Bo Widerberg, en lyrisk socialrealist

Jag såg Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” 1963 när den gick upp på bio. Sen dess har jag sett den flera gånger, senast nu i sommar, och den känns ny och fräsch varje gång.

”Kvarteret Korpen” har jämförts med de italienska neorealisternas filmer och med Arnold Weskers dramer, en del av dem aktuella också på dåtidens svenska scener, men Widerberg knyter ju också an till en unik ådra i svensk och nordisk litteratur, proletärskildringarna. Det finns mycket i den här filmen, som knyter an till proletärförfattarnas ofta självbiografiska böcker från och om 1930-talet – filmens handling utspelar sig 1936 – och filmens centralgestalt, den unge Anders, när liksom en gång i världen Ivar Lo och andra drömmar om att slå sig fram som författare.

Vilket visar sig vara svårare än filmens unge författare in spe har föreställt sig. När han skickar in sitt manus till ett stort förlag i Stockholm, vill förlaget visserligen träffa honom – men när han, full av förhoppningar, infinner sig, visar det sig, att man inte anser det han har sänt in vara moget för utgivning, än i alla fall.

Miljön i den proletära del av Malmö där Anders bor – Kvarteret Korpen har funnits i verkligheten men blev lite senare rivet – skildras med poetisk svärta; över huvud taget är Widerbergs förhållande till den här miljön inte bara socialrealistiskt utan också lyriskt. En vackrare skildring av det proletära Malmö, med både dess slumkåkar och andningshål, har nog inte gjorts på film.

Ser man till filmens persongalleri, är det här främst en berättelse om Anders och hans drömmar, men också om de människor som omger honom: dels den alkoholiserade fadern, förr handelsresanden, spelad av Keve Hjelm, dels modern (Emy Storm), som genom sitt slitsamma städjobb försörjer familjen.

Fadern skyller, trängd av Anders, sitt elände på hustrun, som han säger har varit otrogen mot honom. Modern medger att det där har ägt rum men att otroheten var ett tillfälligt misstag, i själva verket ett sätt att ge igen för makens ständig spritmissbruk.

Mest konventionell, om man jämför Widerbergs film med de klassiska proletärförfattarnas romaner, är skildringen av Anders’ förhållande till flickvännen Elsie (Christina Frambäck): den unge författaren in spe vill inte binda sig, när det visar sig att hon väntar barn.

I stället slutar historien om Anders med det klassiska uppbrottet – han ger sig i väg till Stockholm.

Musiken i filmen rymmer både det av en wiederbergfilm förväntde klassiska stråket, signerat Guiseppe Torelli, och ”Skåneidyller” av och med Edvard Persson. Men också ”Fjällbruden” med text av Fritz Gustaf – fast jag undrar om Widerberg visste, att Fritz Gustaf (Sundelöf) också var en manisk samlare av arbetarsånger; jag hjälpte honom senare med att redigera en bok med det här materialet.

Hur som helst är ”Kvarteret Korpen” en mycket politiskt medveten film. Anders säger till och med åt sin mor att, som ett medel att bekämpa den fattigdom de och andra lever i, rösta på socialdemokraterna.

Min hustru kommer att ge ut sina memoarer

Min hustru har nu under lång tid varit sysselsatt med att skriva sina memoarer. De är preliminärt antagna av ett förlag, men hon har fått ytterligare lite tid på sig för att finputsa/slutputsa manus.

Under den hetaste delen av sommaren har manuset fått vila, men nu har hon tagit fram det för slutjustering. I den vevan bad hon också mig att läsa manus och ge synpunkter.

Jag har faktiskt inte läst hennes manus tidigare – det här är ju en berättelse om hennes liv, skriven utifrån hennes personliga utgångspunkter – men nu bad hon mig alltså uttryckligen att läsa och ge förslag om ändringar/tillägg.

