Sommar i P1 med Malinda Damgaard

Hattmode är inte mitt gebiet, och jag ska villigt erkänna, att jag aldrig före dagens Sommar-program hade stött på modisten Malinda Damgaard.

Men uppenbarligen är hon trots sin relativa ungdom stor inom sitt område: har gjort hattar åt både Victoria och Madeleine och dessutom – under den ganska långa vistelsen hos Philip Tracey i London – gjort en telefonhatt åt Lady Gaga. Så ett yrkesmässigt erkännande har hon onekligen fått trots sin benägenhet – hon berättade om den – att skjuta upp jobb till sista minuten.

Trots att hon hade en del att berätta om både ur det offentliga livet och ur sitt privata liv, tyckte jag inte att det blev ett helt lyckat Sommar-program – kanske hade det att göra med att hon, med den otålighet som möjligen är hennes natur, skynade från ämne till ämne: en kort berättelse och så musik, en ny kort berättelse och så ny musik. Och i musikvalet kastades vi från Rolling Stones till Irving Berlin, från Ebba Grön till Frédéric Chopin och sen från Prince till Elton John till Michael Jackson.

Och sen var det slut.

Tack och hej,
leverpastej!

som hon uttryckte saken.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

Sommar i P1 med Jan Eliasson

Jag har träffat Jan Eliasson ett antal gånger och kommer sannolikt att träffa honom igen, så innan jag började lyssna på hans Sommar-program i dag, funderade jag lite över om detta kunde tänkas komma att dämpa eventuella kritiska synpunkter. Nu behövde jag inte stå inför något moraliskt dilemma i det här fallet. Visserligen tyckte jag att han ibland hade en väl återhållsam ton, men jag insåg också, att detta säkert hade att göra med att en vice generalsekreterare i FN knappast kan säga vad som helst om de aktuella eller relativt färska konflikter han har haft att hantera i sitt värv.

Men hisorien om geten i Sudan och om avklädningsscenen på en herrtoalett var roande, påminnelser om att även internationella uppdrag på den här nivån har sina komiska sidor.

Hans aktuella arbete i FNs tjänst medför naturligtvis att han inte kan vara hur frispråkig som helst när det gäller politik och sina egna politiska värderingar. Men den som lyssnade på vad han hade att säga, om allt från en älskad mosters död i mycket unga år i TBC till slutpläderingen för att envetet fortsätta slåss för de många som har det sämre, förstod nog ändå var han hör hemma politiskt.

Jag hoppas också att lyssnarna förstod att Jan Eliasson är en man som är passionerat intresserad av musik och att skivorna han spelade – från Bach till Bellman, från Taube till Beethoven, från Tjajkovskij till Bo Kaspers orkester – var valda efter personlig smak. Han refererade också till egna upplevelser av friluftskonserter i New York. Kul och kunnig var den brygga han slog mellan Beatles och Harry Nilsson.

Han avslutade sitt program med att spela ”Hopp” av och med Tomas Ledin:, med dess önskan om en ljusare värld.

Sommar i P1 med Inga Landgré

Inga Landgré, född 1927, är en av svensk teaters och films grand old ladies. Hon har varit knuten till flera av landets teatrar, längst till Stockholms stadsteater. Hon har gjort otaliga filmroller, bland annat i bergmanfilmer som ”Det sjunde inseglet”; hon har också spelat i några av Ingmar Bergmans TV-uppsättningar.

En så framgångsrik skådespelerska kunde ju tänkas berätta om alla dessa framgångar, när hon nu fick göra ett Sommar-program, men vad hon gjorde var att berätta om sin ganska misantropiska livshållning, i och för sig begriplig mot bakgrund av det hon berättade: mormodens självmord, faderns alkoholism och den frånskilda moderns kamp som servitris för att klara sitt och dotterns uppehälle. Den här proletära uppväxten bidrog med all säkerhet till hennes livshållning: hon kallade sig själv för socialist.

En del annat i hennes livshållning, den dragning mot religiositet som fanns som ett tema mot slutet av programmet, känner jag mig själv mer främmande för, men sammantaget var det här ändå ett helt lysande sommarprogram: berörande, distinkt utan att vara snaskigt utlämnande (hon nämnde skilsmässan från Nils Poppe bara i förbigående) och oavbrutet intressant, det kanske bästa sommarprogramemt jag har hört den här sommaren.

