En alldeles underbar film om Monica Zetterlund – om man ser den som fiktion, inte biografi

3 oktober 2013 23:01 | Film, Musik, Politik | 4 kommentarer

Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) har gjort, ”Monica Z” (2013), en stor succé på bio, med rätta om man främst ser den som fiktion.

Framför allt huvudrollsinnehavaren, Edda Magnason, är lysande: Hon är, inte bara till utseendet utan också i gester och mimik, häpnadsväckande lik Monica Zettelund – jag har sett Monica på nära håll – och framför allt sjunger hon Monicas sånger så att man ibland kunde tro att man hade lagt in originalinspelningarna som ljudband.

Också i andra fall har man lyckats med just rollbesättningen, till exempel genom att låta Johannes Wenselow spela Beppe Wolgers, som ju lockade Monica att sjunga jazz på svenska och försåg henne med briljanta texter, och genom att låta Oskar Thunberg göra rollen som Vilgot Sjöman, under en period Monicas sambo – Vilgot Sjöman har jag för övrigt själv publicerat och mött efter en filmvisning i Uppsala. Också Jörgen Thorsson är mycket porträttlik som Tage Danielsson men gör honom till lite för mycket av kuf.

Hasse och Tage förekommer alltså i filmen, men den undviker noga den politiska sidan av deras och även Monicas engagemang. Monica uppträdde ju på socialdemokratiska valmöten tillsammans med både Tage Erlander och Olof Palme.

Allt det här förekom under Monicas liv mellan slutet av femtiotalet och mitten av sjuttiotalet, det som – mycket komprimerat – skildras i den här filmen. Mycket av det som finns i den är fint skildrat, sådant som svårigheterna att ta hand om Eva-Lena, dottern från ett ungdomsförhållande, här fint spelad av Nadja Christiansson, de accelererande problemen med spriten (kanhända förorsakade av ett prestationskomplex) och de många relationerna med olika män – filmen slutar med att den långa relationen av kompisskap, stöd och lockelse med musikern Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) ändar i ett bröllop, alltså med en happy end.

Fast Monicas liv tog ju inte slut där – det ändades i en brand hemma hos henne 2005. Innan dess hade hon också inlett nya relationer med nya män.

Och Monicas liv fram till filmens ändpunkt är också det inte bara komprimerat utan även tillrättalagt för filmens egen dramaturgi.

Manusförfattaren och/eller regissören låter till exempel Monicas beslut att hörsamma Leonard Feathers förslag att åka till New York och sjunga under julhelgen bli en dubbel tragedi: Eva-Lenas mamma överger henne över jul, men tvingas sen nästan genast åka hem, eftersom tidens rasfördomar i USA inte kan förenas med att en vit, dessutom snygg jazzsångeska uppträder tillsammans med bara svarta musiker. Fast så här var det ju inte i verkligheten – Feather fixade nya musiker och Monica blev kvar i USA i flera månader, framträdde också i TV.

Det största problemet med den här filmen om Monica Zetterlund är dock skildringen av Monicas far, Bengt, själv jazzmusiker på hemmaplan i Värmland. Kjell Bergqvist gör en utmärkt rollprestation – i enlighet med manus och regi. Jag kände inte Monicas pappa, men människor som gjorde det – till exempel filmaren Tom Alandh som jag mötte nyligen vid premiärvisningen i Enköping av filmen om Anna Lindh – tycker att bilden av Bengt som en ständig kritiker och belackare inte stämmer. Visserligen faller pappan nästan i gråt av glädje senare när dottern lyckas i New York, men hur fritt får man för dramaturgins skull skildra människor som har existerat? Många av dem som i dag ser filmen om Monica Z har ju inte alls den egna kunskap om personen Monica Zetterlund och hennes omgivning som finns hos hennes samtida (jag är född samma år som hon, 1937, och min hustru till och med samma datum, månad och år som Monica – vi gjorde en gång ett parreportage om det i Aktuellt i politiken (s)) eller personer som personligen kände henne och till och med hennes pappa (som Tom Alandh).

Men som sagt: ser man den som fiktion med viss verklighetsanknytning, är ”Monica Z” en förbannat bra film.

* * *

CDn med musiken i filmen skriver jag om separat.