Vi har delat liv i många årtionden, och jag känner också ganska väl till hennes tidigare livshistoria, men jag har här försökt läsa med den gamle redaktörens/manusredigerarens ögon och har gett en del synpunkter. Vad av detta hon vill ta till sig är hennes sak – det är henens bok om hennes eget liv.

Mer berättar jag inte. Ni övriga får vänta tills boken föreligger i tryck. Men jag tror att den här boken är värd att vänta på.

Tillbaka i stan

Efter syskonfamiljemiddagen hos Gunnel och Ragge i Vallentuna återvände vi till Öregrund för resten av veckohelgen. För egen del avslutade jag dagen med att sent på kvällen lösa Melodikrysset på nätet. På söndagen skrev jag om säsongens sista Sommar-program, det med Mando Diao, medan Birgitta var ute i trädgården och skördade. Hon komponerade också jättefina buketter att ta med in till stan, både åt oss själva och åt Kerstin.

Vädret var mycket vått, nästan höstlikt, när bussen anlände till Uppsala, och då gjorde jag en tabbe som jag aldrig tidigare har gjort under alla de årtionden vi har åkt den här sträckan: Jag glömde kvar den axelväska som jag hade lagt i utrymmet bakom/under det säte jag satt på. Halvvägs till taxin vi hade tänkt ta hem, frågade Birgitta plötsligt, var jag hade min stora bag, och då störtade jag genast tillbaka – bara för att se bussen förvinna ner på Kungsgatan. Vi gick in på Centralstationen för att anmäla vad som hade hänt, men klockan var så mycket, att Upplands lokaltrafiks kontor hade hunnit stänga.

Så fort vi i morse hade skickat i väg Viggo och Klara till höstterminens första skoldag, kontaktade jag UL men fick höra, att deras hittegodsavdelning öppnade först 09.00. Vid niotiden hängde jag på telefonen, bara för att få höra, att någon väska inte hade lämnats in.

Sen måste jag i väg till Ögonkliniken på Akademiska för att kontrollera, hur starroperationen i förra veckan hade lyckats.

Själva kontrollen utföll väl, men jag berättade att jag hade blivit av med ögondropparna och varför – och fick genast recept på nya.

Vid Akademiska hittade jag sen en ledig taxi, som jag bad att få bli körd i till ULs hittegodsavdelning. Det visade sig att inte heller chauffören kunde lokalisera den adress jag hade fått av receptionisten på hittegodsavdelningen, men hon hade också nämnt stadsdel, och efter mycket letande (och telefonguidning av samma receptionist) hamnade vi till slut rätt, långt ute på det som nyss var vischan. Jag bad taxichauffören att vänta, bara för att snart få beskedet att min väska inte hade hittats, kanske för att busschauffören från i går kväll var på kurs.

Så i stället för att åka hem i taxin bad jag föraren att skjutsa mig till centrum, i närheten av det apotek där jag brukar handla. Och så fram med hela listan över mina försvunna läkemedel. Det visade sig dock att fyra av dem, alla vitala, inte fanns i lager – om jag beställde dem nu (vilket jag gjorde), kunde jag förhoppningsvis få hämta dem sent följande dag.

Ja, vad gör man?

Jag åkte hem med det jag hade lyckats få ut – vår son Matti ringde nämligen i går och ville komma och hälsa på oss med sin lilla Ella, och självfallet ställde farfar och farmor upp.

Ella-besöket blev mycket lyckat, och också Viggo och Klara kom hem tidigt från skolan för att kunna träffa sin lillkusin. Farmor hade lagat lunch, och Ella åt med god aptit. När farmor sedan hade varit på Konsum och handlat, bland annat frukt, gick det åt sådant också. Jag lade märke till något jag också tidigare har iakttagit: Lilla Ella väljer att helst leka med Klara, som trots att hon går i tvåan storleksmässigt står Ella närmast. Och Klara är förstås jätteförtjust!

Mitt under det här ringde ULs hittegodsavdelning och meddelade, att min väska nu har kommit till rätta. Som en vänlighet erbjöds jag av damen som ringde – den jag tidigare hade pratat med – att få min väska levererad till Centralstationen för att där hämtas upp hos UL, ett erbjudande som jag förstås tacksamt tog emot.

