SF löser sin akuta ledarkris – men oro inom hela den danska vänstern i vid mening

Pia Olsen Dyhr kandiderar nu, utan några hotande konkurrenter, till posten som ledare för Socialistisk Folkeparti i Danmark. Hon hör inte hemma i någon extrem gruppering men ställer ändå krav: Om SF i motsats till Enhedslisten ska vara med i regeringen igen, ska det vara med en annan socialdemokrati: ”Det skal være med et socialdemokrati, der lægger mere vægt på venstre fot.”

Det finns både frustration och hemlöshetskänsla bland de väljare som i vid mening definierar sig som centrum-vänster, detta enligt en analys som har gjorts av företaget Analyse Danmark i kölvattnet på en undersökning av politiska sympatier, berättar Berlingske Tidende. 22 procent av dem som i det senaste valet röstade på Socialdemokratiet, Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti eller Enhedslisten anser, att det finns behov av ett nytt parti till vänster om mitten – när det gäller SFs och Enhedslistens väljare är den här andelen hela 39 procent.

Problemet med den här typen av undersökningar är att den potential de mäter för att få substans kräver en ledare med trovärdighet och lyskraft och dessutom exponering av ”rätt” politiska krav. Och det här kan ju ske också inom ramen för något av de existerande vänsterparteirna.

Framtiden oviss för norska ICA – konkurrensmyndigheten stoppar planerat samgående med jätten NorgesGruppen

Jag har tidigare rapporterat om att den norska förgreningen av ICA har jättelika problem: Omsättningen har minskat och driftsunderskottet ökat. Det har inte hjälpt att 28 olönsamma ICA-, Rimi- och Matkroken-butiker har stängts.

I det här läget har ICA-gruppen försökt klara sin överlevnad genom att ingå ett mycket långtgående inköps- och distributionsavtal med den redan nu överlägset största detaljhandelsgruppen i Norge, NorgesGruppen. Det här måste förstås då också få OK av Konkurransetilsynet, och dess utslag – nej – har just kommit.

Konkrransetillsynet hade nog hur som helst kommit fram till samma utslag, men den här myndigheten utsattes dessutom för extra press genom att de två återstående stora aktörerna på den norska livsmedelsmarknaden, Coop och Rema, om det blev ett ja, hotade att slå sig samman i ett långtgående samarbete.

Inte bara Rema utan också, mycket aktivt, Coop har i det här läget öppnat famnen för ett samarbetsavtal med det blödande ICA.

Lämnas ICA att stå kvar på egna (och alltså vacklande) ben är bedömningen den, att ICA kommer att tvingas lägga ner kanske så många som 200 butiker, framför allt i utkantsområden.

Arbeiderpartiet befäster sin ställning som Norges största parti

I ytterligare en norsk opinionsmätning, gjord av Respons för Adresseavisen, bekräftas den uppåtgående trenden för Arbeiderpartiet och den nedåtgående för Høyre. Skillnaden mellan dessa partier är i den här undersökningen 7,7 procentenheter.

Arbeiderpartiet är i den här mätningen uppe i 34,7 procent (+ 1), att jämföra med 30,9 procent i stortingsvalet i höstas.

Høyre tappar i den här mätningen hela 4 procentenheter och får då 27 procent, vilket dock fortfarande är aningen högre än valresultatet, 26,8 procent.

Høyres regeringspartner Fremskrittspartiet ökar i den här mätningen med 1,7 procentenheter till 14,3 procent, dock lägre än valresultatet, 16,4 procent.

Sosialistisk Venstre kan glädja sig åt en ökning om 1,1 procentenheter och åt att med 4,8 procent nu åter ligga över spärrgränsen. Det här är också ett bättre resultat än valresultatet, 4,1 procent.

Senterpartiet, som ingick i samma regering, får i den här mätningen 4,6 procent, mot 5,5 i valet.

För de båda mittenpartier, som stöder högerregeringen, har inga dramatiska förändringar skett:

Liberala Venstre får i den här mätningen 5,1 procent, mot 5,2 i valet.

Och Kristelig Folkeparti får 5 procent (5,2 i valet).

Det blockobundna Miljøpartiet De Grønne får i den här mätningen 2,5 procent, alltså ungefär lika lite som i valet (2,6 procent).

