Gud välsigne gräset

Den politiskt radikale Pete Seeger blev så småningom också en mycket engagerad miljöaktivist. LPn ”God Bless the Grass”, med genomgående miljötema, gavs ut 1966 av Columbia (CBS 62618), men när det här bolaget inte satsade på den här skivan, lät Seeger sitt gamla skivbolag, Folkways, 1982 återutge den som CD, FW 37232. Jag har själv köpt den som CD hos Smithsonian Folkways i Washington. Men jag har den också i en CD-utgåva från Columbia Legacy CK 65287, utgiven 1998 och med tre tillagda spår.

Titelspåret är skrivet av Malvina Reynolds (1900-1978), själv bättre som låtskrivare än som sångerska – Seeger lyfte i flera fall hennes sånger till nya höjder.

God Bless the Grass

Text och musik: Malvina Reynolds, 1964

God bless the grass that grows thru the crack.
They roll the concrete over it to try and keep it back.
The concrete gets tired of what it has to do.
It breaks and it buckles and the grass grows thru.
And God bless the grass.

God bless the grass that fights toward the sun,
They roll the lies over it and think that it is done.
It moves through the ground and reaches for the air.
And after a while it is growing everywhere,
And God bless the grass.

God bless the grass that grows through cement.
It’s green and it’s tender and it’s easily bent.
But after a while it lifts up its head,
For the grass is living and the stone is dead,
And God bless the grass.

God bless the grass that’s gentle and low,
Its roots they are deep and its will is to grow.
And the wild grass growing at the poor man’s door,
And God bless the grass.

Med Malvina Reynolds själv finns den här sången insjungen på LPn ”Malvina Reynolds Sings the Truth” (Columbia CS 9414, 1967). Text och noter finns i hennes sångbok ”The Muse of Parker Street” (Oak Publications, 1967).

En fin svensk version, både som texttolkning och som insjungning, gjorde Jan Hammarlund på ”Grässtrån och gatsten” (Skördemåne Records SCD 06, 2002):

Tack och lov för gräset

Svensk text: Jan Hammarlund, 2002
Amerikansk originaltext och musik (”God Bless the Grass”): Malvina Reynolds, 1967

Tack och lov för gräset som växer varsomhelst
De försöker hålla undan det med asfalt och cement.
Men asfalten tröttnar och förvandlas till damm,
den bulnar och den brister och gräset tränger fram,
välsignade gräs!

Tack och lov för sanningen som söker solens glöd.
De sprider lögner över den och tror att den är död,
men den gror djupt i jorden och spirar tusenfalt
och småningom så växer det sanning överallt,
precis som gräs.

Tack och lov för gräset som växer i betong,
det är grönt och mjukt och böjer sig gång på gång på gång,
men det reser sig sakta där betongen blir spröd
för gräset lever och stenen är död,
välsignade gräs.

Tack och lov för stjälken som är vänlig och blid,
dess rötter ä djupa och dess vilja är liv
och ack och lov för sanningen, den fattiges vän
och gräset som växer vid dörren till hans hem,
välsignade gräs.

Senzenina

I avdelningen med internationella solidaritetssånger i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) tog jag också med ”Senzenina”, en stillsam men effektfull sydafrikansk protestsång.

Jag hade den på skiva med Pete Seeger, på en konsertupptagning ursprungligen gjord 1956: LPn kallades ”With Voices Together We Sing” (Folkways FA-2452, återutgiven 1961). Vid ett besök hos Smithsonian Folkways år 2000 för att hämta upp en kappsäck beställda skivor köpte jag den också överförd på CD.

På den här skivan sjunger Seeger tillsammans med publiken två sydafrikanska sånger i svit, dels ”Senzenina”, dels ”Wimoweh”. Eftersom konsertupptagningen är så tidig, visar det här, att Seeger redan då engagerade sig inte bara i de svarta amerikanernas utan också de svarta sydafrikanernas kamp för likställdhet.

Det här är det sydafrikanska originalet:

Senzenina

Sydafrikansk text: Traditionell
Musik: Artonhundratalspsalm i traditionell sydafrikansk bearbetning

Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina

Sången har nynnats av tusentals människor på gatorna i Sydafrikas städer som en lågmäld protest. ”Senzenina” är av allt att döma skriven till melodin till någon artonhundratalspsalm.

