Lyrik från Bukovina

2 oktober 2013 23:03 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Lyrikvännen nummer 5 2013 ägnas åt poesi från Bukovina.

Bukovina – vad är det?

Ett svar är att det är bokträdens land.

Leta på en karta över Östeuropa: i ett område nordost om Karpaterna, norr också om Moldavien och Bessarabien, hittar man det numera mellan Ukraina och Rumänien delade Bukovina.

Ett par tusen år före Kristus var det här området en del av Dakien. Dakernas område erövrades av romarna på 100-talet och blev en del av det romerska väldet. Detta fick som främsta bestående resultat att hela det här relativt östliga området kom att tala rumänska, alltså ett romanskt språk, vilket inte ändrades av de invasioner som under de följande århundradena gjordes av goter, hunner och avarer. Dock kom en viss slavisk inflyttning från mitten av första årtusendet och framåt att också påverka språket.

Utan att gå in på alla detaljer i Bukovinas historia bör man också nämna att Bukovina sedan, från mitten av 1300-talet fram till 1775, var en del av Moldavien.

1775-1918 var Bukovina en del av den habsburgska dubbelmonarkin Österike-Ungern. Mellan de båda världskrigen kom Bukovina sedan att tillhöra Rumänien, men 1940 annekterades den nordöstra delen av Sovjetunionen och kom att ingå i Ukraina. Provinsens forna huvudstad, förr mest känd som Czernowitz, ligger numera i Ukraina och heter därför i dag Ćernivci (Tjernivtsi). Här rinner också Prut, en lång biflod till Donau. Bukovina finns i dag alltså inte kvar som ett sammanhängande område.

1775 hade Bukovina en befolkning som bestod av 86.000 moldaver (rumäner) och cirka 10.000 slaver (polacker, rutener med flera). Det österrikiska kejsardömet, som ju också omfattade bland annat Ungern, var mångspråkigt/flernationellt, och i det här lilla området flyttade det följaktligen under 1800-talet in tyskspråkiga österrikare, polacker, judar, ungrare samt ukrainare (rutener från Galicien). Runt år 1900 hade den rumänska befolkningen minskat till 40 procent, medan framför allt rutenerna/ukrainarna hade ökat i antal. I städerna ökade antalet tyskar/österrikare, judar och polacker, och i en del byar antalet ungrare.

Bakgrunden till Sovjetunionens anspråk på norra delen av Bukovina var att dess norra del till 47,5 procent befolkades av ukrainare – bara 28,3 procent var rumäner. Under den första delen av den sovjetiska annekteringen deporterades tiotusentals människor, främst rumäner, till Sibirien och Kazakstan.Under perioden 1940-1950 tog sig stora delar av rumänerna till Rumänien, medan tyskar, ungrare och polacker repatrierades till sina respektive länder. Rumänska myndigheter deporterade i stor skala judar till Transistrien, ett område öster om Dnjestr.

Många judar från den södra, rumänska delen av Bukovina, har i olika omgångar också emigrerat till Israel.

Det här kaotiska och mångkulturella lilla området i en drabbad del av Europa har frambringat ett förbluffande stort antal poeter. En av dem var Immanuel Weissglas (1920-1979), född i Czernowitz och efter 1945 bosatt i Bukarest. Han har skrivit en dikt som skulle kunna vara ett epitafium över de människor med olika ursprung och språk som har levt på denna kulturernas korsväg:

Massgravskrift

Vem levde här? Vem led? Vem ska här finnas
som kan namn och härkomst troget minnas?
De som varit ett är här ej skilda,
som lidit ett – i ro, den samma, milda.
Och vår kista, död, är så ditt himmelsmått:
detta vida fält av gräs där vinden gått.

En av de främsta bland dem är Rose Ausländer (1901-1988), själv judinna och utöver i några av de nämnda länderna också bosatt i USA och Tyskland. Av henne finns en urvalsvolym på svenska, ”Drömmen har öppna ögon” (Ellerströms, 1999).

Ur det här numret av Lyrikvännen vill jag återge två av hennes dikter:

Krokodiltårar

Jag saltar min soppa med krokodiltårar. Krokodilen, en födelsedagspresent, ligger i köket och gråter, därför att jag inte tillagat det den så gärna äter: människor. Jag matar den med litteratur. Den slukar allt som jag läser för den, så när som på dikter. Lyrik finner den osmältbar.

Vinter III

Vintern glöder
Känner du
de tunna solpilarna

I snön gnistar
en regnbåge

Gäster har med sig blommor som
blomstrar sin död

En blick ett ord
Vi från öster
känner igen varandra
på glansen och dunklet
från vår hembygd

Där bor den döde
diktarfursen Elieser Steinbarg
Där flyger slädar
till stjärnorna

Här håller drömmen
oss vakna

Vinterandar mumlar
på återseende

I en essä, ”Czernowitz, Heine och följderna”, skildrar hon sin födelsestad som en stad full av svärmare: chassider, marxister, sionister, kantianer, freudianer, nietzscheaner och andra.

Själv svärmade hon och andra judiska intellektuella i Czernowitz för tyska författare som Rainer Maria Rilke, Karl Kraus och många andra – men i Hitlertyskland brände man inte bara judar utan också många framstående författares verk. Så vad hjälpte det att älska det tyska?

En dikt till, från det ödesdigra året 1941, fast nu av Isaac Schreyer (1890-1948), född i Wiżnitz i Bukovina, bosatt i Wien 1918-1939, varefter han via Storbritannien flydde till USA.

Rapsodi 1941

Fragment

Vid världens murkna väggar
har vi hängt våra hjärtans harpor,
men stormen skakar de brustna strängarna.

I det främmande landets ruttna gluggar
där inget i oss sjunger, där blott klagan går
och vemod är
och avsked från alla de kära,
i labyrinter och gångar
på flykt undan klorna
hos dödens lutande fåglar
nej vänner, kräv
ingen sång av grottornas invänare.

I går och i dag och i morgon:
det kommer en dag och det kommer en natt
som alltid förgår och evigt varar,
parar sig och ständigt föder en nästa
och följer oss som en skamlös skugga.

I går – vem säger det än,
i morgon – vem vågar säga det?

Här blånar en vår
och grånar en vår,
trädet ska blomma,
mördarna mörda
och kasta tärning om vår kalla andedräkt.

Och dödens fåglar ska sjunga
över våra febriga huvuden.
O druckenhet, men inte av doften
från den vaknande jorden,
o raglande försjunkenhet
bland rök och ruiner.

Sammanlagt får vi i detta nummer av Lyrikvännen möta ett tjugotal poeter, alla med bakgrund i Bukovina men många av dem på grund av krig, deportationer och frivillig utflyttning senare verksamma i andra länder. Och ändå finns det fler – jag nöjer mig med att nämna den kanske mest betydande av dem alla, Paul Celan, född som Paul Anczel i Czernovitz 1928, död i Paris genom självmord 1941. Hans mor avrättades i koncentrationsläger och hans far dog där av umbäranden.

* * *

Sex fullmatade nummer – det här numret är på 132 sidor – med poesi och artiklar om poesi får man om man prenumererar, vilket kostar 320 kronor. Mejla till www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.