Danmark: förkrossande borgerlig övervikt

Enligt Berlingske barometer – en sammanfattning av olika danska opinionsundersökningar – är den borgerliga övervikten förkrossande, 57-43.

I den senaste mätningen som har adderats till den här serien, Yougov den 6 april, är den övervikten ännu större, 59-40,8.

Störst i Yougov-mätningen, med 24,7 procent (27,2 i genomsnittet; 26,7 procent i valet 2011), är högerborgerliga Venstre.

På nästan samma nivå, med 24,1 procent (20,3; 12,3), ligger populistpartiet Dansk Folkeparti.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet inte bara på tredje plats utan på en häpnadsväckande låg nivå, 16,5 procent (18,5; 26,7).

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds enligt den här undersökningen av 8,5 procent (9,1; 9,5).

Deras tidigare partner i regeringen, Socialistisk Folkeparti, får i den här undersökningen 5,2 procent (4,6; 9,2).

SFs konkurrent om vänsterrösterna, Enhedslisten, ligger på 10,6 procent (10,8; 6,7).

Liberal Alliance samlar 4,9 procent (4,7; 5,0).

Och Konservative får 4,3 procent (4,3; 4,9).

Om detta finns inte så mycket nytt att säga. Möjligen kan man våga sig på en slutsats om SF efter dess största kris under åratal. Den nya partiledaren vill frigöra partiet från bilden av stödparti till Socialdemokratiet – i det perspektivet tycks hon inte sörja personförlusterna till (S). Men nu tycks det finnas tecken på att hon också är beredd att ta strid med det ganska vildvuxna rödgröna yttervänsterpartiet Enhedslisten. Hennes mål tycks vara att återställa SF som ett klassiskt vänstersocialistiskt parti.

En fransk filmklassiker i TV

Eftermiddagsvisningarna av film i SvT innehåller verkligen inte bara höjdpunkterna inom filmkonsten. Men det är bra att den äldre filmrepertoaren på det här sättet hålls vid liv, och ibland – som i dag – visas veritabla pärlor.

I dag visades nämligen Marcel Carnés (regi) och Jacques Préverts (manus) ”Dimmornas kaj” (”Le quai de brumes”, 1938) med Jean Gabin i huvudrollen – han kallas även i filmen för Jean.

Filmen, i Eugène Schufftans foto, är förvisso i svart-vitt, men dess svärta har mer att göra med mänsklig moral. Dess handling utspelas till stor del i de ruffiga delar av hamnstaden Le Havre, vars invånare inte hör till Guds bästa barn.

Huvudpersonen Jean är, förstår man av hans uniform, en rymling från armén med minnen av krig i Indokina. Hans avsikt är uppenbarligen att ta sig ur landet, nu alltså Frankrike, med hjälp av någon av de stora fartyg som angör den här stora hamnen men vars destination är till exempel Sydamerika.

På en krog möter han bland andra en konstnär, inte helt i balans med sitt liv, men också en flicka, Nelly (Michèle Morgan), som han faller för. Den föräldralösa Nelly bor normalt hos sin onkel, Zabel (Michel Simon), en affärsägare vars inte alltid så hederliga affärer drar in honom i ljusskygga mellanhavanden med gangsters som det sen är svårt att bli av med – Zabel försöker till och med leja vår förrymde främlingslegionär för att få hjälp med den saken.

Jean får oväntad hjälp i sin strävan att byta identitet och ta sig ur landet, när den olycklige konstnären dränker sig men lämnar kläderna kvar på stranden. Konstnärens kvarlämnade pass (som det är lätt att byta ID-kortet i) och pengar ser ut att kunna bidra till att ge Jean en ny start i livet. Tyvärr flyter inte bara konstnärens lik utan också ett bylte med Jeans uniform i land, så nu gäller det att snabbt komma i väg med fartyget till Sydamerika.

Tyvärr är ingen lycka – åtminstone inte i Marcel Carnés filmer – beständig, så när Jean lockas att, så länge som möjligt, försöka hålla fast vid Nelly, hinner ödet i kapp honom i skepnad av en pistolbeväpnad och hämndlysten smågangster, som han ett par gånger har förödmjukat.