Till det senare bidrog också hennes musikval, och då tänker jag faktiskt inte främst på att hon spelade några av hennes och mina meningsfränder, Cornelis Vreeswijk samt Mikael Wiehe i Monica Zetterlunds tappning. Nej, det var fantastiskt att få höra ett sommarprogram, där musiken var avvikande: hon spelade det hon själv lyssnar på. Alltså fick vi höra musik av Dimitrij Sjostakovitj, Franz Schubert, Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Arcangelo Corelli med flera.

Och min landsman, estländaren Arvo Pärt. Pärts ”Spiegel Im Spiegel” valde jag själv att spelas vid min bror Mattis begravning, och när jag i dag satt på vår glasveranda i Öregrund, inbäddad i sommargrönska, fuktades mina ögon. Och det var inte enda gången under Inga Landgrés fina sommarprogram.

Melodikrysset nummer 31 2013

Det går snabbt utför med synen. Nu har jag, gamle tidningsläsare och redaktör, till exempel svårt att läsa brödtexten i tidningarna. Ofta nöjer jag mig med att läsa rubriker och ingresser.

Hörseln och musikminnet är det inget fel på, men jag får anstränga mig för att hitta rätt siffror i Melodikrysset, och det är också besvärligare att googla. Och sen kan jag knappt tyda mina egna anteckningar – ledtrådar så väl som svar – på A4-arket jag använder vid kryssandet.

Men – peppar, peppar – det här tror jag är de rätta svaren i dag:

Lättast är som vanligt det man har i sin egen skivsamling eller eljest ofta har hört.

I dag började krysset med Jan Johanssons version av ”Elvira Madigan”, skillingtrycket vars innehåll Bo Widerberg har gjort en film av – jag såg filmen senast nu i somras.

En annan kär gammal bekant är ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa – fast här skulle veckodagen återges i pluralis, lördagar. Jag har förresten arbetat några somrar på Örebro-Kuriren, förr utgiven i det landskap där Jeremias (Levi Rickson) hörde hemma.

”Goodnight Irene” har jag oftare hört med upphovsmannen, Leadbelly, och med The Weavers (Pete Seeger med flera), men också Eric Claptons version, som vi i dag hörde, är fin. Jag gillar Clapton över huvud taget – har massor av skivor och har även hört honom live.

Som ni säkert anar, hör jag till dem som brukade lyssna på ”Smoke Rings” i radio. Det svar man här sökte var således rök.

Och för att fortsätta på temat klassisk jazzmusik: ”Stormy Weather”, som här skulle ge oss ordet väder, är en pärla med till exempel Lena Horne eller Billie Holiday.

Och för att ta ett rejält skutt i tiden: Jag har också allt med First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – i min skivsamling. Jag hoppas att deras ”The Lion’s Roar” övertygade er som inte har lyssnat på dem om att de är mycket hörvärda.

Jag gillar faktiskt ocksaå Magnus Uggla. I dag hörde vi hans ”Efterfest”, vilket skulle ge oss ordet fest.

Äldre disneyfilmer ser jag också gärna. En sådan är ”Askungen”, där vi i den svenska versionen hörde Sif Ruud sjunga ”Salagadoola menchicka-boola bibbidi-bobbidi-boo”-

Jag lyckönskar Danmark och Emmelie de Forest till segern i Eurovision Song Contest. ”Only Teardrops” vinner faktiskt på fler lyssningar.

”Ankaret opp”, som här skulle ge oss ordet ankare, förekom i en gammal svensk långfilm från 1955, ”Flottans glada gossar”.

Ett par andra glada gossar – en av dem var Ragnar Dahlberg – sjöng ”De ä’ Norrköping de”. Om jag inte minns galet har han en gång i världen gjort ett porträttprogram för TV av min hustru, bland annat med bilder från vår trädgård här i Öregrund.

Just nu är det fantastiskt sommarväder här i Öregrund, men vi vill ju inte med Evert Taube behöva sjunga ”Se hur hela Uppland står i lågor”, så i går kväll var jag ute vid vår grind mot allmänningen och varnade några killar som tältade där – det är båtvecka – för att elda i det torra gräset. De lovade att inte göra det, och vi lever.

Jag njuter av vädret och årstiden, även om ”Sommaren är kort”, som Tomas Ledin sjunger.

Och har jag tur, leder ögonoperationerna i augusti till att jag ser mer av den också. Fast jag skulle vilja se sommaren nu, inte ”Another Saturday Night”, för att citera Cat Stevens.

Sommar i P1 med Johanna Frändén

Dagens Sommar-pratare, Johanna Frändén, är okänd för mig, trots att jag dagligen läser Aftonbladet. Jag lyfter nämlligen ut sportbilagan och förpassar den till närmsta papperskorg.

