I skarven mellan fiktion och verklighet

Woody Allens ”The Purple Rose of Cairo” – han står för både manus och regi – (”Kairos röda ros”), 1985, är inte bara en ytterst sevärd allenfilm. Den är också, med sin pendling mellan fiktion och verklighet, en mycket annorlunda allenfilm, släkt när det gäller galna infall med till exempel ”Galopperande flugan” (”Hellzapoppin”), när det gäller verklighetsflykt med Danny Kaye-filmen ”Här kommer en annan” (”The Secret Life of Walter Mitty”).

Vi befinner oss i en håla i New Jersey, och epoken är den stora amerikanska trettiotalsdepressionen.

I centrum för handlingen finner vi Cecilia (Mia Farrow), som lever ett tröstlöst liv med maken Monk (Danny Aiello), en karlslok som bedrar henne med andra damer och snabbt gör av med de slantar hon lyckas få ihop på jobbet som servitris. Undra på att hon hänger sig åt verklighetsflykt. Det gör hon genom att om och om igen se filmen ”The Purple Rose of Cairo” på ortens enda biograf. (Vi får se bitar av biograffilmen, vilket markeras genom att den är i svart-vitt, medan den övriga handling i den här filmen är filmad i färg.)

En kväll händer det märkliga: Huvudrollsfiguren i filmen, Tom Baxter (Jeff Daniels), kliver helt sonika ut ur filmduken, eftersom han om och om igen har sett henne i publiken och fattat tycke för henne. Biobesökarna – utom hon som uppenbart redan är förälskad i filmhjälten – reagerar med förvirring och panik, och ännu värre: Filmhandlingen avstannar, och de övriga skådespelarna börjar samtala om vad fan de nu ska ta sig till.

Filmhjälten Tom Baxters inträde i the real world visar sig dock innehålla komplikationer. De pengar han använder vid betalningen, när han har bjudit Cecilia på restaurang, visar sig vara leksakspengar. Och vad gör man egentligen med en tjej när man, så där som på film, har kysst henne färdigt? Roligt är det också att, på det där speciella filmviset, få se Tom i ett rejält slagsmål med Cecilias make Monk.

Sen finns det ytterligare ett problem med Toms kliv ut i verkligheten: Vad händer om det sker i fler filmkopior – och tänk om det här får efterföljd i andra filmer? Filmbranschen är oroad och sänder Gil Shepard, som också spelas av Jeff Daniels, att förmå sin rollskapelse att återgå till ordningen.

Det hela lyckas också, när Cecilia har fallit även – och mer – för Gil Shepard.

Cecilia, som i slutändan inte får Gil heller, tvingas då att återvända till sin karlslok Monk, och sen börjar alltihop på ny kula igen. Hon kompenserar genom att gå på bio, där hon om och om igen ser Fred Astaire dansa med Ginger Rogers till ”Cheek to Cheek” i filmen ”Top Hat”.

Dess förinnan har flera andra bra låtar, till exempel ”Alabamy Bound”, bidragit till att göra den här filmen inte bara sevärd utan också hörvärd.