Kvar, vid liv och i frihet, finns nu bara den herrelöse hund som, ursprungligen mot Jeans vilja och trots hans utbrott, har valt att följa honom i livet – så länge det nu varade.

Ny partiledning i norska Senterpartiet

Valet av ny partiledare i norska Arbeiderpartiet får vi anledning att återkomma till.

Men i partiets tidigare koalitionspartner Senterpartiet är ledarstriden nu definitivt avgjord.

Som allmänt förväntat har Trygve Salgsvold Vedum valts till ny partiledare.

Fraktionsstriden i partiet har i stället varit inriktad på vem som skulle väljas till förste vice ordförande i partiet. Den som har innehaft den här posten, Ola Borten Moe, har trots stort motstånd i delar av partiet vägrat backa, och han har nu med rösterna 160-142 blivit omvald.

Utmanaren, Anne Beathe Tvinnerheim, som kandiderade mot Borten Moe, blev andra vice ordförande.

Striden pågick in i det sista, och det återstår nu att se om den nya partiledningen kommer att dra åt samma håll. En av partiveteranerna, förra partiledaren Anne Enger, som ju drog in Senterpartiet i det röd-gröna samarbetet, försöker gjuta olja på stormvågorna genom att i en intervju i Aftenposten välkomna återvalet av Borten Moe.

Ytterligare en opinionsmätning föreligger, men den har förstås inte hunnit fånga in eventuella effekter av valet av partiledning i Senterpartiet.

Den gjordes av Norfakta för Klassekampen och Nationen och publicerades den 5 april:

Høyre får där 27,8 procent (+ 1,2 procentenheter), vilket är över valresultatet från i höstas, 26,8 procent.

Ett stort tapp, – 1,6 procentenheter, gör däremot regeringspartnern Fremskrittspartiet, som nu stöds av 13,9 procent – i valet samlade partiet 16,3 procent.

Kristelig Folkeparti tappar 1 procentenehet och hamnar då på 4,9 procent (5,6 i valet i höstas).

Och liberala Venstre ökar med blygsamma 0,1 procentenheter till 4,7 procent, att jämföra med 5,2 procent i valet.

Det ledarkrisande Senterpartiet, som alltså i stället har valt att samarbeta med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstre, backar den här gången med 0,3 procenteneheter och hamnar då på 4,9 procent, alltså under valresultatet, 5,5 procent.

Också det tredje regeringspartiet i det röd-gröna samarbetet, Sosialistisk Venstre, fortsätter att krisa. Partiet ligger med 3,7 procent (+ 0,2 procentenheter) fortfarande under spärrgränsen. I valet i höstas hamnade SV på 4,1 procent.

För Arbeiderpartiet går det fortsatt bra: Partiet ökar med 1,1 procentenheter till 34,5 procent. Partiet ligger nu stadigt på en nivå över valresultatet, 30,8 procent.

Några aktuella siffror för yttervänsterpartiet Rødt (1,1 procent i valet) och för det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne (2,8 procent i valet) anges inte.

Danska S-väljare lutar ändå mest åt Thorning-Schmidt som partiledare

Jag har tidigare berättat om den opinionsmässiga kris danska Socialdemokratiet befinner sig i: I en rad mätningar har inte bara det högerborgerliga Venstre varit Danmarks största parti – i en hel rad av dessa mätningar har (S) av populistiska Dansk Folkeparti pressats ner till tredje plats.

Det publiceras fortlöpande ganska många opinionsmätningar i Danmark, detta utan att de indikerar dramatiska förändringar. Dock har det sedan folketingsvalet 2011 skett betydande opinionsförskjutningar, vilket vi här kommer att illustrera genom att publicera de senast sammanviktade resultaten i Berlingske barometer och jämföra dem med valresultatet.

Största parti i sammanvägningen är högerliberala Venstre med 27,7 procent. Partiet fick i valet 2011 26,7 procent.

Näst störst är populistiska Dansk Folkeparti med 19,4 procent, som synes en mycket stor ökning jämfört med valresultatet, 12,3 procent.

Först på tredje plats återfinner man Socialdemokratiet med 18,9 procent, vilket innebär ett stort tapp jämfört med valet 2011, då partiet fick stöd av 26,7 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds av 9,3 procent (9,5 procent i valet).

