Sista delplasket i melodifestivalträsket

23 februari 2014 12:14 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som jag tidigare har konstaterat, har Melodifestivalen inte längre mycket med begreppet schlager att göra.

I den sista deltävlingen, sänd från Örnsköldsvik, gick ändå den låt direkt vidare, som i åtminstone några avseenden hade schlageregenskaper, ”Blame It On the Disco” med Alcazar.

Men att Anton Ewald, som är bättre på gymnastik än på sång, också gick direkt till final med ”Natural” utgör en effektiv dementi av att den här tävlingen skulle ha något med musikalisk kvalitet eller inriktning att göra.

En smula förståelse har jag för att den en smula rockiga ”Raise Your Hands” med Ammotrack gick vidare till andra chansen.

Men varför Ellinore Holmer gjorde det med ”En himmelsk sång” är faktiskt obegripligt.

Den enda glädjen med den sångens framgång är att den bidrog till att putta ut Linda Bengtzing och ”Ta mig” ur tävlingen.

Tycker ni att jag är elak nu?

Nej, jag har faktiskt ansträngt mig för att vara återhållsam.

Om revolutionen kommer till mitt land

23 februari 2014 11:30 | Musik, Politik | 1 kommentar

Izzy Young kom jag för min del först i kontakt med genom att under ett tiotalet år läsa hans bidrag i den radikala folkmusiktidskriften Sing Out! i vars redaktionskommitté och med egen fast kolumn också Pete Seeger fanns.

Young drev länge ett eget berömt ställe i New York, Folklore Centre, och han har bland mycket annat värt att nämna arrangerat Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall 1961.

Han hade också intresserat sig för svensk folkmusik, men det väckte ändå stor uppmärksamhet – både i USA och här i Sverige – när han 1973 flyttade till Stockholm och där startade sitt Folklore Centrum.

Under den där tiden rörde han sig mycket också i de svenska vänsterkretsarna, framför allt då i den maoistiska delen av dessa. Det var alltså knappast förvånande att han, när han i november 1974 arrangerade konserter här i Sverige med sin gamle vän Pete Seeger, gav ut en konsertbandning med Seeger på SKPs (Sveriges kommunistiska partis) för övrig mycket alerta skivbolag Oktober.

Jag var själv på den konsert med Seeger som genomfördes i Uppsala universitets aula den 23 november 1974 men träffade då inte Izzy Young. Honom har jag senare träffat på folkmusikstämma här i Uppland – vi hade ett långt och vänligt samtal; han kände också till mig i min egenskap av utgivare av dels ”Joe Hills sånger” på svenska, dels sångboken ”Upp till kamp!”. Minns jag rätt, sa han också, att mina båda sångböcker fanns tillgängliga i hans ”Folklore Centrum”.

Det var alltså Izzy Young som arrangerade Pete Seegers konsert i Uppsala universitets aula den 15 november 1974 som jag bevistade och som lite senare gavs ut av Oktober under titeln ”If a Revolution Comes To My Country…” (OSLP 508). Det är kanske inte någon av Seegers allra bästa skivor, men den är klart hörvärd, och för mig personligen har den ett alldeles speciellt värde: Eftersom Seeger, här som så ofta, fick publiken att sjunga med, finns min röst – fast naturligtvis bland många andras – med på den här skivan.

Och så till innehållet i konserten och skivan:

Jag kan i och för sig förstå att Petes vänner i New York – jag citerar här Izzy Youngs baksidestext – inte tyckte att hans ”If a Revolution Comes To My Country” var någon bra sång. Även om den inte väjer för allt det plågsamma ett inbördeskrig med nödvändighet innebär, men den här sångtexten innehåller också ett drag av heroisering som jag har svårt för.

Samtidigt: det här var en tid vars vänster, alltså även i Sverige, levde i en tid då våldet kändes nära. Här fanns en stor ungdomlig solidaritetsrörelse med FNL i Vietnam, och många i publiken i Uppsala kände sig säkert tagna av Pete Seegers hyllningssång ”Teacher Uncle Ho”. Det Seeger berättade om Victor Jara i ”Estadio Chile” kändes också brännande välbekant för sjuttiotalets unga. Rent sångligt allra bäst av det här slaget av sånger var ”Guantanamera”, skriven av cubanen José Martí – dessutom var det här ju fortfarande i en tid, då många av oss här i Sverige hoppades att den cubanska revolutionen kunde få en mer demokratisk utveckling.

Men visst fanns det hos många, även hos Seeger, under den här perioden också en romantisk önskan om ett renare och rakare politiskt alternativ, och under den här perioden såg han och många andra det röda Kina som ett alternativ. Budskapet i hans ”Three Rules of Discipline” är vackert, den underliggande musiken likaså – men som beskrivning av den kinesiska varianten av kommunism är den ändå mycket ofullständig.

Inte bara poesi utan också realism fanns det i några låtar med bakgrund i den amerikanska verkligheten.

Jag tänker här dels på Woody Guthries ”Pastures of Plenty” och, inte minst, ”I Ain’t Got No Home”, dels på ”In the Evening”, som han hyllade Big Bill Broonzy för.

Seeger är här, som alltid, också en lysande skildrare av det land han kom från. Den inledande ”East Virginia” och den instrumentala (gitarr plus vissling) ”Living In the Country” kan tjäna som exempel. Det här kan vara rätta stället att nämna att Seeger under den här konserten, som så ofta, växlade mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr.

Och så är han både traditionsbärare och politisk rebell, mitt i alltihopa också en människa som hör hemma i den religiösa traditionen.

Till den senare får man väl hänföra ”Twelve Gates To the City”.

Fast i avslutningen på den sistnämnda för han också den här traditionella religiösa sången rakt in i (det dåtida) nuet:

Three gates in the East – hello Peking!
Three gates in the West – hello Chicago!
Three gates in the South – hello Havanna!
Three gates in the North – hello Uppsala!
Three gates to the city, hallelujah.