Oddsen för att jag skulle gilla ett sommarprogram med henne som värd – OBS att det inte rör något personligt; jag känner henne inte – var därför små. Men jag tyckte faktiskt att hon gjorde ett riktigt hörvärt program.

Hennes trick för att få bli Aftonbladets Zlatan Ibrahimovic-bevakare var väl inte så snyggt – hon bluffade om sina kunskaper (obefintliga) i spanska – men hennes utdragna kamp för att få intervjua Ibrahimovic, som bojkottade Aftonbladet, var beundransvärd och bar ju så småningom frukt.

Vidare: jag är alltså för egen del inte ett smack intresserad av fotboll (eller annan idrott), men jag håller självfallet med henne om att damfotboll och annan damidrott också måste beredas utrymme på sportsidorna. De idioter, bland annat på nätet, som nedvärderar damidrott och förolämpar kvinnliga sportskribenter – Frändén vittnade också om detta – borde kanske sättas i omskolningsläger, men sannolikt vore det kontraproduktivt.

Johanna Frändéns musiksmak är inte i alla avseenden identisk med min, men hon spelade till exempel Rufus Wainwright, Giacomo Puccini och Rolling Stones, och mycket av det andra – det jag tidigre inte var så bekant med – var lättlyssnad, dansant musik.

Allra bäst gillade jag att hon spelade Cornelis Vreeswijks version av ”Die Gedanken sind frei”, ”Tankar är fria” i den översättning Roland von Malmborg gjorde och som jag har med i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma. 1970). Men här spelade hon den i stället i Cornelis Vreeswijks version – han sjunger den på ”Vildhallon” (1979):

Min tanke är fri

Hör min tanke är fri.
Den kan ej beskattas.
Tyvärr, kära ni.
Den kan inte fattas
av motborgarbrackor
och kossor och tackor.
Det skiter jag i.
Min tanke är fri.
Det skiter jag i.
Min tanke är fri.

Att hjärnan får gå
finns det inga förbud på.
Vad som händer då,
rår inte ens Gud på.
Mitt ord och mitt minne,
det håller jag inne.
Den sliter du i.
Men min tanke är fri.
Den sliter du i.
Men min tanke är fri.

Stäng in mig för fan!
Det kan ni väl göra.
Sprid ordet på stan,
så alla får höra.
Jag är inte dement än,
bakom cementen.
Lika vitter som ni.
Min tanke är fri.
Lika vitter som ni.
Min tanke är fri.

Hör min tanke är fri.
Den kan ej beskattas.
Tyvärr, kära ni.
Den kan inte fattas
av motborgarbrackor
och kossor och tackor.
Det skiter jag i.
Min tanke är fri.
Det skiter jag i.
Min tanke är fri.

Sommar i P1 med Nadir ”Red One” Khayat

Nej, jag ska genast erkänna, att av all den musik Nadir ”Red One” Khayat spelade i sitt Sommar-program i dag, bortsett då från ”The River” med Bruce Springsteen. inte hör till det jag brukar lyssna på. Joey Tempest, Jon Bon Jovi och inte minst Michael Jackson är naturligtvis bekanta för mig, men jag har inget med dem i min skivsamling. Detsamma gäller även Lady Gaga.

Den personhistoria – historien om sig själv – Nadir Khayat berättade grep mig ändå mer än musiken han spelade och/eller själv har skapat. Det var helt fantastiskt av honom att med tro i bagaget på sin egen förmåga att skapa musik ge sig i väg från Marocko till det avlägsna Sverige och sen slå sig fram kosta vad det ville, ibland utfattig och utan bostad. Och killen lyckades, även om det stora genombrottet kom långt senare. i USA, där han kom att samarbeta först med Michael Jackson och sen med Lady Gaga.

Samtidigt förstår jag både det musikrecept – en avskalat enkel melodi med en refräng som lätt fastnar i minnet – Red One förordade och också tillämpade i sitt samarbete med Lady Gaga, ett samarbete vi fick många exempel på, och jag begriper att han och Michael Jackson fann varandra. Om de som skriver låtar för den svenska uttagningsomgången för Eurovisionsschlagern skrev låtar efter hans anvisningar, kunde Sverige tänkas kamma hem långt fler segrar där.

Jag unnar honom framgången efter många svåra år och noterar att han i värderingen av de länder han har bott och verkat i gav Sverige pluspoäng för att vi här försöker åstadkomma ett samhälle som värderar jämlikhet högt.