Avhoppade regeringspartnern Socialistisk Folkeparti får 4,4 procent, trots partiledarbytet lågt jämfört med valresultatet, 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska uppstickaren Enhedslisten ligger fortsatt högt på 10,9 procent, att jämföra med 6,7 procent i valet.

Liberal Alliance får i den här Barometer-sammanställningen 4,7 procent, aningen under valresultatet, 5,0 procent.

Och fortsatt illa ute är Konservative med 4,3 procent, sämre än valresultatet, 4,9 procent.

Ni ska också få resultaten i de tre senaste opinionsundersökningarna som är invägda i genomsnittsresultaten ovan: Voxmeter 30 mars, Greens 3 april och Voxmeter 6 april:

Venstre 28,4 procent, 27,8 procent respektive 28,9 procent.
Dansk Folkeparti 17,9 procent, 18,3 procent respektive 18,1 procent.
Socialdemokratiet 20,1 procent, 18,0 procent respektive 18,9 procent.
Radikale Venstre 9,1 procent, 10,4 procent respektive 8,6 procent.
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent, 3,8 procent respektive 4,5 procent.
Enhedslisten 10,3 procent, 11,9 procent respektive 10,7 procent.
Liberal Alliance 4,5 procent, 4,7 procent respektive 4,7 procent.
Konservative 4,0 procent, 4,3 procent respektive 4,1 procent.

Därmed kunde man tro att banan är sopad för Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen, men även om hans parti ligger kvar på en hög nivå, är danskarnas entusiasm för att få honom som statsminister måttlig. Enligt en mätning om statsministerkandidater, utförd för Altinget, vill 27,9 procent av de tillfrågade se Løkke Rasmussen som statsminister, att jämföra med de 20,9 procent som vill ha kvar Thorning-Schmidt.

Men det intressanta är att hela 45 procent av de tillfrågade skulle vilja ha en tredje statsministerkandidat att också ta ställning till.

Men vem skulle denna tredje kandidat vara? 11,9 procent pekar ut Dansk Folkepartis Kristian Thulesen Dahl. 6,1 procent föredrar Radikale Venstres Margrethe Vestager och 5,3 procent Socialdemokratiets vice ordförande Mette Frederiksen.

(Källa: Jyllands-Posten.)

Inom det hårt sargade Socialdemokratiet råder hela havet stormar. En reaktion som många inom partiet, oberoende av deras politiska självdefinition, tycks välja är att sitta still i båten.

Analysinstitutet Wilke har gjort en undersökning, också den redovisad i Jyllands-Posten, av hur S-väljarna ser på partiledarfrågan.

När S-väljarna ombeds välja mellan Helle Thorning-Schmidt och Mette Frederiksen, säger 44,5 procent Thorning-Schmidt och 24,5 procent Frederiksen. Resten vet inte eller vill inte ha någon av de två nämnda.

Mer jämnt lopp blir det, när S-väljarna ombeds ange, vem av de två som bäst skulle klara att säkra återval av S/R-regeringen. Då svarar 33,9 procent Thorning-Schmidt och 31,3 procent Mette Frederiksen.

Estniska Socialdemokraterna har fastställt sin EU-valsedel

Det socialdemokratiska partiet i Estland, Sotsiaaldemokraatlik erakond, toppar sin lista i det kommande EU-valet med Marju Lauristin, partiets viktigaste politiker under återuppbyggnadsperioden, landets så väl som partiets.

På andra plats på listan har man placerats Ivari Padar, som man nu tar hem från Bryssel för att sätta på jordbruksministerposten. Men det är, förutom möjligen en gardering ifall det nya regeringssamarbetet skulle spricka, nog mest för att kunna visa upp en kandidat som kan EU och dess politik.

Taktik ligger det sannolikt också bakom placeringen av den unge ryssen Jevgenij Ossinovski, även han nyutnämnd minister, på tredje plats på listan. Men att man menar allvar med att föra fram kandidater med rysk bakgrund understryks sen också av femtenamnet Natalja Kitam.