Så långt som det är till ULs hittegodsavdelning där ute på upplandsslätten hade jag i dag ändå inte kunnat lämna över presenterna från islandsresan, om jag hade åkt ut dit och sen tillbaka. Så Ella får sin lunnefågelsdocka och sin mugg nästa gång hon kommer och hälsar på.

Sommar i P1 med Björn Dixgård och Gustaf Norén

Jag medger gärna, att oddsen för att jag skulle ha börjat lyssna på Mando Diao inte var så stora förrän de gjorde sin Gustaf Fröding-CD, ”Infruset”. Men det fanns faktiskt också ett annat skäl till att jag kom i kontakt med deras musik: Vår son, Matti Dahl, fick i uppdrag att tillsammans med sitt band agera förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

Det jag medger inledningsvis är alltför ofta ett tecken på människors benägenhet att hålla sig kvar inom tryggt kända musikaliska revir – själv tror jag mig i och för sig ha en hyggligt bred musiksmak, som får mig att lyssna på musik från ganska olika musikaliska genrer, men vi har alla våra begränsningar.

För egen del skulle jag, i dagens Sommar-program, för övrigt säsongens sista, kanske ha velat höra lite mer om varför det här rockbandet från Dalarna fastnade för just Gustaf Fröding, men uppenbarligen hade den här genrevidgningen mycket att göra med vännen och musikern Kristian Gidlunds insjuknande i cancer och hans kamp mot sjukdomen.

Björn Dixgård och Gustaf Norén berättade växelvis också om sin uppväxt och skoltid, om den proggiga och vänsterinriktade miljö åtminstone den ene av dem är en produkt av, om de första försöken på källarbandsnivå, om låtsasengelska som måste korrigeras när de först fick ge ut en skiva och så om de stora framgångarna som förde dem till fjärran länder som Japan.

Dialogsamtalet i programmet höll en sympatiskt lågmäld ton, och man fick verkligen känslan, att det rörde sig om vanliga grabbar från Dalarna, killar som fick pröva sig fram för att hitta sin begåvning och framför allt framgång. Men nånstans fanns där väl ett kreativt jävlaranamma: Annars hade väl den ene av dem aldrig ha valt att sjunga Jussi Björling-slagnumret ”Till havs”, det som uppenbarligen bidrog till att föra de här två tillsammans.

Som väntat innehöll programmet en del musik som jag inte är förtrogen med, men till dem som spelades hörde också Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Paul Mccartney och Randy Newman, märkligt nog också James Last.

Sin egen Gustaf Fröding-skiva spelade de inte, däremot Frödings ”Anita” med Sven-Erik Magnusson. Och så fick vi höra ett smakprov, ”If I Don’t Have You”, på något som kanske kommer att finnas med på en kommande Mando Diao-CD.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.

Sommar i P1 med Katrine Kielos

Jag har tillfälligt träffat och då hejat på Katrine Kielos, men jag känner henne inte personligen. På den tiden vi råkades var hon aktiv i min gamla socialdemokratiska studentförening Laboremus, och därifrån berättade hon också en ganska nedslående historia om hur folk inom Uppsala arbetarekommuns ledning, flera av dem för övrigt med ett eget förflutet i den här föreningen, kuppade mot en befarad vänstervridning på ett årsmöte.

Det som förde Kielos, själv inte av klassbakgrund eller familjevärderingar destinerad att bli socialdemokrat, till min gamla förening var i stället, berättade hon, feminismen – hennes första steg in i politiken utgjordes av en feministisk studiecirkel. Det är gott så, men uppenbart är hon inte lika förtrogen med den röda, radikala tradition som präglade sextiotalets mycket mer framgångsrika Laboremus, det som var mitt Laboremus. De namn med laboremusanknytning hon nämnde i progrmmet var följaktligen Thomas Östros och Magdalena Andersson.