4 kommentarer

  1. Vilka friheter har den som gör fiktion av bortgångna avlidna personer? Margaret, Thatcher, lady Diana? och nu senast i Sverige alltså Monica Zetterlund har fått sina liv skildrade på filmduken. Tidigare har vi stött på frågeställningen, när personer i närtid i böcker har blivit porträtterade av barn – som t ex Åsa Linderborgs alkoholiserade far och Jan Myrdals porträtt av sina nobelprisbelönade föräldrar Alva och Gunnar. Eller Anna Wahlgrens och Pär Wästbergs döttrar, som givit böcker över föräldratemat med föräldrarna fortfarande i livet Vi har också tagit del av dramadokumentären om Olof Palme för att nu nämna ett prisat exempel. Det generella svaret på frågan är väl att alla torde väl ha en konstnärlig frihet att gestalta människor som inte längre är livet; särskilt stor rätt har väl närstående till de som porträtteras men också historiker, biografer (vilka lägger ner stor möda att plocka fram vittnesmål, och tar del av brev etc…) I fallet Monica Zetterlund har beskrivningen av sångerskans far och relationen mellan fadern och dottern, som båda var knutna till musiken blivit ett diskussionsämne. Jag kände inte Monica Zetterlund. Min enda journalistiska bekantskap härrör sig från reportageresa som jag gjorde i Finland försommaren 1970 med sångerskan och hennes ackompanjerande musiker. En färd som inleddes på Finlandsfärjan från Skeppsbron och varade i ett par dagar. Det här var vid en tidpunkt då sångerskans popularitet bland folkparkernas arrangörer var i dalande. I stället hade hon stor framgång på jazzfestivalen i Björneborg. Det här resulterade i ett stort uppslaget reportage för Aftonbladets söndagsbilaga. Ett ganska smickrande reportage som Monica inte borde ha haft nån anledning att vara missnöjd med. Om det nu inte hade varit för ett pratminus – på en rad, och som hon inte ville stå för. Det handlade om bakgrunden till att hon inte kunde sälja sig alltför billigt i folkparkerna. Hon behövde ju ett riktigt komp, inte bara enkelt dragspel, om hon skulle folkparksturnera.

    När jag sedan befann mig långt borta från Stockholm – på semester – nådde mig beskedet att Monica efter det olyckliga pratminuset förklarat för en AB-medarbetare att hon beslutat att vägra att låta sig intervjuas av tidningen, ja att ha nånting att göra med tidningen i fortsättningen. Tidningen var från och med mitt olyckliga pratminus svartlistad av sångerskan. Jag slutade strax efter det här på AB. Började jobba på Sveriges Radio. Några år senare träffade jag Monica i ett annat sammanhang och kunde inte låta bli att fråga henne om orsaken till bojkotten och det olyckliga pratminuset. Hennes svar: ”Ja jag var tvungen att göra det för pappas skull.” Monica Zetterlund var en högst självständig och kvinna, skulle fylla 33 och som redan hade hunnit se lite av världen, ja t o m varit i USA och haft engagemang, medan jag var en norrländsk pojkspoling som just hade kommit till storstan. Men trots det var hon tvungen att bojkotta den tidning där jag just hade sagt upp min anställning. Ja det handlade inte mig, tvärtom hade hon uppskattat min journalistiska närvaro på den finska resan. Det hade hon låtit meddela en person som jag kände och som berättade saken för mig. Men det var för hennes pappa som hon hade varit tvungen att ta det här steget och stänga dörren till Aftonbladet. Jag förstod då att hon måste ha haft ett komplicerat förhållande till pappan. Och pappan gillade uppenbarligen det här med ackompanjerande dragspel.

    Comment by Anders Thunberg — 2013 10 05 2:33 #

  2. Till Anders Thunberg: Men det finns en viss skillnad mellan den här filmen och flera av de böcker du nämner: böckerna är självbiografier, skrivna utifrån författarnas självupplevda perspektiv. När Alva och Gunnar Myrdal bråkade om Jan Myrdals självbiografiska svit, försvarade jag faktiskt hans rätt att skildra sin självupplevda verklighet, detta trots att jag under en period hade arbetat ihop med Alva och alltså kände henne personligen. Och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” – jag har skrivit om den också och har träffat Åsa – är en utlämnande men ändå ömsint skildring av pappan.

    I det här fallet har de ansvariga för filmen hänvisat till filmens dramaturgi, därmed ett behov att komprimera och mejsla ut karaktärer, inte till det du anför om pappan och Monicas verkliga förhållande till honom.

    Själv har jag träffat Monica men kände henne inte på det sättet att jag skulle kunna ha någon bestämd egen mening. Dock är det ju inte bara Tom Alandh som har protesterat mot skildringen av pappan.

    Comment by Enn Kokk — 2013 10 05 9:28 #

  3. När historien friseras för att göra den intressantare som ett led i marknadsföringen är det inte uttryck för den konstnärliga friheten i sig – snarare ett ockrande .
    Ju kändare offer, desto större egennytta av socialporren.

    Comment by Hans G Eriksson — 2013 10 05 12:50 #

  4. Tog fel på året 1969 var det jag intervjuade Monica Zetterlund
    , AB den 27 juli: ”Som artist är man något av en hora när det gäller publicitet – utan den skulle man vara såld. – ”Men fy fan vad missförstådd man blir. Veckopressen är naturligtvis värst. Kvällstidningarna är lite bättre. Fast dessa rubriksättare: Jag skulle vilja ställa upp dem på ett led.”

    Comment by Anders Thunberg — 2013 10 07 0:21 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^