Fast i realiteten är det väl Marianne Mikko, som står på fjärde plats (efter Padar och Ossinovski), som man hoppas få in i EU-parlamentet, om man lyckas göra ett gott val.

Lite längre ner på listan återfinner man ytterligare ett par locknamn, dels den nyutnämnde talmannen Eiki Nestor, dels en av de ny ministrarna, Urve Palo.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

Companhia do Chapitô (fritt efter William Shakespeare): Macbeth

Jag har sett den ursprungligen portugisiska men också engelskspråkiga ensemblen Compania de Chapitô tidigare på Reginateatern här i Uppsala – se ovan under Kulturspegeln, Teater – och även då blivit helt tagen av ensemblens helt enastående och absurt roliga sätt att tackla ett djupt allvarligt ämne.

När nu ensemblen åter har spelat i Uppsala, bestod den även den här gången av tre personer, men dess medlemmar bytte ideligen roller, även kön, vilket enkelt markerades genom att man hissade ner kilten när man var kvinna och upp den när man skulle spela man. Det här med kiltarna bör kanhända förklaras: Om ni inte tar det alltför bokstavligt, var det här en uppsättning av William Shakespeares ”Macbeth”. Således innehåller pjäsen en myckenhet av både dramatiskt våld och mänsklig bedräglighet.

Hela den här föreställningen gör ensemblen, Jorge Cruz – honom har jag sett på scen förut -, Ricardo Peres och Tiago Viegas, suveränt och egentligen utan rekvisita. Men man får ta det man haver: Ett mikrofonstativ kan, allt efter omständigheterna, brukas som värja, häst och (!) golfklubba.

Så här håller det på, i ett ständigt uppskruvat tempo.

För regin stod John Mowat.

* * *

Efter föreställningen var Birgitta och jag bjudna till en liten tillställning en trappa upp, dit också ensemblen kom efter en liten stund. I vimlet där träffade jag bland annat Gustav Levin från Stadsteatern, som också han – med uppskattning – tidigare hade sett Companhia do Chapitô.

Och så träffade jag, för första gången personligen, folkpartisten Eva Edwardsson, som numera är ordförande för Kulturnämnden. Hon kom fram själv och hälsade och pratade vänligt med mig – uppenbarligen hade hon i uppskattande ordalag hört mig nämnas som socialdemokratisk kulturpolitiker. För sin egen del tror jag inte att hon har det så lätt i den nämnden och med den majoriteten – senast har ju Kulturnämnden berövats sitt tidigare inflytande över Musikens hus. Men eftersom det här inte är hennes fel och hon faktiskt gjorde ett vänligt närmande, sa jag inte ett ont ord till henne.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 4 2014:

”Avliden patient nekades läkarbesök”

Rubrik i Norrbottens-Kuriren

* * *

”- Det här handlar inte om att föräldrarna ska skjuta sina barn i en timme. Det är kanske bara fem minuter..”

Länstidningen Östersund

* * *

”Dagens Medicin har sökt företrädare för läkemedelsföretaget Meda som säljer Kåvepenin utan att lyckas.”

Dagens Medicins sajt

50-årsjubileum för Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening

RADIKAL KULTURPOLITIK I 50 ÅR!
Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm JUBILERAR!
VÄLKOMMEN TILL JUBILEUMSFIRANDE
lördagen den 5 april klockan 14.00-17.00, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Marie Selander och Tuomo Haapala inleder med två musikaliska bilder.
Övriga medverkande – med olika ingångar till kulturen men med
det gemensamt att de har varit ordförande i KSF:
Maj Britt Theorin: 50 år med KSF
Benny Fredriksson: Kulturhuset och Stadsteatern förnyas
Carl Tham: Ett kulturlyft för Sverige
Göran Eriksson: Folkbildningen i Stockholm – vad händer?
Efterföljande diskussion leds av Calle Nathanson, vd för Folkets Hus och Parker.

Vi ser på nya valrevyn Skarpt läge!
Vi minglar, samtalar, äter och dricker något gott.
Alla med hjärtat till vänster och engagerade i kulturpolitiken är hjärtligt välkomna.

KSF i samarbete med ABF Stockholm

* * *

Det är roligt att se att Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, lever åtminstone i Stockholm. En gång i världen startade jag en KSF-avdelning också här i Uppsala med författare, skådespelare, konstnärer med flera bland medlemmarna, men den har nu för länge sedan gått ur tiden.

