Cyankalium, arsenik och även några pistolkulor

Jag har nu tagit mig igenom samtliga återutgivna deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991). ”Farligt att förtära” (1950, nyutgiven av Norstedts 2013) utspelar sig i stockholmsk gymnasiemiljö och är därför i vissa avseenden mer realistisk än flera andra Lang-deckare – Dagmar Lange var nämligen lektor och studierektor under många herrans år.

Hon var också litteraturvetare, därmed rimligen väl skolad i svenska språket och dess litterära utövande, men gör sig ändå – har jag märkt både vid läsningen av den här boken och andra återutgivna – skyldig till små språkgrodor som vi som gick i 1950-talets skolor drillades mot.

I just den här boken lyckas hon i och för sig individualisera sina (som så ofta många) agerande, så att man kan identifiera dem utan att ständigt slå upp personförteckningen i bokens inledning. Men dess värre klarar hon inte heller i det här fallet att individualisera de agerandes språk – det låter lika, vem som än talar. Dessutom låter hon ibland sina romangestalter ibland använda ord, som aldrig hörde hemma i talspråk heller på den tiden.

Greppet att ständigt pröva de agerandes alibin är rätt tjatigt – men man förstår ju, att någon av dem som ser ut att ha ett vattentätt alibi till slut ändå kommer att avslöjas som mördaren.

Här blottläggs till slut som mordmotiv inte bara ett svek mot en mor som, övergiven av en notorisk förförare/svikare, i förtvivlan tar sitt eget liv. På den punkten är intrigen realistisk – men det här att ”rädda” ett par av förförarens/svikarens offer genom att ta dem av daga framställer mördaren som mer sjuk än vad vederbörande, i slutförhöret efter avslöjandet, verkar vara.

Mördaren ångrar sig dock på en punkt: Genom viss tafflighet i utförandet har vid ett tillfälle fel person råkat bli dödad.

Djärvt, snudd på orealistiskt, av Lang är det att i den här skolmiljön från tidigt femtiotal låta elever och lärare umgås så fritt och otvunget med varandra. (Fast även jag känner till en relation mellan en elev och hennes lärare, dock offentligt uppvisad först efter studenten – dessutom hände det här långt senare.)

Katastrofsiffror för Socialistisk Folkeparti – men det går inte så bra för (S) heller

Att krisen i och sönderfallet av Socialistisk Folkeparti skulle ge bortfall av opinionsstöd var ju ganska självklart, men stödet för partiet i Voxmeters senaste mätning, 3,1 procent, är närmast chockerande lågt. I Voxmeters förra gallup fick SF 5,6 procent. I förra valet fick SF 9,2 procent, också det lågt om man ser till partiets historiska siffror.

Men det är inte Socialdemokratiet som har vunnit på det här. Partiet får i den här mätningen 19,9 procent mot 21,1 procent i förra mätningen och 24,8 procent i valet 2011.

Socialliberala Radikale Venstre, i fortsatt koalition med Socialdemokraterne, klättrar dock en smula uppåt, från 8,6 procent i förra mätningen till 8,9 procent nu. Men också RV ligger under sitt valresultat 2011, 9,6 procent.

Det vänsterparti som fortsätter att klättra uppåt är den röd-gröna och feministiska koalitionen Enhedslisten, från 6,7 procent i valet till 10,8 procent i januari och 11,6 procent nu.

Liberala Venstre, som i valet fick 26,7 procent, står i stort sett stilla: 28,7 procent nu mot 27,5 procent i förra mätningen.

Liberal Alliance, som i valet fick 5 procent, får i den här mätningen 4,6 procent mot 5,2 procent i förra mätningen.

Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent, får nu 5,2 procent mot 4,6 procent i förra mätningen.

Och det populistiska Dansk Folkeparti, som i valet fick 12,3 procent, ligger kvar på sin nuvarande högre nivå, 17,1 procent nu mot 16,1 procent i förra mätningen.

I den regeringsombildning som statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) har företagit med anledning av SFs uttåg ur regeringen sker både rockader och nytillsättningar, dock bara med gamla socialdemokrater och socialliberaler som schackpjäser – de båda SF-ministrar, som bytte parti till S respektive RV, återfinns nu inte längre i regeringen, vilket kanske är klokt mot bakgrund av att SFarana i Folketinget annars kunde ha lockats att rösta nej till propositioner från S-RV-regeringen, särskilt om förslagen i fråga kom från departement, ledda av före detta SFare.

Jag noterar att Nick Hækkerup (S), som för inte så länge sedan degraderades från sin post som försvarsminister (dock på grund av kritisk hållning till en skattefråga), nu får posten som hälsovårdsminister. Uppenbarligen prioriterar Helle Thorning-Schmidt sammanhållningen inom Socialdemokratiet mer än att uppmuntra övergångna SFare som Astrid Krag, som ju här om dagen lämnade sitt gamla parti för S.

Massivt motstånd mot norskt EU-medlemskap

Motståndet i Norge mot EU-medlemskap är fortsatt jättestort, till och med en aning större än förra året.

71 procent av norrmännen säger nej till norsk anslutning till EU, visar en färsk undersökning utförd av Sentio för tidningarna Klassekampen och Nationen. Bara 19 procent av de tillfrågade vill ha norskt EU-medlemskap.

I motsvarande undersökning förra året var det också 19 procent av norrmännen, som ville se sitt land som medlem i EU. Men motståndarlägret har ökat en aning sen dess: Då sa 69 procent nej till unionen.

Inga solklara val i första deltävlingen i Melodifestivalen

Det är klart att jag har kollat på den första deltävlingen i Melodifestivalen också.

Man kunde, delvis redan i förväg, ana vilka fyra låtar som skulle gå vidare, däremot inte vilka av dem som skulle gå direkt till final respektive till andra chansen.

Personligen tyckte jag att Helena Paparitzous ”Survivor” var den bästa låten, men den gick nu till andra chansen.

Att ”To the End” eller kanske snarare Yohio skulle gå direkt till final var inte så svårt att lista ut. Det här är ju långt ifrån en tävling om bästa låt.

Att Ellen Benediktson gick direkt till final med ”Songbird” var kanske inte så förvånande. Låten är för all del inte så våldsamt catchy, men hon kan i alla fall sjunga, och konkurrensen var ju inte våldsamt stor.

Inte lika självklart var det att Linus Svenning med ”Bröder” skulle gå vidare, i hans fall till andra chansen. Helena Paparitzou befinner sig i en helt annan klass.

Och så en notering lite vid sidan om. Sylvester Schlegels ”Bygdens son”, som kom sist, hade töntdrag – jo – men faktiskt också lite av det där som en gång i världen utmärkte det som benämndes schlager.