Kulla-Gulla som film

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) gav under åren 1945-1951 ut sju böcker om Kulla-Gulla. De betraktades som flickböcker, men – bland annat för att min dåtida folkskola, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, var mycket liten och följaktligen hade ett ganska litet skolbibliotek – även jag läste Kulla-Gulla böckerna.

Fattigdom präglade mitt liksom flera av mina kamraters liv på den tiden, så den här lite snyftiga historien om en flicka, som växer upp under svåra förhållanden men trots detta tar hand om den torpares barn hon värvas för att passa och sen – som ett slags social revansch – finner sin väg till herrgården, talade väl till mig på något sätt.

Men jag minns inte så värst mycket av böckernas handling – vilket säkert kan vara bra nu när jag har tagit del av filmatiseringen, som med naturnödvändighet måste vara en nerbantad version.

Filmen ”Kulla-Gulla” gjordes 1956 av Håkan Bergström. Vid det laget var jag gymnasist och knappast intresserad av filmatiserade gamla flickböcker.

Men nu har jag i alla fall sett den, som eftermiddagsfilm i TV.

I mina nutida ögon är den, mot bakgrund av de sociala förhållanden den ska skildra, alldeles för välstädat återhållsam för att tilltala mitt socialt rebelliska sinnelag. Vid ett enda tillfälle får den mig att gillande skratta: Det är när ett av barnen i skaran av syskon i en fattig torparfamilj lipar åt en nådig dam från herrgården.

Men annars präglas handlingen av en obegriplig foglighet både från Kulla-Gullas och den fattiga torparfamiljens sida.

Det som lyfter Kulla-Gulla, i filmen spelad av Malén Fredén, och genom henne till slut också de torparungar hon har hand om, ur deras elände är att Kulla-Gulla under tjänstgöringspass på herrgården hittar saker som – tycker även baron Sylwester (Hugo Björne) – verkar binda henne till den här miljön. Hon ser en porträttmålning på väggen, som väcker något till liv i henne, och när hon sen får för sig att prova en klänning, som förvaras i en kista, ser hon ut som en avbild av eller åtminstone avkomling till damen på tavlan.

Patron blir ännu mer tagen av tanken, att Kulla-Gulla kanske är hans barnbarn, när han får höra, att hon som litet barn hittades ilandfluten efter det att det skepp han tror, att hans dotter färdades i för att hälsa på hemma, led skeppsbrott – dottern har rymt hemifrån och gift sig i Frankrike.

Så han beger sig utomlands för att om möjligt få bekräftelse på att hans teori är korrekt. Godsets förvaltning överlåter han åt sin brorsdotter Regina (Margaretha Bergström), som också får förhållningsorder om att se till att Kulla-Gulla och de andra torparbarnen förses med matkorgar. Familjen på torpet behöver nu extra mycket stöd, eftersom torparhustrun har dött.

Regina beter sig emellertid mycket fult. Matkorgarna ställs in, och inte nog med det: När Kulla-Gulla har varit uppe på herrgården för att vädja, idkar Regina utpressning mot torparen: Hon hotar att sälja torpet – men om torparen skickar i väg Kulla-Gulla därifrån, ska han få överta det på mycket förmånliga villkor.

Torparen (Erik Strandmark) faller till föga för den här utpressningen och skjutsar i väg Kulla-Gulla, för gott är meningen. Men just den här natten griper blåsten tag i en lykta, som antänder torpet.

I sista stund hinner Kulla-Gulla se vad som händer och rusar tillbaka för att rädda de sovande torparungarna.

Hon lyckas också, men sen brinner huset upp, och i nattmörkret tror alla att Kulla-Gulla har omkommit därinne.

Men nu sker ett verkligt under: Dal-Pelle (Georg Skarstedt), en enstöring ute i skogen, har hittat henne medvetslös och vårdat henne i sin stuga. Och inte nog med det: Sturskt bereder han sig tillträde i herrgården och berättar, även för patron som nu har kommit hem, vad som har hänt.

Och patron, som faktiskt har funnit bevis för att Kulla-Gulla inte är dotter till hans förrymda dotter, är vid det här laget så fäst vid Kulla-Gulla, att han tar hand om henne och behandlar henne som vore hon verkligen hans dotter. Och den tidigare onda Regina ändrar nu totalt sinnelag och ber om tillgift.

När Kulla-Gulla sedan, fint klädd, är på väg att bli skjutsad till en längre vistelse någon annanstans, upptäcker hon längs vägen sina älskade torparungar, nu utackorderade men förrymda för att få vara tillsammans. Hon tar upp dem i vagnen och återvänder till herrgården tillsammans med dem. De får, förstår man, då också stanna där.

Så kan man också lösa sociala problem, åtminstone i filmatiserade flickböcker.