På sextio- och sjuttiotalen drogs påfallande många av de konstnärligt verksamma, många av dem dessutom bland de allra främsta i sitt konstnärliga fack, till socialdemokratin. Jag mötte själv – och blev vän för livet med flera av dem – ett antal av dem vid en KSF-kurs på Bommersvik i Sörmland.

Med flera av dem kom jag sedan att samarbeta och ha personlig kontakt med fram till deras död.

I en mening var en av dem, åtminstone i mitt perspektiv, en mycket central gestalt. Jag tänker på författaren och konstnären Helga Henschen.

Följande text om den politiska Helga Henschen fanns publicerad med illustrationer (teckningar av Helga Henschen) i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005:

HEMKOMST

Att man skulle behöva bli femtio innan man blev tagen på allvar.

”Helga, hon svävar i det blå… Helga, hon är så lustig och naiv – hon ritar så festliga krumelurer…”

Det värsta är att man till slut tror det som folk tutar i en. Men någonstans – längst inne – har jag alltid vetat: detta är inte sant.

Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. Det var en enorm upplevelse.

Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende.

Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter.

En midsommarvecka ute på Bommersvik blev världen förändrad. Det var 1967.

En liten skara kulturarbetare i intensiva diskussioner med folk från arbetarrörelsen. Föredrag och samtal. Arbete och närmande på tu man hand och i grupper.

Samtal som handlade om solidaritet, gemenskap och jämlikhet. Om alla människors lika rätt och lika värde.

För mig var orden nya, friska och oändligt sköna.

Jag hade kommit hem. Det var morgon och livet började.

Samtidigt med oss befann sig en liten grupp utvecklingsstörda människor i olika åldrar på Bommersvik.

I början kändes det egendomligt och främmande att se så många annorlunda människor på en gång. De såg groteska ut, verkade farliga tyckte jag. Men efter hand kom vi varandra nära.

Vi blev vänner.

Vi kunde inte tala med varann med ord. Vi umgicks med gester, kramar, leenden.

Och plötsligt såg jag dem. Och jag tyckte att de nästan var vackra – fast på ett annorlunda sätt.

Och vara glada tillsammans kunde vi och lyssna till Gunnar Lifs gitarrspel och Ulf Bergengrens underbara framförande av Bellmans sånger.

Och dansa tillsammans kunde vi – kring den blommande midsommarstången.

Och skratta tillsammans kunde vi och leka och göra kullerbyttor i det gröna gräset.

Och sjön låg blank och solen lyste och himlen var blå.

Molly Åsbrink, sångerskan, var med i vår grupp.

Hon närmade sig alldeles särskilt och sökte kontakt med våra annorlunda vänner. Hon umgicks mycket med en pojke som inte kunde tala, bara stöta fram gutturala ljud. Han verkade ganska aggressiv.

En morgon när vi kom in i matsalen för att äta frukost kom pojken andfådd och ivrig rusande fram till Molly.

Med yttersta ansträngning och krampaktiga muskelryckningar stötte han ut det ur hela sin kropp – ordet som växte inom honom – ordet som var hennes namn: MM M Molly y.

Denna handling av solidaritet över gränserna! Denna handling av skapande kärlek!

Från en kvällssammankomst:

Aldrig såg jag en vildare glädje hos pojken än när Molly sjöng visor och lärde honom ta några ackord på gitarren.

De hade övat tidigare på dagen. Nu stod han där på den lilla scenen och spelade. Om och om igen slog han sina ackord. Han strålade över hela ansiktet. Han ville aldrig sluta. Det kom ett ljud ur djupet av hans strupe – det kunde ha varit en sång.

Utanför – den ljusa sommarnatten. Sommarbjörkar, gräset, sjön.

Molly gör en gest mot det öppna fönstret. Säger med fader Sosima i ”Bröderna Karamasov”: ”Vi lever ju i paradiset.”

Allt det här och mer därtill har Bernt Rosengren beskrivit på ett mycket bättre sätt i sin bok ”En dröm om styrka”, kapitlet Upplevelsen av jämlikhet.