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2014:

”Enligt åklagaren har han kränkt flickorna genom att ta deras rumpor.
Fem av flickorna begär 5000 kronor i skadestånd för kräkningarna.”

SR P4 Halland

* * *

”Bartendern Fredrik Lundegård ser ett uppsving för drinkar med bitter. Idag finns ett flertal varianter på barnmenyn.”

Sydsvenskan

Grånade socialister möts igen

Dagen börjar för min del med ett besök på Vårdcentralen, ett av många i raden för att fastställa den dagliga Waran-dosen. Provet skickas till Hjärtmottagningen på Akademiska, och därefter får jag besked om hur många tabletter jag ska ta per dag under den närmaste tiden.

När jag är hemma igen, ringer telefonen; Birgitta tar samtalet. Det visar sig, att den som ringer är bådas vår vän från ungdomsåren, Hans O Sjöström.

Jag har redan länge vetat, att Hans O och hans hustru Lill har sålt sitt hus en bit från Märsta och i stället skaffat en lägenhet här i Uppsala. Men de bor inte i vårt bostadsområde, och vi har heller inte kommit oss för med att hälsa på hos dem eller bjuda dem hit till oss. Så nu föreslår Birgitta, att vår gamle vän , som snart ska gå på promenad, ska titta in hos oss. (Hans hustru har fortfarande lärartjänst, men snart ska även hon gå i pension.)

Under senare år har vi setts bara i samband med jämna födelsedagar, så det finns mycket att berätta om hur vi har det. Grånade, äldre och fysiskt svagare är vi alla tre, och vi har också drabbats av likartade åkommor, hjärtproblem och annat sådant. Under ungdomsåren hade vi väl också hjärtproblem, fast av ett helt annat slag.

Nu blir det en hel del om barn och barnbarn.

När våra vägar en gång i världen momentant skildes, tillhörde Hans O under en period den vänster som såg ljuset komma från Kina. Men i dag tror jag nog att han, oavsett vilket parti han röstar på, värderingsmässigt står mig nära – vilket senare säkert också har att göra med att jag för min del, i motsats till en del andra i mitt parti, faktiskt inte har rört mig åt höger jämfört med ungdomsåren.

Utöver om politisk kurs talar vi om böcker och musik och om kulturpolitik, inte minst lokal sådan. Hans O och Lill bor numera alldeles nära Musikens hus. Vi tipsar dem om bra restauranger i närheten av var de numera bor. Vällagad mat hör även det till livets goda.

Vi kommer nog att ses mer i fortsättningen, hemma hos varandra.

Livsutvärdering

Dagens Nyheter har fattat det vanvettiga beslutet att reducera antalet dagliga serier till två. Sven Bertil Bärnarps förträffliga ”Medelålders plus” är en av de dagliga serierna, om än numera med placering på Namn och Nytt-sidan.

I dag går mannen i seriens pensionärspar på en vintrig väg och filosoferar:

Jag har klarat mig bra här i livet.

skolavslutningen och pensionen.

Vita frun, en egenartad svensk deckarfilm

För oss som växte upp under 1950-talet är Folke Mellvig (1913-1994) ett välkänt namn. Som just författare hörde han inte till de främsta av de svenska deckarförfattarna. Men han förekom ofta i radio som författare till dramatiserade deckarhistorier, så hans hjälte, kapten Hillman, var på sin tid mycket känd. Han skrev också, i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, manus till en rad filmer med kapten Hillman (spelad av Karl-Arne Holmsten) som deckarhjälte och med Arne Mattsson som regissör.

Flera av de filmatiserade hillmandeckarna, alla med en färg i titeln, filmades året innan de utkom även i bokform. Mellvig tänkte säkert redan när han skrev filmmanus också i boktermer. Även ”Vita frun”, film 1962, gavs 1963 ut som bok.

I den här storyn har inte hustrun, Kajsa Hillman, som har spelats av flera olika skådespelerskor, någon roll, men för omväxlings skull är Freddy (Nils Hallberg) och efter ett tag även hans fästmö Sonja (Lena Granhagen) relativt tidigt på plats – så småningom dyker också kapten Hillman upp för att med sitt skarpsinne lösa den mordgåta som förstås är ett centralt tema i intrigen.