Originaltextens enda fras, ”Senzenina”, kan på svenska översättas med ”Vad har vi gjort?”, och det råkar också gå bra att sjunga ”Vad har vi gjort?” i stället för ”Senzenina” till melodin:

Vad har vi gjort?

Svensk text: Enn Kokk, 1966
Musik: Artonhundratalspsalm i raditionell sydafrikansk bearbetning

Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?

Kulla-Gulla som film

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) gav under åren 1945-1951 ut sju böcker om Kulla-Gulla. De betraktades som flickböcker, men – bland annat för att min dåtida folkskola, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, var mycket liten och följaktligen hade ett ganska litet skolbibliotek – även jag läste Kulla-Gulla böckerna.

Fattigdom präglade mitt liksom flera av mina kamraters liv på den tiden, så den här lite snyftiga historien om en flicka, som växer upp under svåra förhållanden men trots detta tar hand om den torpares barn hon värvas för att passa och sen – som ett slags social revansch – finner sin väg till herrgården, talade väl till mig på något sätt.

Men jag minns inte så värst mycket av böckernas handling – vilket säkert kan vara bra nu när jag har tagit del av filmatiseringen, som med naturnödvändighet måste vara en nerbantad version.

Filmen ”Kulla-Gulla” gjordes 1956 av Håkan Bergström. Vid det laget var jag gymnasist och knappast intresserad av filmatiserade gamla flickböcker.

Men nu har jag i alla fall sett den, som eftermiddagsfilm i TV.

I mina nutida ögon är den, mot bakgrund av de sociala förhållanden den ska skildra, alldeles för välstädat återhållsam för att tilltala mitt socialt rebelliska sinnelag. Vid ett enda tillfälle får den mig att gillande skratta: Det är när ett av barnen i skaran av syskon i en fattig torparfamilj lipar åt en nådig dam från herrgården.

Men annars präglas handlingen av en obegriplig foglighet både från Kulla-Gullas och den fattiga torparfamiljens sida.

Det som lyfter Kulla-Gulla, i filmen spelad av Malén Fredén, och genom henne till slut också de torparungar hon har hand om, ur deras elände är att Kulla-Gulla under tjänstgöringspass på herrgården hittar saker som – tycker även baron Sylwester (Hugo Björne) – verkar binda henne till den här miljön. Hon ser en porträttmålning på väggen, som väcker något till liv i henne, och när hon sen får för sig att prova en klänning, som förvaras i en kista, ser hon ut som en avbild av eller åtminstone avkomling till damen på tavlan.

Patron blir ännu mer tagen av tanken, att Kulla-Gulla kanske är hans barnbarn, när han får höra, att hon som litet barn hittades ilandfluten efter det att det skepp han tror, att hans dotter färdades i för att hälsa på hemma, led skeppsbrott – dottern har rymt hemifrån och gift sig i Frankrike.

Så han beger sig utomlands för att om möjligt få bekräftelse på att hans teori är korrekt. Godsets förvaltning överlåter han åt sin brorsdotter Regina (Margaretha Bergström), som också får förhållningsorder om att se till att Kulla-Gulla och de andra torparbarnen förses med matkorgar. Familjen på torpet behöver nu extra mycket stöd, eftersom torparhustrun har dött.

Regina beter sig emellertid mycket fult. Matkorgarna ställs in, och inte nog med det: När Kulla-Gulla har varit uppe på herrgården för att vädja, idkar Regina utpressning mot torparen: Hon hotar att sälja torpet – men om torparen skickar i väg Kulla-Gulla därifrån, ska han få överta det på mycket förmånliga villkor.

Torparen (Erik Strandmark) faller till föga för den här utpressningen och skjutsar i väg Kulla-Gulla, för gott är meningen. Men just den här natten griper blåsten tag i en lykta, som antänder torpet.

I sista stund hinner Kulla-Gulla se vad som händer och rusar tillbaka för att rädda de sovande torparungarna.

Hon lyckas också, men sen brinner huset upp, och i nattmörkret tror alla att Kulla-Gulla har omkommit därinne.