Jag upptäckte relativt tidigt Katrine Kielos och såg hennes begåvning, men det var via hennes blogg. Senare har jag följt henne framför allt i Aftonbladet, först som ledarskribent, numera som söndagskrönikör. Som krönikör har hon i svensk press i dag få som kan konkurrera med henne.

Som söndagskrönikör har hon – eller vågar hon ta sig – större manöverutrymme än hon tyckte sig ha som ledarskribent. Att vara ledarskribent är – fråga mig; jag har varit det både i dagstidning och i Socialdemokraternas huvudorgan – mer av en balansgång. Men jag kan uppriktigt säga, att jag aldrig har skrivit något som har stridit mot min egen övertygelse.

Att jag uppriktigt beundrar Katrine Kielos som politisk skribent betyder inte, att jag i riktigt alla avseenden är överens med henne. I hennes sommarprogram i dag fanns en antinationalistisk linje som jag till stora delar delar, men för min del tror jag att hon lite för lite fäster avseende vid en del närliggande saker, som också formar våra liv och våra värderingar: geografisk och kulturell och språklig hemhörighet. Och kanske finns det ett frö till en sådan insikt också inom Katrine Kielos: Avsnittet i hennes Sommar om hennes egna familjerötter i Polen och Litauen hörde avgjort till det mest intressanta i det här programmet.

Om Katrine Kielos’ förhållande till musik vet jag inget. Hennes musikval i programmet var trevligt men inte våldsamt brett. Men jag lyssnade gärna på till exempel Joni Mitchell, Elton John, George Michael och inte minst Georg Friedrich Händel, också han under en viktig del av sitt liv för övrigt utlokaliserad till London.

Förhoppningsvis tillfälligt bloggstopp

Jag har i dag genomgått en ögonoperation och klarar därför inte att skriva, läsa eller kommentera.

Sommar i P1 med Sami Said

Jag har noterat, att Sami Saids debutbok rosades och blev prisbelönt, men jag har för egen del inte läst den. Över huvud visste jag mycket lite om honom, när jag i dag satte mig ner för att lyssna på hans sommarprogram.

Hans Sommar hade sina poänger men var, tyckte jag, lite för litterärt konstruerat – för collageartat – för att fungera riktigt bra som talprogram i den här serien. Det fanns för lite av rakt berättande i det.

Dock innehöll det enskildheter som fångade mitt intresse. En del av dessa hade ett samband med att han har aspergers syndrom: vad hjälper det att skicka en pojke med det här relationsproblemet ut för att leka, när ett av symtomen på sjukdomen är att man gärna undviker andra?

Sami Said hade förvisso också andra problem i förhållande till fördomsfulla skolkamrater – han kommer från en eritreansk familj – men man fick nästan intrycket, att de relationsproblem asperger skapar kan ha hjälpt honom att strunta i de påhopp som hade med hans hudfärg att göra-

Kan det också vara så att asperger kan ha bidragit till att länka in hans begåvning på en konstnärlig bana? Att skriva skönlitterärt är ett mycket ensamt värv.

Jag hade inga invändningar mot hans musikval men konstaterar att det han spelade, bortsett från Nina Simone och Yoko Ono, var relativt okänd mark för mig.

Barbros bästa? Jo, somligt är helt genialiskt!

Barbro Lindgren har skrivit för både barn, ungdomar och vuxna. Några av berättelserna för de yngre finns samlade i antologin ”Barbros bästa” (Rabén & Sjögren, 2013), och även om inte allt gör skäl för titeln, hittar man i den här volymen en del helt genialiska skapelser.

Jag har läst Barbro Lindgren under mycket lång tid, också tidigare recenserat en del av det hon har skrivit. Här på bloggen, under Kulturspegeln, Barnkultur, hittar du till exempel en text om ”Nöff nöff Benny” (med illustrationer av Olof Landström) samt, under Serier, inledningen till Sara Olaussons serieversion av ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Båda finns med i den samlingsvolym jag skriver om.

