Grånade socialister möts igen

Dagen börjar för min del med ett besök på Vårdcentralen, ett av många i raden för att fastställa den dagliga Waran-dosen. Provet skickas till Hjärtmottagningen på Akademiska, och därefter får jag besked om hur många tabletter jag ska ta per dag under den närmaste tiden.

När jag är hemma igen, ringer telefonen; Birgitta tar samtalet. Det visar sig, att den som ringer är bådas vår vän från ungdomsåren, Hans O Sjöström.

Jag har redan länge vetat, att Hans O och hans hustru Lill har sålt sitt hus en bit från Märsta och i stället skaffat en lägenhet här i Uppsala. Men de bor inte i vårt bostadsområde, och vi har heller inte kommit oss för med att hälsa på hos dem eller bjuda dem hit till oss. Så nu föreslår Birgitta, att vår gamle vän , som snart ska gå på promenad, ska titta in hos oss. (Hans hustru har fortfarande lärartjänst, men snart ska även hon gå i pension.)

Under senare år har vi setts bara i samband med jämna födelsedagar, så det finns mycket att berätta om hur vi har det. Grånade, äldre och fysiskt svagare är vi alla tre, och vi har också drabbats av likartade åkommor, hjärtproblem och annat sådant. Under ungdomsåren hade vi väl också hjärtproblem, fast av ett helt annat slag.

Nu blir det en hel del om barn och barnbarn.

När våra vägar en gång i världen momentant skildes, tillhörde Hans O under en period den vänster som såg ljuset komma från Kina. Men i dag tror jag nog att han, oavsett vilket parti han röstar på, värderingsmässigt står mig nära – vilket senare säkert också har att göra med att jag för min del, i motsats till en del andra i mitt parti, faktiskt inte har rört mig åt höger jämfört med ungdomsåren.

Utöver om politisk kurs talar vi om böcker och musik och om kulturpolitik, inte minst lokal sådan. Hans O och Lill bor numera alldeles nära Musikens hus. Vi tipsar dem om bra restauranger i närheten av var de numera bor. Vällagad mat hör även det till livets goda.

Vi kommer nog att ses mer i fortsättningen, hemma hos varandra.