Men nu sker ett verkligt under: Dal-Pelle (Georg Skarstedt), en enstöring ute i skogen, har hittat henne medvetslös och vårdat henne i sin stuga. Och inte nog med det: Sturskt bereder han sig tillträde i herrgården och berättar, även för patron som nu har kommit hem, vad som har hänt.

Och patron, som faktiskt har funnit bevis för att Kulla-Gulla inte är dotter till hans förrymda dotter, är vid det här laget så fäst vid Kulla-Gulla, att han tar hand om henne och behandlar henne som vore hon verkligen hans dotter. Och den tidigare onda Regina ändrar nu totalt sinnelag och ber om tillgift.

När Kulla-Gulla sedan, fint klädd, är på väg att bli skjutsad till en längre vistelse någon annanstans, upptäcker hon längs vägen sina älskade torparungar, nu utackorderade men förrymda för att få vara tillsammans. Hon tar upp dem i vagnen och återvänder till herrgården tillsammans med dem. De får, förstår man, då också stanna där.

Så kan man också lösa sociala problem, åtminstone i filmatiserade flickböcker.

En film med tidens tonårsmusik

Alice ”Babs”, med efternamnet Nilson på den tiden, föddes 1924 och var alltså bara 16 1940, när hon fick sitt stora filmgenombrott genom ”Swing it, magistern!”. Att den här oskyldiga filmen för många av tidens moraltanter och moralfarbröder blev det röda skynke den faktiskt var är säkert obegripligt för de flesta yngre tittare i dag (om de nu över huvud taget ser en sån här film), men både musiken och innehållet var mycket utmanande för den tidens kristna och moralkonservativa publik.

Jag försöker föreställa mig, hur dagens publik ser på den här filmen, också i övriga avseenden. Till och med jag, som ändå har gått i 1950-talets läroverk, förleds lätt att tro, att Alice, i filmen med namnet Inga Danell, är äldre än hon alltså faktiskt var. Men skolflickornas frisyrer och kläder var såna på den tiden.

Annars är nog skolmiljön lätt karikerad. Krumelurer, som skolvaktmästaren Gustafsson (John Botvid), skolkökslärarinnan fröken Jonsson (Julia Caesar), lektorn i franska, Furubäck (Georg Funkquist) och fysikläraren Karl-Otto Löfbäck (Thor Modén) fanns det förvisso, men ett mer normalt kollegium skulle nog ha rymt fler normala lärare, typ gymnastiklärarinnan Lena Larsson (Solveig Hedengren). Däremot tror jag att rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) gav en bara lätt karikerad bild av tidens skolmoraltanter. Rektorn (Carl Hagman) blir i egenskap av kontrast till sin dominerande hustru mest en bifigur.

Och modernistiska avvikare har det säkert också funnits i alla tider. Filmens exempel är lektor Bergman (Adolf Jahr), detta både till sitt sätt att utöva yrket, musiklärarens, och i att i hemlighet spela på restaurang i ett swingband.

När han kommer till skolan och testar elevernas musikaliska förmåga, gör han genast ett fynd i Inga (alltså Alice Babs), som till hans pianoackompanjemang sjunger ”Swing it, magistern!”.

Och lite senare i handlingen upptäcker han också, att Inga under artistnamnet Linda Loy får uppdrag att sjunga med den jazzorkester där han spelar.

Mest berömd blev den här filmen i egenskap av ungdomlig musikfilm med jazztema. Titelmelodin, ”Swing it, magistern!, signerad Kai Gullmar och Hasse Ekman, blev förstås ett stort genombrott för Alice Babs, men filmen rymmer faktiskt också annat hörvärt, till exempel ”Regntunga skyar” med text av samme Ekman och musik av Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin. Thore Ehrling förekommer förresten som jazzorkesterledare i restaurangsekvensen.

Musiken används också som stämningsskapare. Det är klart att filmens Inga, som på klassiskt maner blir kär i sin sånglärare (lektor Bergman), när hon förstår att han i stället är betuttad i gymnastiklärarinnan, förstås då sjunger ”Regntunga skyar”.