Men jag ville berätta, jag också, om de här dagarna på Bommersvik. Det var ju de dagarna jag började vakna.

Ur Helga Henschens självbiografiska bok ”Vägen till Rebella”, Prisma, 1981

”MIN GRÖNA DRÖM ÄR RÖD”
Om den politiska Helga Henschen

Den midsommarvecka på Bommersvik Helga Henschen i ”Vägen till Rebella” skildrar som en vändpunkt i sitt eget liv och som alltså också har satt ytterligare ett litterärt avtryck – i en roman av Bernt Rosengren – kom att få stor betydelse inte bara individuellt, för deltagarna.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Stockholm hade vid mitten av 1960-talet vuxit till en stor förening; det aktuella året, 1967, var medlemsantalet 375. Socialdemokratiska partiet arrangerade den här konferensen för de vid det här laget åtta KSF-föreningar, som fanns runt om i landet – själv deltog jag i egenskap av ordförande i KSF i Uppsala.

I historiens backspegel förknippar många kanhända begreppet politiska konstnärer främst med fenomenet 1968 och revolutionärer som Jan Myrdal och Sven Wollter, men det fanns en mycket tidigare röd våg bland konstnärer, författare, skådespelare och andra kulturarbetare, en våg som genom KSF sökte sig till socialdemokratin. När man läser KSF Stockholms verksamhetsberättelse från 1967, slås man av att en så stor del av dåtidens kända och ytterst professionella kulturpersonligheter var medlemmar. I styrelsen och som ledare för arbetsgrupper för de olika konstarterna satt till exempel Marianne Aminoff, Anita Björk, Laci Boldemann, Stig Carlson, Claude Genetay, Bengt Häger, Lilavati, Rolf Rembe, Lars Sellergren och Kurt Ullberger plus några av dem som Helga nämner i ”Hemkomst”.

Det här var en tid, då socialdemokratin ansträngde sig för att ha nära kontakt med kulturarbetarna, och jag tänker då ingalunda bara på att partiet drog nytta av att ha kulturarbetarna på sin sida i valrörelserna, sådant som Hasses & Tages medverkan i Tage Erlanders valprogram i TV och Tage Danielssons ”En soffliggares dagbok” från 1968.

Nej, partiet å sin sida ansträngde sig att i samspel med kulturarbetarna själva utforma en nydanande kulturpolitik. Resultaten av grupparbetsdiskussionerna vid KSF-konferensen på Bommersvik finns sammanfattade i ett litet stencilerat häfte med illustrationer av Helga Henschen. Häftet har titeln ”Vi behöver varann så in i vassen”, vilket i själva verket var den avslutande meningen i ett inlägg Helga själv gjorde under konferensen. Rapporten inleds med följande mening, som i dag kan synas naiv men som är en god illustration till varför kulturarbetarna under den här perioden drogs till socialdemokratin: ”Det är möjligt – för att inte säga troligt – att vi mycket snart nalkas en situation då kulturpolitiken blir lika angelägen som socialpolitiken varit under de gångna decennierna.”

Senare kom många av de kulturarbetare, som under 1960-talet hade dragits till socialdemokratin, att vända partiet ryggen. Till det bidrog sådant som kärnkraftsomröstningen och IB-affären.

Också det är en intressant men ändå annan historia. Helga Henschen, som är föremålet för vårt intresse, var Linje 3-aktivist och förvisso kritisk mot socialdemokratins agerande i kärnkraftsomröstningen men lämnade för den skull inte KSF och sitt parti.

Kulturskapare och partiaktivist

Till detta bidrog säkert att Helga, med startpunkt i midsommarkonferensen på Bommersvik, utvecklade vänskapsband med några av oss som var med där och som var mer involverade än hon i partipolitiska aktiviteter. Av personliga band kommer den tillit, som håller också när det krisar.

