Cornelis om damen och droger

Cornelis Vreeswijk är ju sedan länge död, men då och då dyker det ändå upp nya skivor med honom, gamla bandningar gjorda vid hans många liveframträdanden.

Ett och annat av det där är hörvärt, eftersom det ena liveframträdandet inte är identiskt med det andra och liveversioner av låtar ibland kan ha alldeles speciella kvaliteter.

Inget av det här gäller tyvärr den CD som nu (2013) har gjorts på ett framträdande i Örebro hösten 1976, ”Cornelis Vreeswijk på Powerhouse” (Darrow BLCD 48, distribution Border Music).

Det mesta Cornelis sjöng den här kvällen är inte bara välkänt från andra skivor – där, när låtarna till exempel har gjorts i musikaliskt genomtänkta studioversioner, låter de påfallande mycket bättre än de här ganska enahanda versionerna med en kompande gitarrist och basist, som låter likadant från låt till låt.

Jag hade hoppats en smula på den mindre bekanta ”Ballad till J M” – J M är Jeanne Moureau och melodin hämtad ur François Truffauts underbara film ”Jules och Jim” – men den här texten hör inte till Cornelis’ bästa skapelser.

Och nog för att sjuttiotalet var så där, men trots att jag har en viss acceptans av Vreeswijks, liksom föregångares som Bellman, fascination inför berusningsmedel och fala damer, tycker jag att det blir för mycket av det här på den här skivan, kanske betingat av att den återger en livekonsert för publik på krog.

”Getinghonung provençale” och ”Ångbåtsblues” samt ”Deirdres samba”, ”Sportiga Marie” och ”Fiffiga Nanette” kan anföras som exempel på det ena respektive det andra slaget av visor. I andra sammanhang, i en mer blandad repertoar och med bättre musikalisk uppbackning, har jag gillat dem – men inte här. Exemplen kunde mångfaldigas.

Till slut är det inte utan en viss skadeglädje jag hör på självbekännelsen ”Balladen om hurusom Don Quijote åkte på en blåsning”.

Här kommer inte ens slagnummer som ”Felicia adjö” och ”Balladen om Fredrik Åkareoch den söta fröken Cecilia Lind” riktigt till sin rätt.

Lokalval i höst i Estland

Lokalval i Estland genomförs den 20 oktober.

De regelbundna opinionsmätningar som genomförs varje månad ger föga vägledning om utgången, detta främst av två skäl.

Framför allt utanför städerna spelar fortfarande personvalet en mycket stor roll. Meriterade och välkända kandidater, ibland uppsatta på rent lokala vallistor, tar många röster.

Och så har även de ryssar som fortfarande saknar estniskt medborgarskap rösträtt i lokalvalen. Och eftersom ryssarna är koncentrerade dels till Tallinns betongförorter, dels till Narva och övriga nordöstra Estland, avviker valresultaten där starkt från dem i övriga Estland. Det parti som i dessa områden får de ryskspråkigas röster är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) under ledning av Edgar Savisaar.

I Tallinn handlar maktstriden följaktligen främst om ifall Savisaar och hans parti ska lyckas behålla den egna majoriteten i fullmäktige – alternativet är antingen att han lyckas bilda koalition med något av de mindre partierna eller att dessa, trots inbördes politiska skillnader, kan komma överens om att bilda en ny majoritetskoalition.

De opinionsmätningar som har gjorts om de här partiernas inbördes styrka ger inga entydiga resultat – att Socialdemokraterna, Eesti Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har mycket höga tal i landsgenomsnitt, slår inte igenom på samma sätt i Tallinn. Det man möjligen vågar gissa är att IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), med den förslagne och synlige Eerik-Niiles Kross som spetskandidat, kan göra ett gott val.

Socialdemokraterna i Tallinn har nu försökt profilera sig genom att bland annat kräva daghemsplats åt alla barn och höjda löner till dagispersonalen, höjd pension och bevarande av subventionerad sjukvård till mindre bemedlade, bevarande av (den av Keskerakond införda) avgiftsbefrielsen i kollektivtrafiken samt en utökning av avgiftsbefrielsen också till personer som inte bor i Tallinn.