Nå, av allt det här blir det en förutsägbar men bitvis rolig förvecklingskomedi, där det framför allt gäller att hålla rektorskan på mattan eller snarare, efter ett trolleritrick, utfört av brodern/adjunkten Löfbeck (Modeen), inlåst i källaren till dess att hon till slut – förstås – ändrar mening om jazzmusiken.

Annars hör elevernas revy (med lärarmedverkan) kanske inte till höjdpunkterna i den här filmen.

En av rollerna som skolgosse, Ingas bror Acke, spelas med sådan bravur av Åke Johansson att även hans prestation måste nämnas vid sidan av de vuxna skådespelarnas.

De estniska Socialdemokraterna beredda att bilda regering tillsammans med landets mest nyliberala parti

Ibland får den begripliga längtan att äntligen få regera de estniska socialdemokraterna att göra obegripliga saker.

Landets länge mest nyliberala parti, Reformierakond (Reformpartiet), har visserligen något modifierat sin hållning i mer pragmatisk riktning – kanske har detta att göra med att partiet, länge Estlands ledande regeringsparti, har gjort tabbar, som märkbart har sänkt dess siffror i opinionsmätningarna – men detta är ju ingen anledning för dess politiska konkurrenter att hjälpa till med att göra partiet rumsrent och regeringsdugligt igen.

Men det är precis vad ledaren för Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna), Sven Mikser, nu har gjort. Vid ett stort SDE-sammandrag har han förklarat, att Socialdemokraterna, om det krävs, också är beredda att samregera med Reformpartiet.

Det är kanske bra, om målet främst är att inte skrämma genuint borgerliga väljare. Men fortfarande borde det vara SDEs främsta mål att få de många både estniska och ryska väljare med knaper ekonomi, vilka i dag lägger sin röst på Edgar Savisaars Keskerakond, Centerpartiet, att i stället rösta socialdemokratiskt.

Annica blev 70 den här gången

Annars var allting sig likt.

Vi trakterades som vanligt med god mat.

Samtalen fördes i trevlig ton.

Ingen föreföll ha bytt politisk åsikt.

(De två senaste utsagorna ska ses i ljuset av att den dahlska familjen rymmer högst varierande politiska åsikter.)

Och Annicas bror frågade mig åter igen, om det verkligen är sant, att det inte är jag som är Bo Balderson.

Varför kallas det här fortfarande för Melodifesivalen?

Nu har jag sett och hört tre av delfinalerna i årets upplaga av Melodifesivalen, och jag undrar hur många av tittarna/lyssnarna som skulle gå i land med att sjunga något av de bidrag som hittills har förekommit.

Förr betydde schlager en melodi som slog, något som hade en refräng eller något annat som omedelbart fäste sig i minnet, men numera verkar man tävla med scenshow. Det jag själv minns av en av de två finallåtarna, ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder, är några mörkhyade gentlemen i fångdräkter.

En av de där (sångligt/musikaliskt) hopplösa pojkspolingarna, Oscar Zia, tog sig också vidare till final. Varför vet jag inte. Kanske är det för att andra barn röstade på honom, ibland flera gånger.

Varför ”Echo” med Outtrigger och ”All We Are” med State of Drama tog sig vidare till Andra chansen är också svårbegripligt. Särskilt som de slog ut ”Around the World” med Dr Alban och Jessica Folcker.

Men tydligen betyder scenrutin och tidigare meriter inte längre någonting i den här tävlingen. Så ut åkte – redan i steg ett – även Shirley Clamp med ”Burning Alive”.

Och ut i första omgången åkte också den enda låten i den här deltävlingen, som hade vissa schlagerkvaliteter, ”En enkel sång” med CajsaStina Åkerström. Men hon stod ju där bara och sjöng alldeles ensam, så det gick ju inte.

Fast själv skulle jag tycka det vore intressant, om man förbjöd alla ljus- och sceneffekter och alla ovidkommande dansare med flera och i stället tvingade deltagarna att tävla med en avskalad låt och sin egen sångförmåga.