De här karaktärerna känner vi som tidigare har sett hillmanfilmer förstås lätt igen, men det är verkligen inte lika lätt att hålla reda på vilka roller annars kända skådespelare som Nils Asther, Anita Björk, Jan Malmsjö, Sif Ruud, Tor Isedal, Gio Petré, Margit Carlqvist och Hjördis Petterson spelar – dock lyckas jag så snart han dyker upp notera att den gamle TV-kändisen Olle Björklund här spelar kriminalkomissarie.

Jag förstår på slutet vem som är mördaren, men stora delar av handlingen ter sig då fortfarande lika dunkla som när jag såg dem som enskilda scener.

Så för egen del hade jag nog större glädje av exteriörbilderna från Leufsta bruk här i Uppland än av den snåriga deckarhistorien.

”Arbeiderpartiet krossar Høyre”

”Ap knuser Høgre” lyder rubriken över Nationens redovisning av den opinionsundersökning tidningen tillsammans med Klassekampen har beställt från Norfakta. På den punkten skiljer sig resultatet i den här undersökningen kraftigt från den jag nyligen redovisade och där Høyre låg hack i häl på Arbeiderpartiet.

I den nu aktuella undersökningen får Arbeiderpartiet hela 34,4 procent, att jämföra med valresultatet från 2013 på 30,9 procent.

Medan Høyre får nöja sig med 28,8 procent, i och för sig också det bättre än valresultatet, 26,8 procent.

Fremskrittspartiet får i den här mätningen 14,5 procent, ett resultat som ligger under valresultatet, 16,4 procent.

Den blå-blå regeringens stödpartier i Stortinget står och stampar:

Kristelig Folkeparti får 5,2 procent, samma andel som i valet.

Liberala Venstre får 4,6 procent, en minskning i förhållande till valresultatet, 5,2 procent.

Senterpartiet, som ju ingick i den rödgröna regering som föll i förra hösens val och som nu har intern debatt om både ledarskap och blocktillhörighet, hamnar precis på spärrgränsen, 4 procent, att jämföra med valresultatet, 5,5 procent.

Den tredje koalitionspartnern i den förra, rödgröna regeringen, Sosialistisk Venstre, hamnar i den här mätningen däremot under spärrgränsen och får 3,1 procent mot 4,1 procent i valet.

Också i den här mätningen gör det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne ett hyggligt resultat, 3,1 procent mot 2,6 procent i valet, men partiet tangerar alltså inte fyraprocentssprärren, vilket det gjorde i den mätning jag nyligen redovisade.

För yttervänsterpartiet Rødt redovisas inget resultat i de tre tidningar, vars artiklar om undersökningen jag har läst.

Däremot innehåller de här artiklarna en del geografiska fakta av intresse.

Arbeiderpartiet får hela 50 procent i Nordnorge. Høyre får i de tre nordligaste länen bara 20 procent, medan Fremskrittspartiet får 14.

I Trøndelags-fylkena ligger Høyre på futtiga 18 procent, medan Fremskrittspartiet får 15.

Arbeiderpartiet är i Trøndelag avsevärt större än de båda regeringspartierna tillsammans och får där 43 procent.

Vestlandet är de blåblås bästa landsdel. Här har FrP och Høyre tillsammans 48 procent, att jämföra med de rödgrönas 36 procent.

Också på de folkrika Østlandet har de blåblå ett övertag.

Finlands moderna historia i romanform

Arto Paasilinna är en av Finlands mest populära författare, med stor läsekrets också i Sverige. Och även jag har läst ett tjugotal av hans romaner, nu även ”Hett blod, kalla nerver” (Brombergs, 2012, i översättning av Camilla Frostell, i original ”Kylmät hermot, kuuma veri”, 2006).

Nå, romaner och romaner – de berättelser han levererar har gärna formen av skrönor, som han kryddar med en myckenhet av det som ofta får karaktärisera den finska nationalkaraktären, stor konsumtion av alkoholhaltiga drycker.

Spriten – närmare bestämt smuggelspriten – lägger grunden till den förmögenhet familjen Kokkoluoto, pappa Antti ned hjälp av hustrun Hanna och barnmorskan Linnea Lindeman, men också sonen Tuomas så småningom lyckas bygga upp.

Trots att Kokkoluoto den äldre driver speceriaffär tolkas hans vägran att under revolutionens och frigörelsens år 1917 ställa upp på den vita sidan som ett aktivt ställningstagande för den röda sidan, och senare utsätts också sonen för ett, dess bättre misslyckat, försök att bli lämpad över på den sovjetryska sidan.