En film med tidens tonårsmusik

Alice ”Babs”, med efternamnet Nilson på den tiden, föddes 1924 och var alltså bara 16 1940, när hon fick sitt stora filmgenombrott genom ”Swing it, magistern!”. Att den här oskyldiga filmen för många av tidens moraltanter och moralfarbröder blev det röda skynke den faktiskt var är säkert obegripligt för de flesta yngre tittare i dag (om de nu över huvud taget ser en sån här film), men både musiken och innehållet var mycket utmanande för den tidens kristna och moralkonservativa publik.

Jag försöker föreställa mig, hur dagens publik ser på den här filmen, också i övriga avseenden. Till och med jag, som ändå har gått i 1950-talets läroverk, förleds lätt att tro, att Alice, i filmen med namnet Inga Danell, är äldre än hon alltså faktiskt var. Men skolflickornas frisyrer och kläder var såna på den tiden.

Annars är nog skolmiljön lätt karikerad. Krumelurer, som skolvaktmästaren Gustafsson (John Botvid), skolkökslärarinnan fröken Jonsson (Julia Caesar), lektorn i franska, Furubäck (Georg Funkquist) och fysikläraren Karl-Otto Löfbäck (Thor Modén) fanns det förvisso, men ett mer normalt kollegium skulle nog ha rymt fler normala lärare, typ gymnastiklärarinnan Lena Larsson (Solveig Hedengren). Däremot tror jag att rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) gav en bara lätt karikerad bild av tidens skolmoraltanter. Rektorn (Carl Hagman) blir i egenskap av kontrast till sin dominerande hustru mest en bifigur.

Och modernistiska avvikare har det säkert också funnits i alla tider. Filmens exempel är lektor Bergman (Adolf Jahr), detta både till sitt sätt att utöva yrket, musiklärarens, och i att i hemlighet spela på restaurang i ett swingband.

När han kommer till skolan och testar elevernas musikaliska förmåga, gör han genast ett fynd i Inga (alltså Alice Babs), som till hans pianoackompanjemang sjunger ”Swing it, magistern!”.

Och lite senare i handlingen upptäcker han också, att Inga under artistnamnet Linda Loy får uppdrag att sjunga med den jazzorkester där han spelar.

Mest berömd blev den här filmen i egenskap av ungdomlig musikfilm med jazztema. Titelmelodin, ”Swing it, magistern!, signerad Kai Gullmar och Hasse Ekman, blev förstås ett stort genombrott för Alice Babs, men filmen rymmer faktiskt också annat hörvärt, till exempel ”Regntunga skyar” med text av samme Ekman och musik av Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin. Thore Ehrling förekommer förresten som jazzorkesterledare i restaurangsekvensen.

Musiken används också som stämningsskapare. Det är klart att filmens Inga, som på klassiskt maner blir kär i sin sånglärare (lektor Bergman), när hon förstår att han i stället är betuttad i gymnastiklärarinnan, förstås då sjunger ”Regntunga skyar”.

Nå, av allt det här blir det en förutsägbar men bitvis rolig förvecklingskomedi, där det framför allt gäller att hålla rektorskan på mattan eller snarare, efter ett trolleritrick, utfört av brodern/adjunkten Löfbeck (Modeen), inlåst i källaren till dess att hon till slut – förstås – ändrar mening om jazzmusiken.

Annars hör elevernas revy (med lärarmedverkan) kanske inte till höjdpunkterna i den här filmen.

En av rollerna som skolgosse, Ingas bror Acke, spelas med sådan bravur av Åke Johansson att även hans prestation måste nämnas vid sidan av de vuxna skådespelarnas.

De estniska Socialdemokraterna beredda att bilda regering tillsammans med landets mest nyliberala parti

Ibland får den begripliga längtan att äntligen få regera de estniska socialdemokraterna att göra obegripliga saker.

Landets länge mest nyliberala parti, Reformierakond (Reformpartiet), har visserligen något modifierat sin hållning i mer pragmatisk riktning – kanske har detta att göra med att partiet, länge Estlands ledande regeringsparti, har gjort tabbar, som märkbart har sänkt dess siffror i opinionsmätningarna – men detta är ju ingen anledning för dess politiska konkurrenter att hjälpa till med att göra partiet rumsrent och regeringsdugligt igen.

Men det är precis vad ledaren för Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna), Sven Mikser, nu har gjort. Vid ett stort SDE-sammandrag har han förklarat, att Socialdemokraterna, om det krävs, också är beredda att samregera med Reformpartiet.

Det är kanske bra, om målet främst är att inte skrämma genuint borgerliga väljare. Men fortfarande borde det vara SDEs främsta mål att få de många både estniska och ryska väljare med knaper ekonomi, vilka i dag lägger sin röst på Edgar Savisaars Keskerakond, Centerpartiet, att i stället rösta socialdemokratiskt.

Annica blev 70 den här gången

Annars var allting sig likt.

Vi trakterades som vanligt med god mat.

Samtalen fördes i trevlig ton.

Ingen föreföll ha bytt politisk åsikt.

(De två senaste utsagorna ska ses i ljuset av att den dahlska familjen rymmer högst varierande politiska åsikter.)

Och Annicas bror frågade mig åter igen, om det verkligen är sant, att det inte är jag som är Bo Balderson.