Den här kravlistan ska sannolikt också ses som partiets villkor för att ingå i den koalitionsöverenskommelse som i princip har slutits mellan Socialdemokraterna och de båda borgerliga oppositionspartierna i Tallinn, Reformpartiet och IRL.

Än så länge ter sig ett maktövertagande i Tallinn som något långt ifrån självklart. I EMORs septembermätning i huvudstaden fick de här partierna sammanlagt 38 procent, medan Centerpartiet fortsatt hade egen majoritet.

Men man ska inte utesluta överraskningar. Andelen osäkra – de som alltså inte kunde ange något favoritparti – var i den här undersökningen hela 43 procent.

* * *

I universitetsstaden Tartu, en mycket mer purestnisk och dessutom intellektuellt präglad miljö, är Socialdemokraterna, SDE, däremot med 23 procents stöd nu största parti enligt en färsk opinionsundersökning, gjord av TNS Emor.

På delad andra plats ligger det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) och det nationalkonservativa och kristna IRL, Isamaa ja Respublika Liit, båda med 20 procents stöd.

I Tartu stöds Keskerakond bara av drygt 10 procent.

Borgmästaren, i dag en representant för Reformpartiet, riskerar att förlora sin plats till Socialdemokraternas Heljo Pikhof. (Till er som inte kan estniska: Heljo är ett kvinnonamn.)

Men det är intressant att notera att också bland de tillfrågade i Tartu 16 procent säger sig vilja rösta på någon enskild kandidat och fyra procent på ett valförbund. Estlands Gröna, Eestimaa Rohelised, stöds i den här undersökningen av fyra procent men kommer att gå till val inom ramen för ett valförbund.

0,8 procentenheter upp för det röda blocket i Danmark

Socialdemokratiet, Radikale Venstre och Enhedslisten går sammanlagt fram med 0,8 procentenheter i Voxmeters senaste opinionsmätning, medan Socialistisk Folkeparti ligger kvar på samma nivå som föregående månad.

I procentandelar betyder detta följande (siffran inom parentes anger förändring i förhållande till förra valet, inte till förra mättillfället):

Socialdemokratiet 21,1 procent (- 3,7).
Radikale Venstre 8,1 procent (- 1,4).
Socialistisk Folkeparti 5,5 procent (- 3,7).
Enhedslisten 10,1 procent (+ 3,4).

Det blå blocket får i den här mätningen sammanlagt 54,6 procent:

Venstre 30,1 procent (+ 3,4 i jämförelse med föregående val), vilket är en tillbakagång med 0,5 procent jämfört med föregående mätning.
Konservative Folkeparti får rekordlåga 2,9 procent (- 2 i jämförelse med förra valet).
Liberal Alliance faller kraftigt tillbaka, från 6,6 procent i föregående mätning till nu 4,7 procent (- 0,3 i jämförelse med förra valet).
Dansk Folkeparti ökar från 15,1 procent förra månaden till nu 16,9 procent (+ 4,6 jämfört med föregående val).

Antalet intervjuade är 1037 personer, 18 år och äldre. Mätperiod: 30 september-5 oktober.

Uppgifterna är hämtade ur Jyllands-Posten.

Tidiga verk av Mozart

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, med Nils-Erik Sparf som solist och ledare samt Klara Hallgren som konsertmästare, benämndes ”Mozart och Sparf II”.

Wolfgang Amadeus Mozart levde 1756-1791 och blev således blott 35 år gammal men hann icke desto mindre skriva långt över 600 verk för olika instrument. Han började komponera häpnadsväckande tidigt, och det var just fyra av hans ungdomsverk vi fick lyssna till.

I det första av dem, ”Symfoni nummer 27 i G-dur” från 1773, medverkade inte kvällens solist, utan här stod orkestern under ledning av kvällens konsertmästare Klara Hallgren. Den här symfonin brukar inte spelas så ofta, så det var därför särskilt intressant att få höra den. Enligt min smak är den avslutand prestosatsen inte riktigt i nivå med de två föregående, och jag talar här om Mozart, inte om orkestern.

Sen spelades, med Nils-Erik sparf som violinsolist, Mozarts tre första violinkonserter i svit efter sina tillkomstår.