Den här familjen är socialdemokrater och står på småfolkets sida, har för det mesta också goda förbindelser med fackföreningsrörelsen. Och Kokkoluoto den yngre blir så småningom till och med riksdagsman (S) och viceminister. Ganska många namn ur finländsk politik, inte bara en del mycket kända socialdemokrater, förekommer i handlingen. Alla får inte eget liv, men särskilt förre presidenten Urho Kekkonen skildras på det för Paasilinna så karaktäristiska sättet, inte bara snar till flaskan utan också till fruntimren.

”Hett blod, kalla nerver” utspelar sig 1918-1990, det vill säga den livstid som Linnea Lindeman har spått att Antti ska få, och romanen blir därmed också en historik eller snarare skröna över Finlands moderna historia. Viktiga inslag i romanen blir på det sättet också de båda krig Finland utkämpade under andravärldskrigsperioden. Anttis insatser i de båda krigen skildras detaljrikt och drastiskt, och särskilt det han utsätts för i sovjetisk fångenskap har mer av socialrealism än skröna över sig.

Samtidigt är romankompositionen mycket nyckfull: Till det vi får ta del av ur Anttis livshistoria hör berättelsen om en turistresa till Spanien, också den nedsköljd med mycket sprit.

Man får inte veta särskilt mycket om hans ganska många barn, men Paasilinna använder två av dem för att illustrera historieskrivningen i någorlunda modern tid: En dotter får barn med en afrikan men återvänder ganska snart till Finland – och det här är ju faktiskt en berättelse om den finländska nationella slutenheten. En son blir under det röda sjuttiotalet kommunist, till och med sovjettroende kommunist – men senare förstår man att han med besked har återgått till den rätta politiska fåran.

Mycket av det här är ganska traditionellt och förutsägbart, men det visar sig, att själva romanslutet innehåller en överraskning. Till sin av Linnea Lindeman förutspådda dödsdag den 12 juli 1990 har Antti Kokkoluoto inbjudit till ett jättelikt utomhuskalas, sannolikt med fler deltagare än något annat någonsin i Finland, allt från släktingar och gamla vänner till mycket kända (och namngivna) politiker.

Allt genomförs enligt den storslagna planen, men det som föranledde den äger inte rum. Så sista meningen i boken lyder: ”Och än i dag lever Antti Kokkoluoto.”

* * *

I fråga om det mesta löper också Camilla Frostells översättning väl. Men en kapitelrubrik borde hon få avstängning för:

”Antti och Kerttus förlovning”.

Förlovade sig inte Antti också?

Förväntad seger i lördagens deltävling i Melodifestivalen

Jag är inte förvånad över att JEM gick vidare till andra chansen med sin ”Love Trigger”. Den var fartig, och sen kom egentligen inget värt att prisa förrän vi var framme vid låt nummer sex, ”Undo” med Sanna Nielsen, som jag ska återkomma till.

The Refreshments ned ”Hallelujah” försökte locka TV-publiken med konstiga kläder, och dansbandsentusiasterna gav dem åtminstone en plats i finalheatet, men sen åkte de ut.

För egen del var jag heller inte så imponerad av Panetoz, några mörkhyade gentlemen och en finne, men deras ”Efter solsken” tilltalade tydligen så pass många av de röstande, att också de gick vidare till final.

Att Sanna Nielsen skulle gå direkt till final hade de flesta tidningar tippat i förväg. Hon har ju både rutin och kändisskap, och hon gjorde förvisso bra ifrån sig i ”Undo”. Det är en hygglig låt, men den saknar kanske ändå det där lilla extra.

Sanna är för övrigt inte det enda exemplet på att tidigare förvärvad namnkunnighet kan vara en hjälp i en tävling, där verkligen inte alla röstande egentligen kan särskilt mycket om musik. Men när Martin Stenmarck gick vidare till andra chansen, berodde det säkert också på att ”När änglarna går hem” var snäppet bättre än flertalet av de övriga låtarna i det här heatet.

Fast kändisskap ger inte automatiskt framgång i den här tävlingen. Little Great Things hade bra ös i sin ”Set Yourself Free”, men det hjälpte inte att två av medlemmarna är söner till Nanne Grönwall och sonsöner till Benny Andersson.