Grunden för hennes mångåriga politiska engagemang var ändå främst det som hon inleder kapitlet ”Hemkomst” med, nämligen att hon för första gången i sitt liv upplevde hemhörighet: hon hade hamnat i en rörelse som tog hennes värderingar och henne själv på allvar. Jag själv var en av dem hon för första gången träffade på Bommersvik, vilket blixtsnabbt ledde till vänskap och senare, under mina år på socialdemokratiska partistyrelsen, till ett mångårigt samarbete och, med växlande intensitet, till personliga kontakter ända fram till hennes död. Vi hade våra perioder av slitningar, till exempel i kärnkraftsomröstningen där jag företrädde Linje 2, men det hindrade inte att vi båda upplevde, att det var åtskilligt mer som förenade oss än som skilde oss åt. I KSF hade hon dessutom eldunderstöd av ordföranden, Maj Britt Theorin, som i den här frågan fronderade mot sitt parti. I KSF fanns också paret Ulf Bergengren och Molly Åsbrink, som blev hennes personliga vänner och vars betydelse hon lyfter fram i andra avsnitt av ”Vägen till Rebella”.

Under konferenser bildar deltagarna ofta mindre gäng, vars medlemmar gillar att vara tillsammans med just varandra. Midsommarveckan på Bommersvik utgjorde inget undantag. Jag och Bernt Rosengren, som inte bara var författare utan också kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, och så Helga bildade snart en oskiljaktig trio. Bernt skildrar detta i sin roman ”En dröm om styrka”, dock något ofullständigt: ”BR och Enn Kokk höll ihop och skrattade nästan jämt. Det gick så långt att de övriga i gruppen började förväxla dem eller rättare sagt alltid talade om dem i ett svep.” Ofullständigt därför att det främsta exemplet på denna sammanblandning härrör från vår kompis Helga. En morgon vid frukostbordet, då Helga som vanligt satt mitt emot Bernt och mig, pekade hon på oss båda med två utspärrade fingrar och inledde: ”Du som är balt…”

För Helgas del medförde erfarenheterna från KSF-konferensen ett intensifierat parti- och folkrörelseengagemang, som tog sig många olika uttryck.

Till Bommersvik, som är SSUs kursgård, återvände hon inte mindre än tre gånger hösten 1967: tillsammans med Bernt Rosengren gjorde hon i en serie med kulturarbetarmedverkan vid kursavslutningar programmet ”Språket och bilden”.

För A-program, en programförmedling för ABF, LO-distriktet, KSF och Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, gjorde hon programmet ”Vårt behov av glädje” med dikter och färgbilder. Omslaget till programhäftet pryds av hennes Lilla My-liknande upproriska figur Rebella, som säger: ”Jag tycker det borde vara mer sug i kulturen.” Rebella och en killkompis figurerar också i en av programhäftets Helga-illustrationer, här med var sitt demonstrationsplakat: ”NER MED KLASSAMHÄLLET – VÄGRA ÄTA GREVEOST” samt ”OCH PRINSKÅRV”.

Hon medverkade med dikter och bilder i de valdiktsamlingar (!) med bidrag av många kända svenska poeter KSF och socialdemokratiska partiet gav ut i flera valrörelser. Och för ett valhäfte från KSF gjorde hon tillsammans med Bernt Rosengren serien Busen. (Busen är mer känd från affischen och boken ”Min gröna dröm är röd”.)

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm förvarar alla de affischer, tidskrifts- och bokomslag, illustrationer, uddiga teckningar för tidskrifter, annonser, vykort med mera Helga under årtionden gjorde för socialdemokratiska partiet, KSF, Broderskap, Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Stockholms län, Unga örnar, Folkets hus-rörelsen, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. ARAB, där man också kan hitta Helgas böcker, är i själva verket det största Helga Henschen-arkivet i Sverige!

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och alla KSFare, som har nämnts ovan.

Helga kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och var sedan länge en drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från Motståndsrörelsen.)

När jag har visat den här boken för människor, som främst har kommit i kontakt med andra sidor av Helga Henschens konstnärskap, har några häpet sagt, att de inte hade haft någon aning om att Helga kunde åstadkomma så porträttlika personkarikatyrer (Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme med flera). En sådan teckning har jag själv inspirerat Helga till, den med en liten flicka framför teven, där man ser Gösta Bohman: flickan pekar på Bohman och ropar ”Titta mamma, där är högerspöket!” Den lilla flickan är Anna Kettner, senare under en period trafiklandstingsråd i Stockholm och även styrelsesuppleant i Helga Henschens Vänner. Mamman, som inte syns på bilden, är Birgitta Dahl, också hon medlem i HHV.