Shelley tillbaka hos Uppsala kammarorkester

Kvällen startade olyckligt, vilket inte berodde på krogen jag, Birgitta och Anna åt middag på, Brasserie Höganäs. Fiskgrytan jag åt var god och vällagad, men jag råkade få en stor del av en flaska lättöl rakt i famnen, på skjortan över magen och sen resten ner i skrevet.

Nog sagt om detta.

* * *

Nå, lite sur var jag nog ändå, när jag lyssnade på det inledande stycket med Uppsala kammarorkester, för kvällen ledd av en av dess tidigare dirigenter, Howard Shelley, till lika pianist – också vid det här tillfället i dubbelrollen som pianist och dirigent.

Ouvertyren till Fredrik Mendelssohns (1809-1847) ”Heimkehr aus der Fremde” gjorde mig kanske inte riktigt tänd.

Däremot var jag mycket begeistrad i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, både vad gäller pianosolona och orkesterpartierna. Beethoven åstadkommer här, liksom i flera andra sammanhang, överraskande kombinationer.

Musiken efter pausen lämnade mig mer oberörd, och jag tror inte att det främst berodde på att jag inte är bekant med de verk som spelades då och tonsättarna bakom dem.

Den brittiske tonsättaren Gerald Finzi’s (1901-1956) ”Ecologue för piano och stråkorkester” med sin melankoliska stämning grep mig inte riktigt.

Och Charles Gounods (1818-1893) ”Symfoni nummer 1 i D-dur” har förvisso både elegans och spänst, men för egen del tyckte jag, att den musikaliska helheten trots flera utmärkta partier ändå inte gick rakt in i hjärtat.

Bevara Musikens hus, med det slags inriktning Magnus Bäckström gav det!

Efter årtionden av kommunala strider fick Uppsala äntligen sitt Musikens hus, det konserthus landets fjärde och fortsatt växande stad alltför länge har saknat.

Huset blev vackert och akustiskt välfungerande, men för att blidka den högljudda motståndarsidan, också i Stadshuset, bantades en del funktioner ned för att sänka kostnaderna. Det här gav en del idiotiska effekter, bland annat i fråga om hisskapaciteten.

Verksamheten, ledd av VD Magnus Bäckström (med gedigen egen bakgrund i Musiksverige), har varit spännande och haft en kvalitativt hög nivå.

Att den inte har gett riktigt så stora intäkter som man i de inledande kalkylerna räknade med är knappast Magnus Bäckströms fel. De här kalkylerna var nog delvis gjorda också för att övertyga den skeptiska opinion, som alltså fanns även i Stadshuset.

Magnus Bäckström har jobbat hårt för att dra stor publik till Musikens hus och därmed öka husets intäkter, och han har då också mixat ett programutbud, som har dragit olika slags grupper av publik till huset. Det senare har dock aldrig skett på bekostnad av kvaliteten i utbudet.

På det hela taget verkar han i mitt perspektiv – jag har lång personlig erfarenhet av kommunal kulturpolitik och är också, bland annat genom egna besök, väl förtrogen med musikutbudet i vårt Konserthus – ha lyckats väl med programsättningen.

När jag nyligen läste kritik (från anställda i huset) mot hans sätt att leda den dagliga verksamheten i Musikens hus, såg jag det mest som det slags gnöl mot chefer man finner på alla arbetsplatser. Men nu, när meddelandet om Magnus Bäckströms avgång som chef för Musikens hus har slagit ner som en bomb, ser jag något mycket mer oroande. Bäckström – som vanligt fridsam i sitt uttryckssätt – avslöjar i en intervju i Upsala Nya Tidning vad det här egentligen handlar om:

– Det har pågått en diskussion om verksamhetens inriktning ett tag. Styrelsen vill att den ska utvecklas från kulturell till mer nöjesinriktad, kommersiell. Då har jag sagt att det är ingenting för mig, att jag inte är rätt person att leda den verksamheten, säger Magnus Bäckström till UNT.

Om det är på det här sättet, handlar det inte längre om Magnus Bäckströms person. Han är för övrigt en känd profil i Musiksverige och kommer säkert, även om han just nu inte har något nytt jobb i sikte, att få attraktiva bud från andra håll.

Däremot är den här bortträngningen en präktig kulturpolitisk skandal.

Melodikrysset nummer 7 2013

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

”Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!