”Violinkonsert nummer 1 i B-dur” har ofta åsatts 1775 som tillkomstår, men den är troligen ännu tidigare, kanske skriven redan 1773. Det här verket har sina svagheter, men det är ändå häpnadsväckande bra för att vara skrivet av en så ung person.

”Violinkonsert nummer 2 i D-dur” är tillkommen 1775, när Mozart var 19 år. Här är han säkrare som kompositör: den här konserten känns också mer enhetlig.

I ”Violinkonsert nummer 3 i G-dur”, skriven och framförd samma år, finns ännu mer av egenarten i Mozarts musik, en melodiös lekfullhet. Här fick Nils-Erik Sparf också visa upp sin egen tekniska behärskning och virtuositet.

* * *

Före konserten och i pausen träffade vi som vanligt Anna. Vi åt först thailändsk middag på Amazing Thai i gallerian snett emot vårt konserthus. I pausen bjöd Anna på kaffe i Konserthuset.

Melodikrysset nummer 40 2013

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Redan första frågan innehöll en sådan. För folk i min ålder är det i och för sig ganska lätt att minnas att Edith Piaf en gång i världen sjöng ”La vie en rose”. Men vem var det som här sjöng hennes gamla hit? Jo, Andrea Bocelli.

För mig tog det också tid – efter det att jag hade fått flera ledbokstäver – att komma på att ”Ja, se det snöar” här skulle reduceras till blott och bart en flinga.

Näst sista frågan – vågrätt 14 – klarade jag i och för sig lätt: svaret var utan tvivel ABBA. Men vilken låt var det egentligen vi hörde? Jag kunde ju själv leta men vill inte fördröja publiceringen, så någon: Vilken låt var det ABBA sjöng? (”Eagle” är svaret, meddelar mig en läsarinna.)

Sen fanns det en ganska krångligt konstruerad dubbelfråga. Vi hörde Jan Malmsjö sjunga Peter Himmelstrands svenska version, ”Min egen väg”, av den låt som i franskt original heter ”Comme d´habitude”. Men frågan löd: Vem har skrivit den engelska texten? På engelska kallades den här låten ”My Way” och sjöngs av Frank Sinatra, och texten – en mot originalet ganska avvikande sådan – hade gjorts av Paul Anka.

Lisa Miskovsky har jag själv på skiva, dock inte den senaste, ”Umeå”, varifrån dagens ljudillustration, ”Wild Winds”, var hämtad.

Vi hörde också ”Om du går nu” med Vikingarna. Men de flesta av oss minns den nog som ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ett stycke Evert Taube spelades även i dag: ”Serenaden i Prästgatan”. Men som omväxling fick vi höra den med Björn Skifs, Måns Zelmerlöw och Loa Falkman. Taubes text kan ni ta del av ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sen var det en rad svenska schlager.

Lill Lindfors’ ”En sån karl” fick vi visserligen höra på finska, men det var ju en låt som la sig i minnet så fort man hörde den.

Lotta Engbergs bidrag i Eurovision Song Contest 1985, ”Fyra Bugg och en Coca Cola” fick ju inte heta så av reklamskäl och döptes om till det obegripliga vi fick höra i dag, ”Boogaloo”.

Så här års är det ju snarare tulpanlökar än ”Tulpaner från Amsterdam” som säljs, men låt gå för den – den var en stor schlager på sin tid.

Det var också ”Ta mig till havet”. Fast den förknippar jag för min del numera för evigt med en begravning nere i Skåne, av min kusin Kreete: En sonson sjöng den i kyrkan, eftersom den var Kreetes älsklingssång. Senare träffade jag Kreetes söner i hennes och min födelseby Juminda i Estland – sönerna hade, på Kreetres begäran, strött ut hennes aska i havet, Finska viken.

Sen är det bara ett svar, en sång signerad Povel Ramel, att redovisa: ”Varför är det ingen is till punschen?” Om ni tror att Povel alltid bara var en oförarglig underhållare, tycker jag att ni ska läsa texten till den här sången, ett vittnesbörd om det gamla onda klassamhället. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Edda Magnason sjunger Monica Z

CDn ”Musiken från filmen Monica Z” (Universal 0602537352913, 2013) innehåller bara ett helt nytt bidrag, sviten ”Monica Z”, skriven av den som ansvarade för musiken i filmen, Peter Nordahl.

