

Woody Allens ”The Purple Rose of Cairo” – han står för både manus och regi – (”Kairos röda ros”), 1985, är inte bara en ytterst sevärd allenfilm. Den är också, med sin pendling mellan fiktion och verklighet, en mycket annorlunda allenfilm, släkt när det gäller galna infall med till exempel ”Galopperande flugan” (”Hellzapoppin”), när det gäller verklighetsflykt med Danny Kaye-filmen ”Här kommer en annan” (”The Secret Life of Walter Mitty”).

Vi befinner oss i en håla i New Jersey, och epoken är den stora amerikanska trettiotalsdepressionen.

I centrum för handlingen finner vi Cecilia (Mia Farrow), som lever ett tröstlöst liv med maken Monk (Danny Aiello), en karlslok som bedrar henne med andra damer och snabbt gör av med de slantar hon lyckas få ihop på jobbet som servitris. Undra på att hon hänger sig åt verklighetsflykt. Det gör hon genom att om och om igen se filmen ”The Purple Rose of Cairo” på ortens enda biograf. (Vi får se bitar av biograffilmen, vilket markeras genom att den är i svart-vitt, medan den övriga handling i den här filmen är filmad i färg.)

En kväll händer det märkliga: Huvudrollsfiguren i filmen, Tom Baxter (Jeff Daniels), kliver helt sonika ut ur filmduken, eftersom han om och om igen har sett henne i publiken och fattat tycke för henne. Biobesökarna – utom hon som uppenbart redan är förälskad i filmhjälten – reagerar med förvirring och panik, och ännu värre: Filmhandlingen avstannar, och de övriga skådespelarna börjar samtala om vad fan de nu ska ta sig till.

Filmhjälten Tom Baxters inträde i the real world visar sig dock innehålla komplikationer. De pengar han använder vid betalningen, när han har bjudit Cecilia på restaurang, visar sig vara leksakspengar. Och vad gör man egentligen med en tjej när man, så där som på film, har kysst henne färdigt? Roligt är det också att, på det där speciella filmviset, få se Tom i ett rejält slagsmål med Cecilias make Monk.

Sen finns det ytterligare ett problem med Toms kliv ut i verkligheten: Vad händer om det sker i fler filmkopior – och tänk om det här får efterföljd i andra filmer? Filmbranschen är oroad och sänder Gil Shepard, som också spelas av Jeff Daniels, att förmå sin rollskapelse att återgå till ordningen.

Det hela lyckas också, när Cecilia har fallit även – och mer – för Gil Shepard.

Cecilia, som i slutändan inte får Gil heller, tvingas då att återvända till sin karlslok Monk, och sen börjar alltihop på ny kula igen. Hon kompenserar genom att gå på bio, där hon om och om igen ser Fred Astaire dansa med Ginger Rogers till ”Cheek to Cheek” i filmen ”Top Hat”.

Dess förinnan har flera andra bra låtar, till exempel ”Alabamy Bound”, bidragit till att göra den här filmen inte bara sevärd utan också hörvärd.