En film med tidens tonårsmusik

Alice ”Babs”, med efternamnet Nilson på den tiden, föddes 1924 och var alltså bara 16 1940, när hon fick sitt stora filmgenombrott genom ”Swing it, magistern!”. Att den här oskyldiga filmen för många av tidens moraltanter och moralfarbröder blev det röda skynke den faktiskt var är säkert obegripligt för de flesta yngre tittare i dag (om de nu över huvud taget ser en sån här film), men både musiken och innehållet var mycket utmanande för den tidens kristna och moralkonservativa publik.

Jag försöker föreställa mig, hur dagens publik ser på den här filmen, också i övriga avseenden. Till och med jag, som ändå har gått i 1950-talets läroverk, förleds lätt att tro, att Alice, i filmen med namnet Inga Danell, är äldre än hon alltså faktiskt var. Men skolflickornas frisyrer och kläder var såna på den tiden.

Annars är nog skolmiljön lätt karikerad. Krumelurer, som skolvaktmästaren Gustafsson (John Botvid), skolkökslärarinnan fröken Jonsson (Julia Caesar), lektorn i franska, Furubäck (Georg Funkquist) och fysikläraren Karl-Otto Löfbäck (Thor Modén) fanns det förvisso, men ett mer normalt kollegium skulle nog ha rymt fler normala lärare, typ gymnastiklärarinnan Lena Larsson (Solveig Hedengren). Däremot tror jag att rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) gav en bara lätt karikerad bild av tidens skolmoraltanter. Rektorn (Carl Hagman) blir i egenskap av kontrast till sin dominerande hustru mest en bifigur.

Och modernistiska avvikare har det säkert också funnits i alla tider. Filmens exempel är lektor Bergman (Adolf Jahr), detta både till sitt sätt att utöva yrket, musiklärarens, och i att i hemlighet spela på restaurang i ett swingband.

När han kommer till skolan och testar elevernas musikaliska förmåga, gör han genast ett fynd i Inga (alltså Alice Babs), som till hans pianoackompanjemang sjunger ”Swing it, magistern!”.

Och lite senare i handlingen upptäcker han också, att Inga under artistnamnet Linda Loy får uppdrag att sjunga med den jazzorkester där han spelar.

Mest berömd blev den här filmen i egenskap av ungdomlig musikfilm med jazztema. Titelmelodin, ”Swing it, magistern!, signerad Kai Gullmar och Hasse Ekman, blev förstås ett stort genombrott för Alice Babs, men filmen rymmer faktiskt också annat hörvärt, till exempel ”Regntunga skyar” med text av samme Ekman och musik av Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin. Thore Ehrling förekommer förresten som jazzorkesterledare i restaurangsekvensen.

Musiken används också som stämningsskapare. Det är klart att filmens Inga, som på klassiskt maner blir kär i sin sånglärare (lektor Bergman), när hon förstår att han i stället är betuttad i gymnastiklärarinnan, förstås då sjunger ”Regntunga skyar”.

Nå, av allt det här blir det en förutsägbar men bitvis rolig förvecklingskomedi, där det framför allt gäller att hålla rektorskan på mattan eller snarare, efter ett trolleritrick, utfört av brodern/adjunkten Löfbeck (Modeen), inlåst i källaren till dess att hon till slut – förstås – ändrar mening om jazzmusiken.

Annars hör elevernas revy (med lärarmedverkan) kanske inte till höjdpunkterna i den här filmen.

En av rollerna som skolgosse, Ingas bror Acke, spelas med sådan bravur av Åke Johansson att även hans prestation måste nämnas vid sidan av de vuxna skådespelarnas.