Den är ett stillsamt filmtema, men vi gamla Monica Zetterlund-lyssnare är förstås främst intresserade av hur en rad av de mest känd låtarna med Monica har blivit i nyinspelningarna med Edda Magnason.

Jo, vars: musiken kryper, när det gäller sättning och arr imiterande nära originalen. Rör de sig alltså om en låt som Monica i original gjorde med Bill Evans trio, kompas Edda Magnason här likaledes av en trio, fast med Peter Nordahl på piano. Annat görs på motsvarande sätt, fast då – om originalet gjordes så – med orkester och kör.

Edda Magnason sjunger väl och har tränat in en del av Monicas maner, men när man hör låtarna på CD, alltså utan den illusoriskt lika bilden av Monica på film, märker man tydligare att Edda Magnason inte bara har en lite ljusare röst utan inte heller når Monicas magi som sångerska.

Därmed inget ont sagt om de covers Edda Magnason gör i filmen och alltså på plattan: Beppe Wolgers-texter som ”Sakta vi gå genom stan”, ”Monicas vals” och ”I New York”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Hasses och Tages ”O vad en liten gumma kan gno” och deras samt Toots Thielemans’ ”Bedårande sommarvals”, Stikkan Anderssons (jo, han skrev dn svenska texten) ”Gröna små äpplen” plus några engelskspråkiga jazznummer.

Men jag hoppas förstås att dagens unga går vidare till Monica Zetterlunds original.

En alldeles underbar film om Monica Zetterlund – om man ser den som fiktion, inte biografi

Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) har gjort, ”Monica Z” (2013), en stor succé på bio, med rätta om man främst ser den som fiktion.

Framför allt huvudrollsinnehavaren, Edda Magnason, är lysande: Hon är, inte bara till utseendet utan också i gester och mimik, häpnadsväckande lik Monica Zettelund – jag har sett Monica på nära håll – och framför allt sjunger hon Monicas sånger så att man ibland kunde tro att man hade lagt in originalinspelningarna som ljudband.

Också i andra fall har man lyckats med just rollbesättningen, till exempel genom att låta Johannes Wenselow spela Beppe Wolgers, som ju lockade Monica att sjunga jazz på svenska och försåg henne med briljanta texter, och genom att låta Oskar Thunberg göra rollen som Vilgot Sjöman, under en period Monicas sambo – Vilgot Sjöman har jag för övrigt själv publicerat och mött efter en filmvisning i Uppsala. Också Jörgen Thorsson är mycket porträttlik som Tage Danielsson men gör honom till lite för mycket av kuf.

Hasse och Tage förekommer alltså i filmen, men den undviker noga den politiska sidan av deras och även Monicas engagemang. Monica uppträdde ju på socialdemokratiska valmöten tillsammans med både Tage Erlander och Olof Palme.

Allt det här förekom under Monicas liv mellan slutet av femtiotalet och mitten av sjuttiotalet, det som – mycket komprimerat – skildras i den här filmen. Mycket av det som finns i den är fint skildrat, sådant som svårigheterna att ta hand om Eva-Lena, dottern från ett ungdomsförhållande, här fint spelad av Nadja Christiansson, de accelererande problemen med spriten (kanhända förorsakade av ett prestationskomplex) och de många relationerna med olika män – filmen slutar med att den långa relationen av kompisskap, stöd och lockelse med musikern Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) ändar i ett bröllop, alltså med en happy end.

Fast Monicas liv tog ju inte slut där – det ändades i en brand hemma hos henne 2005. Innan dess hade hon också inlett nya relationer med nya män.

Och Monicas liv fram till filmens ändpunkt är också det inte bara komprimerat utan även tillrättalagt för filmens egen dramaturgi.

Manusförfattaren och/eller regissören låter till exempel Monicas beslut att hörsamma Leonard Feathers förslag att åka till New York och sjunga under julhelgen bli en dubbel tragedi: Eva-Lenas mamma överger henne över jul, men tvingas sen nästan genast åka hem, eftersom tidens rasfördomar i USA inte kan förenas med att en vit, dessutom snygg jazzsångeska uppträder tillsammans med bara svarta musiker. Fast så här var det ju inte i verkligheten – Feather fixade nya musiker och Monica blev kvar i USA i flera månader, framträdde också i TV.

