Varför kallas det här fortfarande för Melodifesivalen?

Nu har jag sett och hört tre av delfinalerna i årets upplaga av Melodifesivalen, och jag undrar hur många av tittarna/lyssnarna som skulle gå i land med att sjunga något av de bidrag som hittills har förekommit.

Förr betydde schlager en melodi som slog, något som hade en refräng eller något annat som omedelbart fäste sig i minnet, men numera verkar man tävla med scenshow. Det jag själv minns av en av de två finallåtarna, ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder, är några mörkhyade gentlemen i fångdräkter.

En av de där (sångligt/musikaliskt) hopplösa pojkspolingarna, Oscar Zia, tog sig också vidare till final. Varför vet jag inte. Kanske är det för att andra barn röstade på honom, ibland flera gånger.

Varför ”Echo” med Outtrigger och ”All We Are” med State of Drama tog sig vidare till Andra chansen är också svårbegripligt. Särskilt som de slog ut ”Around the World” med Dr Alban och Jessica Folcker.

Men tydligen betyder scenrutin och tidigare meriter inte längre någonting i den här tävlingen. Så ut åkte – redan i steg ett – även Shirley Clamp med ”Burning Alive”.

Och ut i första omgången åkte också den enda låten i den här deltävlingen, som hade vissa schlagerkvaliteter, ”En enkel sång” med CajsaStina Åkerström. Men hon stod ju där bara och sjöng alldeles ensam, så det gick ju inte.

Fast själv skulle jag tycka det vore intressant, om man förbjöd alla ljus- och sceneffekter och alla ovidkommande dansare med flera och i stället tvingade deltagarna att tävla med en avskalad låt och sin egen sångförmåga.

Shelley tillbaka hos Uppsala kammarorkester

Kvällen startade olyckligt, vilket inte berodde på krogen jag, Birgitta och Anna åt middag på, Brasserie Höganäs. Fiskgrytan jag åt var god och vällagad, men jag råkade få en stor del av en flaska lättöl rakt i famnen, på skjortan över magen och sen resten ner i skrevet.

Nog sagt om detta.

* * *

Nå, lite sur var jag nog ändå, när jag lyssnade på det inledande stycket med Uppsala kammarorkester, för kvällen ledd av en av dess tidigare dirigenter, Howard Shelley, till lika pianist – också vid det här tillfället i dubbelrollen som pianist och dirigent.

Ouvertyren till Fredrik Mendelssohns (1809-1847) ”Heimkehr aus der Fremde” gjorde mig kanske inte riktigt tänd.

Däremot var jag mycket begeistrad i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, både vad gäller pianosolona och orkesterpartierna. Beethoven åstadkommer här, liksom i flera andra sammanhang, överraskande kombinationer.

Musiken efter pausen lämnade mig mer oberörd, och jag tror inte att det främst berodde på att jag inte är bekant med de verk som spelades då och tonsättarna bakom dem.

Den brittiske tonsättaren Gerald Finzi’s (1901-1956) ”Ecologue för piano och stråkorkester” med sin melankoliska stämning grep mig inte riktigt.

Och Charles Gounods (1818-1893) ”Symfoni nummer 1 i D-dur” har förvisso både elegans och spänst, men för egen del tyckte jag, att den musikaliska helheten trots flera utmärkta partier ändå inte gick rakt in i hjärtat.

Bevara Musikens hus, med det slags inriktning Magnus Bäckström gav det!

Efter årtionden av kommunala strider fick Uppsala äntligen sitt Musikens hus, det konserthus landets fjärde och fortsatt växande stad alltför länge har saknat.

Huset blev vackert och akustiskt välfungerande, men för att blidka den högljudda motståndarsidan, också i Stadshuset, bantades en del funktioner ned för att sänka kostnaderna. Det här gav en del idiotiska effekter, bland annat i fråga om hisskapaciteten.

Verksamheten, ledd av VD Magnus Bäckström (med gedigen egen bakgrund i Musiksverige), har varit spännande och haft en kvalitativt hög nivå.

Att den inte har gett riktigt så stora intäkter som man i de inledande kalkylerna räknade med är knappast Magnus Bäckströms fel. De här kalkylerna var nog delvis gjorda också för att övertyga den skeptiska opinion, som alltså fanns även i Stadshuset.

Magnus Bäckström har jobbat hårt för att dra stor publik till Musikens hus och därmed öka husets intäkter, och han har då också mixat ett programutbud, som har dragit olika slags grupper av publik till huset. Det senare har dock aldrig skett på bekostnad av kvaliteten i utbudet.

På det hela taget verkar han i mitt perspektiv – jag har lång personlig erfarenhet av kommunal kulturpolitik och är också, bland annat genom egna besök, väl förtrogen med musikutbudet i vårt Konserthus – ha lyckats väl med programsättningen.

När jag nyligen läste kritik (från anställda i huset) mot hans sätt att leda den dagliga verksamheten i Musikens hus, såg jag det mest som det slags gnöl mot chefer man finner på alla arbetsplatser. Men nu, när meddelandet om Magnus Bäckströms avgång som chef för Musikens hus har slagit ner som en bomb, ser jag något mycket mer oroande. Bäckström – som vanligt fridsam i sitt uttryckssätt – avslöjar i en intervju i Upsala Nya Tidning vad det här egentligen handlar om:

– Det har pågått en diskussion om verksamhetens inriktning ett tag. Styrelsen vill att den ska utvecklas från kulturell till mer nöjesinriktad, kommersiell. Då har jag sagt att det är ingenting för mig, att jag inte är rätt person att leda den verksamheten, säger Magnus Bäckström till UNT.

Om det är på det här sättet, handlar det inte längre om Magnus Bäckströms person. Han är för övrigt en känd profil i Musiksverige och kommer säkert, även om han just nu inte har något nytt jobb i sikte, att få attraktiva bud från andra håll.

Däremot är den här bortträngningen en präktig kulturpolitisk skandal.