Några andra lindgrenhistorier och -figurer, som finns med i den här antologin och som jag tidigare har skrivit om i andra sammanhang är ”Alban – popmuffa för små hundar”, illustrerad av den tecknarutbildade Barbro Lindgren själv, och ”Mamman och den vilda bebin”, genialt illustrerad av Eva Eriksson. Eva Eriksson har lika genialt illustrerat Barbro Lindgrens småbarnsböcker om Max – jag har recenserat några av de tidiga, dock inte den djärva ”Titta Max grav!”.

En genial historia, adekvat illustrerad av Charlotte Ramel, är ”Ängeln Gunnar dimper ner”, Ja, Gunnar med sina små vingar på ryggen, är verkligen en liten ängel på tillfällig permission från himlen, och när han hittar den ledsna lilla Elin och det visar sig att hon sörjer sin överkörda katt, kan han väcka den till liv igen. I den här historien hinner Gunnar väcka ytterligare några fler till liv, bland dem tant Jonssons döda baby och lilla Maris mamma.

Själva upptakten, när Elin upptäcker hans vingar, är minnesvärd:
- Men är du en ängel? ropar Elin.
. Ja, det är jag!
– Vad heter du?
– Jag heter Gunnar.
– Men vad gör du här nere på jorden?
– Jag har sommarlov, säjer Gunnar.

Barbro Lindgren väjer inte för livets stora frågor, till exempel döden. Den återkommer hon till i ett par av de korta texterna, ofta i allvarligare form, men allra bäst blir det när hon, som i den nämnda Max-historien, blir drastisk på det där speciella barbrolindgrenska sättet:

Max sjuk.

Titta Max grav!

Sommar i P1 med Kerstin Meyer

Kerstin Meyer, född 1928, är fortfarande fantastiskt vital och välsorterad- I sitt mycket framgångsrika liv som sångerska på Operan i Stockholm 1952-1961 och 1969-1981 samt däremellan och delvis övelappande på scener som Metropolitan i New York och La_Scala i Milano samt på operorna i till exempel Berlin och Hamburg har hon firat den ena triumfen efter den andra, och det enda jag skulle vilja klandra henne lite för, när det gäller hennes Sommar-program i dag, är hennes ambition att få med lite för mycket av allt det här.

Det var några konkreta ögonblicksbilder som lyfte det här programmet.

Som när hon lärde sig simma som femåring genom att helt enkelt bli utlagd i djupt vatten.

Som när hon, föräldrarna ovetandes, sökte in på Operans elevutbildning och blev antagen efter första uppsjungningen, detta innan hon ens hade hunnit ta studenten.

Som när hon av kolleger i Wien undanhölls hur allvarlig bilolyckan med föräldrarna egentligen var och hur hon ändå hann hem innan modern dog – men fadern var då redan död.

Efter det senare spelade hon Glucks vackra ”Orfeus och Eurydike”. Jag har aldrig för egen del associerat den med sådana här sammanhang, men jag skulle nästan önska att den spelades på min egen begravning.

Över huvud innehöll hennes program, bortsett från enstaka undantag som ”Swing it magistern”, nästan bara verk ur operarepertoaren. Några kan ha funnit detta ensidigt, men själv gladdes jag över det myckna hörvärda.

Kerstin Meyer har vigt nästan hela sitt vuxna liv åt operan – det framgick också av programmet, att hon ofta har tillbringat semestrar nära operakolleger, till exempel vid Medelhavet. Men gift blev hon först sent i livet. Om den långa ensamhet hon, trots operamyllret omkring sig, måste ha levt i under årtionden skulle jag kanske ha velat höra mer.

Själv började jag gå på opera relativt sent i livet, och eftersom Kerstin Meyers fasta engagemang vid stockholmsoperan tog slut dess förinnan, har jag inte sett så mycket med henne på scen. Men en oförglömlig upplevelse av henne hade jag – 1984 i ”Rosenkavaljeren” av Strauss.