Det största problemet med den här filmen om Monica Zetterlund är dock skildringen av Monicas far, Bengt, själv jazzmusiker på hemmaplan i Värmland. Kjell Bergqvist gör en utmärkt rollprestation – i enlighet med manus och regi. Jag kände inte Monicas pappa, men människor som gjorde det – till exempel filmaren Tom Alandh som jag mötte nyligen vid premiärvisningen i Enköping av filmen om Anna Lindh – tycker att bilden av Bengt som en ständig kritiker och belackare inte stämmer. Visserligen faller pappan nästan i gråt av glädje senare när dottern lyckas i New York, men hur fritt får man för dramaturgins skull skildra människor som har existerat? Många av dem som i dag ser filmen om Monica Z har ju inte alls den egna kunskap om personen Monica Zetterlund och hennes omgivning som finns hos hennes samtida (jag är född samma år som hon, 1937, och min hustru till och med samma datum, månad och år som Monica – vi gjorde en gång ett parreportage om det i Aktuellt i politiken (s)) eller personer som personligen kände henne och till och med hennes pappa (som Tom Alandh).

Men som sagt: ser man den som fiktion med viss verklighetsanknytning, är ”Monica Z” en förbannat bra film.

* * *

CDn med musiken i filmen skriver jag om separat.

Lyrik från Bukovina

Lyrikvännen nummer 5 2013 ägnas åt poesi från Bukovina.

Bukovina – vad är det?

Ett svar är att det är bokträdens land.

Leta på en karta över Östeuropa: i ett område nordost om Karpaterna, norr också om Moldavien och Bessarabien, hittar man det numera mellan Ukraina och Rumänien delade Bukovina.

Ett par tusen år före Kristus var det här området en del av Dakien. Dakernas område erövrades av romarna på 100-talet och blev en del av det romerska väldet. Detta fick som främsta bestående resultat att hela det här relativt östliga området kom att tala rumänska, alltså ett romanskt språk, vilket inte ändrades av de invasioner som under de följande århundradena gjordes av goter, hunner och avarer. Dock kom en viss slavisk inflyttning från mitten av första årtusendet och framåt att också påverka språket.

Utan att gå in på alla detaljer i Bukovinas historia bör man också nämna att Bukovina sedan, från mitten av 1300-talet fram till 1775, var en del av Moldavien.

1775-1918 var Bukovina en del av den habsburgska dubbelmonarkin Österike-Ungern. Mellan de båda världskrigen kom Bukovina sedan att tillhöra Rumänien, men 1940 annekterades den nordöstra delen av Sovjetunionen och kom att ingå i Ukraina. Provinsens forna huvudstad, förr mest känd som Czernowitz, ligger numera i Ukraina och heter därför i dag Ćernivci (Tjernivtsi). Här rinner också Prut, en lång biflod till Donau. Bukovina finns i dag alltså inte kvar som ett sammanhängande område.

1775 hade Bukovina en befolkning som bestod av 86.000 moldaver (rumäner) och cirka 10.000 slaver (polacker, rutener med flera). Det österrikiska kejsardömet, som ju också omfattade bland annat Ungern, var mångspråkigt/flernationellt, och i det här lilla området flyttade det följaktligen under 1800-talet in tyskspråkiga österrikare, polacker, judar, ungrare samt ukrainare (rutener från Galicien). Runt år 1900 hade den rumänska befolkningen minskat till 40 procent, medan framför allt rutenerna/ukrainarna hade ökat i antal. I städerna ökade antalet tyskar/österrikare, judar och polacker, och i en del byar antalet ungrare.

Bakgrunden till Sovjetunionens anspråk på norra delen av Bukovina var att dess norra del till 47,5 procent befolkades av ukrainare – bara 28,3 procent var rumäner. Under den första delen av den sovjetiska annekteringen deporterades tiotusentals människor, främst rumäner, till Sibirien och Kazakstan.Under perioden 1940-1950 tog sig stora delar av rumänerna till Rumänien, medan tyskar, ungrare och polacker repatrierades till sina respektive länder. Rumänska myndigheter deporterade i stor skala judar till Transistrien, ett område öster om Dnjestr.

Många judar från den södra, rumänska delen av Bukovina, har i olika omgångar också emigrerat till Israel.