Ändå är dessa starkt tids- och personanknutna teckningar få i boken. De flesta är, även när de har ett innehåll med syfte att påverka 1973 års valrörelse, allmängiltiga och humanistiska på det sätt som är så karaktäristiskt för tecknaren Helga Henschen. Ett exempel (som även förekom som vykort) är det råd den äkta mannen ger hustrun, som ska gå ut med hunden: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind idag”. Ett annat är den mycket rara bilden av ett inte alldeles purungt par som kramas: ”Håll i mej hårt Gullan lilla – jag är så rädd för alla växande klyftor.”

Rebella förekommer förstås på flera teckningar, till exempel den med den för Helga mycket typiska plakattexten ”Återupprätta den förorättade människan”.

Många av bilderna i ”Min gröna dröm är röd” ger uttryck för det lidelsefulla engagemang Helga hade för olika politiska sakfrågor, till exempel Vietnam, Sydafrika och Chile, och givetvis var Helga en skarp motståndare mot rasism och en ivrig fredskämpe.

Jämställdhetstemat finns ofta i hennes bilder. ”Var inte så fullmäktig Valfrid” ryter en liten tant. Och på nästa sida utbrister en hemmafru ”Nu ä de slut me pottor och disk – nu ska fru Petterson ut i förvärvslivet”, varvid herr Peterson undslipper sig sitt hjärtas mening: ”Vafalls? Har du kommit i klimakteriet människa”. Men ofta är de enklaste bilderna mest effektiva, som den kastrull- och vispförsedda kvinnan som ryter ”Jag exploderar om jag inte får använda mina dolda anlag”.

Just tron på människans inneboende möjligheter är särskilt kännetecknande för Helga Henschens politiska filosofi: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen.” Men vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falla.”

Det är det här Bernt Rosengren i ”En dröm om styrka” har döpt till Helga Henschen-socialism.

Engagemanget för miljön var stort hos Helga. Det märks redan i boktiteln, ”Min gröna dröm är röd”, vars polemiska udd förstås var riktad mot det tidiga sjuttiotalets centerparti. På en underbar teckning säger en liten flicka: ”En stjärna en fjäril en ärla en sol en ros en ko. När jag blir stor finns fåglarna kvar då, mor?”

Som så ofta blev fallet också i Helgas senare böcker blandade hon dikter och citat med teckningarna. Här är ett lyriskt exempel på hennes miljöengagemang:

skatans pojkar oj
galopperar på fönsterblecket
väcker mej klockan fem på morgonen
med fräcka näbbar

o mina blå kanaljer
o mina skimrande fågelbarn
skatans pojkar oj

nu vissnar granens topp
där boet gungar
i år var äggen stulna
i år var äggen trasiga
innan de ens kläcktes

skatans pojkar oj

jag gråter så jag knappt kan tala
jag går opp på taket
och skriker det värsta jag orkar

skatans pojkar oj

vakna i husen
elden är lös
ta fast alla tjuvarna
ut och slåss mot plundrarna

systrar och bröder
vi måste sluta oss samman

vi måste bygga ett land
för fåglar
och människosyskon

Citaten är i flera fall sådana som återkommer i nya sammanhang och i senare böcker – ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” är ett typiskt exempel.

I det här sammanhanget väljer jag ett citat, som härstammar från motståndsrörelsekollegan Carl Zetterström: ”Vi behöver en stark socialdemokrati som är orädd – men rädd om människorna.”

Konstnären som partiarbetare, går det?

All konst måste inte vara politisk, långt ifrån.

Men exemplet Helga Henschen visar, att man rent av kan göra stor politisk konst, förutsatt att det är sin egen inre övertygelse man klär i text och bild.

Jag vet att Helga under slutet av sin levnad förhöll sig mer tvivlande till flera av de rörelser och övertygelser hon under årtionden hade slagits för och koncentrerade sig på sin bildkonst.

Men då, i midsommarveckan 1967, i Motståndsrörelsen 1973 och under årtionden framöver, bejakade hon intensivt inte bara konsten utan också politiken: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”