Det här kaotiska och mångkulturella lilla området i en drabbad del av Europa har frambringat ett förbluffande stort antal poeter. En av dem var Immanuel Weissglas (1920-1979), född i Czernowitz och efter 1945 bosatt i Bukarest. Han har skrivit en dikt som skulle kunna vara ett epitafium över de människor med olika ursprung och språk som har levt på denna kulturernas korsväg:

Massgravskrift

Vem levde här? Vem led? Vem ska här finnas
som kan namn och härkomst troget minnas?
De som varit ett är här ej skilda,
som lidit ett – i ro, den samma, milda.
Och vår kista, död, är så ditt himmelsmått:
detta vida fält av gräs där vinden gått.

En av de främsta bland dem är Rose Ausländer (1901-1988), själv judinna och utöver i några av de nämnda länderna också bosatt i USA och Tyskland. Av henne finns en urvalsvolym på svenska, ”Drömmen har öppna ögon” (Ellerströms, 1999).

Ur det här numret av Lyrikvännen vill jag återge två av hennes dikter:

Krokodiltårar

Jag saltar min soppa med krokodiltårar. Krokodilen, en födelsedagspresent, ligger i köket och gråter, därför att jag inte tillagat det den så gärna äter: människor. Jag matar den med litteratur. Den slukar allt som jag läser för den, så när som på dikter. Lyrik finner den osmältbar.

Vinter III

Vintern glöder
Känner du
de tunna solpilarna

I snön gnistar
en regnbåge

Gäster har med sig blommor som
blomstrar sin död

En blick ett ord
Vi från öster
känner igen varandra
på glansen och dunklet
från vår hembygd

Där bor den döde
diktarfursen Elieser Steinbarg
Där flyger slädar
till stjärnorna

Här håller drömmen
oss vakna

Vinterandar mumlar
på återseende

I en essä, ”Czernowitz, Heine och följderna”, skildrar hon sin födelsestad som en stad full av svärmare: chassider, marxister, sionister, kantianer, freudianer, nietzscheaner och andra.

Själv svärmade hon och andra judiska intellektuella i Czernowitz för tyska författare som Rainer Maria Rilke, Karl Kraus och många andra – men i Hitlertyskland brände man inte bara judar utan också många framstående författares verk. Så vad hjälpte det att älska det tyska?

En dikt till, från det ödesdigra året 1941, fast nu av Isaac Schreyer (1890-1948), född i Wiżnitz i Bukovina, bosatt i Wien 1918-1939, varefter han via Storbritannien flydde till USA.

Rapsodi 1941

Fragment

Vid världens murkna väggar
har vi hängt våra hjärtans harpor,
men stormen skakar de brustna strängarna.

I det främmande landets ruttna gluggar
där inget i oss sjunger, där blott klagan går
och vemod är
och avsked från alla de kära,
i labyrinter och gångar
på flykt undan klorna
hos dödens lutande fåglar
nej vänner, kräv
ingen sång av grottornas invänare.

I går och i dag och i morgon:
det kommer en dag och det kommer en natt
som alltid förgår och evigt varar,
parar sig och ständigt föder en nästa
och följer oss som en skamlös skugga.

I går – vem säger det än,
i morgon – vem vågar säga det?

Här blånar en vår
och grånar en vår,
trädet ska blomma,
mördarna mörda
och kasta tärning om vår kalla andedräkt.

Och dödens fåglar ska sjunga
över våra febriga huvuden.
O druckenhet, men inte av doften
från den vaknande jorden,
o raglande försjunkenhet
bland rök och ruiner.

Sammanlagt får vi i detta nummer av Lyrikvännen möta ett tjugotal poeter, alla med bakgrund i Bukovina men många av dem på grund av krig, deportationer och frivillig utflyttning senare verksamma i andra länder. Och ändå finns det fler – jag nöjer mig med att nämna den kanske mest betydande av dem alla, Paul Celan, född som Paul Anczel i Czernovitz 1928, död i Paris genom självmord 1941. Hans mor avrättades i koncentrationsläger och hans far dog där av umbäranden.

* * *

Sex fullmatade nummer – det här numret är på 132 sidor – med poesi och artiklar om poesi får man om man prenumererar, vilket kostar 320 kronor. Mejla till www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Tycker tidningarna att vi prenumeranter är ena besvärliga jävlar?

Min hustru och jag är tidningsläsande människor. Vi har i årtionden prenumererat på tre morgontidningar, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, samt köper varje dag dessutom Aftonbladet.

För egen del kollar jag dessutom dagligen de politiska nyheterna i nätupplagorna av de viktigaste tidningarna i Finland (även Åland), Estland, Norge och Danmark.

Att prenumerera på tre dagliga tidningar är rationellt men dyrt, mindre rationellt men ännu dyrare om man inte får de här tidningarna och då förstås köper dem som lösnummer i Konsum.

För sommarhalvåret, när vi bor i vårt hus i Öregrund, brukar vi ställa om våra prenumererade tidningar till sommaradressen, och eftersom vi då bor mitt inne i centrala Öregrund, får vi dem också morgonutdelade. Åtminstone i princip.

I slutet av juli i år gjorde vi en veckolång resa till Ísland, och för att då inte få vår i och för sig stora brevlåda vid grinden fullkomligt knökfull med tidningar, ställde Birgitta om våra tidningar till att under den veckan levereras till vår lägenhet i Uppsala, där vår dotter kunde ta hand om dem och lagra dem åt oss. Sen skulle tidningarna åter gå till sommarhuset i Öregrund.

Vi lyckades också få det sist nämnda att fungera i fråga om Svenska Dagbladet. Men DN och UNT upphörde helt att komma: Trots att vi för dyra pengar prenumererar på båda, har vi under augusti och september inte fått de här båda tidningarna levererade, varken till Öregrund (dit vi ville ha dem) eller till bostaden i Uppsala. Birgitta har ringt båda dessa tidningar men inte fått någon rättelse till stånd. Jo, en av våra sista dagar i Öregrund för den här säsongen fick vi plötsligt alla våra tre tidningar, men dagen efter upptäckte jag att någon – tidningsbudet? – hade rivit bort de två dekalerna på brevlådan för DN och UNT, de där klisterlapparna som ska vägleda distributören om vilka tidningar som ska läggas i brevlådan i fråga.

Nu bor vi mer permanent åter i lägenheten i Uppsala, och eftersom Birgitta hade angett 1 oktober som dag för återflyttning av tidningarna till vår adress där, kom mycket riktigt plötsligt alla tre våra prenumererade tidningar i brevlådan.

Fast varför vi under två månader varken har fått DN eller UNT återstår att förklara.

Blåblå regering i Norge

I den nya norska regeringen kommer enbart motsvarigheten till Moderaterna, Høyre, och högerpopulistiska Fremskrittspartiet att ingå. ”Nå får Norge en blåblå regjering”, skriver Dagsavisen. De båda borgerliga mittenpartierna, Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, bildar regeringsunderlag men stannar själva formellt utanför regeringen. För dem är många av Fremskrittspartiets ståndpunkter, bland annat i invandrings- och flyktingpolitiken, för svåra att svälja.

Nu kommer åtstramningar att ske, men de båda mittenpartierna har i alla fall fått igenom, att de drygt 600 barn, som har ansökt om asyl, kommer att få stanna.

KrF och Venstre, det senare ett relativt grönt liberalt parti, har också fått igenom att det under mandatperioden inte ska genomföras någon konsekvensutredning av oljeborrning vid Lofoten och Vesterålen.

Fremskrittspartiet, som har finansierat många av sina vallöften med en frikostig användning av intäkterna från oljeutvinningen, har fått backa sina anspråk till att endast fyra procent av oljefonden ska få användas för budgetändamål. Återstår då att se om den nya regeringen också får råd att finansiera de många skattelättnader FrP samtidigt har lovat.

Vad har då förmått Siv Jensen och hennes högerpopulistiska parti att gå med på det här? Jo, främst att efter 40 år i ständig opposition erkännas som regeringsfähiga.

Erna Solberg (H) får å sin sida sola sig i att bli statsminister.

Överenskommelsen med dels de för sitt eget liv kämpande mittenpartierna, dels det svårstyrslade Fremskrittspartiet gäller för mandatperioden, men om denna brokiga majoritet verkligen håller hela den vägen återstår att se.