Universitetsvärlden är inte alltid så mossig som många föreställer sig
11 juni 2013 14:09 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 39 kommentarerMartin H:son Holmdahl (född 1923) var Uppsala universitets rektor 1978-1989. Han var professor i medicin, men som många av dem som har framstående akademiska meriter har han stor bredd och dessutom ett engagemang som sträcker sig långt utöver hans eget fack. Dessutom är han en förtjusande person, och en människa i detta ords bästa mening.
När Birgitta och jag just har hängt av oss våra ytterkläder utanför universitetets sal X, kommer han gående, lite långsamt – han är ju ändå 90 år. Vi hälsar och han stannar till för en liten pratstund före den samling och ceremoni som har fört oss dit.
För tio år sedan instiftades det stipendium för främjande av mänskliga fri- och rättigheter som bär Martin H:son Holmdahls namn. Stipendiet, instiftat till hans 80-årsdag, är ett vittnesbörd om att den här akademikerns engagemang sträckte sig långt utöver hans eget akademiska fack. Stipendiet ”skall tilldelas en anställd inom universitetet, en grupp av sådana anställda, en student, eller en grupp av studenter, som har gjort insatser för att främja mänskliga rättigheter. Mottagaren av stipendiet skall ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat.”
Bland det som har belönats med det här priset finns arbete för mänskliga fri- och rättigheter i Östeuropa, arbete för att ge människor med funktionshinder bättre tillgänglighet i samhället, främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika och Sydamerika, i ett annat fall i Kirgizistan, arbete mot rasism, upplysning om Förintelsen med flera ändamål. Bredvid oss i sal X sitter Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med inriktning på våld mot kvinnor – också hon hör till dem som har belönats med Martin H:son Holmdahls stipendium.
Prorektor Anders Malmberg hälsar oss välkomna, och sen följer ett långt och intressant föredrag om mänskliga fri- och rättigheter av professor Peter Wallensten, som vad jag förstår nu ska överta ordförandeposten i den holmdahlska stipendiekommittén. Peter har jag och Birgitta för övrigt känt allt sedan hans unga år, då vi först träffades i Laboremus. Och sen är det dags för Martin H:son Holmdahl själv, still going strong.
Det hela avslutas med mottagning i kanslersrummet: ytterligare några tal, musik, några snittar, ett glas därtill och så samtal med gamla bekanta – många av oss är verkligen gamla nu för tiden.
Också jag känner ganska många i den akademiska världen i Uppsala, även om jag, trots mitt utmärkta studentbetyg, valde bort den akademiska banan och satsade på politik och journali8stik i stället.
Jag skulle nog säga att min politiska bana åtminstone under de tidiga åren blev framgångsrik, men det jag och andra generationskamrater åstadkom då har ju till stor del raserats av senare regeringar, märk väl av ganska skiftande politisk kulör. Att den regering som förhoppningsvis blir resultatet av nästa val skulle orka eller ens vilja återställa de radikala reformer vi lyckades genomföra är högst osannolikt, men man hoppas att det inte blir värre i alla fall. Fast jämlikhet och samhälleliga monopol verkar ju inte vara i ropet längre ens bland dem som i dag kallar sig socialdemokrater.
Så kanske har jag förspillt mitt liv.
Men det var roligt att få nära ljuva drömmar och, åtminstone för en tid, också kunna förverkliga dem.
39 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Så sant, Enn. Du var nog med under den bästa av tider för socialdemokratin. Det är väl gott nog. Jag ser dock ingen politisk ideologi som kan lösa de problem vi har framför oss. Delvis på grund av att politikerna själva, till stora delar, orsakat dem.
Comment by Jan — 2013 06 11 15:13 #
Nej, aldrig, aldrig får vi tänka att vi förspillt våra liv! Det vi sått kommer att växa och gro i någon ny form. Det har inte dött, det ligger bara i träda!
Det var något visst med 60- och 70-talet. Framtidstron som vi hade då har nog för alltid gått förlorad. Det ligger något i Dan Berglunds text:
http://www.youtube.com/watch?v=I0Oj2CpGnVA
Eller för den som har spotify:
http://open.spotify.com/track/6pRgUOp6JyoIDbzDKsWXWa
Comment by anita l — 2013 06 11 20:58 #
Visst var det något visst med 60-och 70-talen. Men var det något mer än krusningar på ytan och strax under. Att mycket (det mesta?) är borta så här 40-50 år senare tyder ju på att förändringarna inte gick eller satt särskilt djupt.
Å andra sidan finns en franska historisk skola/åsiktsriktning som hävdar att den mänskliga mentaliteten och sociala inställningar förändras långsamt och slår igenom först efter lång tid.
Så det som just nu ser ut som ett förspillt liv behöver inte vara det i det långa perspektivet. Fast det kommer man ju själv inte att få veta, anser troende ateister.
Comment by Jean — 2013 06 11 23:14 #
Ämen herregud vilket gnäll!
Det är ju tvärtom, det mesta av alla drömmar som den radikala kampen på sextiotalet och bar fram har ju lyckats! Såväl teknologiskt som mentalt är i stort sett är allt bättre. Muren har fallit, människor söker fritt sin individualitet, de medicinska framstegen är enorma, 9 miljarder människor sprudlar av livskraft, multikultur HBTQ Wikipedia Smartphone och det vi nu använder, Internet, snacka om demokrati i kubik!
Den värderingsförskjutning som inleddes på sextiotalet har blommat ut. Just nu på torgen i Turkiet!
Akta dig Enn för att umgås för mycket med generationskamraterna, de koagulerar snabbt i skallen. Minns orden från sextiotalet: Lita inte på någon över 30! Sträck på ryggen! Kampen går vidare!
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2013 06 12 4:58 #
Jag glömde ett par saker. Visst finns det sådant som är negativt. Särskrivning trots 15 års undervisning, det blev inget av löntagarfonderna mer än en fri handelshögskola i Jönköping och det blev mer tredje vägen än tredje steget. Men det kan vi väl leva med, och allt tyder på att klimatförändringarna ändå hade kommit. Och att folk står på kö för att komma in till Sverige tyder väl på att allt inte är förtappat? Det är ställena som folk sticker från som har problem.
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2013 06 12 5:02 #
Jag tycker nog att vi som kämpade på 60-talet och framåt har åstadkommit många bestående förändringar att glädjas åt: jämställdheten, bort med den förfärliga dubbelmoralen på sexuallivets område, förbudet mot barnaga, barnomsorgsutbyggnaden,kampen mot apartheid och USA:s krig i Vietnam, den nya miljöpolitiken där vi bl a avvecklade användningen av en rad farliga ämnen, som CFC, bly, klorerade kolväten.
Vad som nu pågår är en nedrustning av folkhemmet av förfärliga mått. De program som lades fast på partikongressen visar på hur de ska byggas upp igen, om vi vinner valet. Så nog har vi något att kämpa för!
Comment by Birgitta Dahl — 2013 06 12 7:56 #
Det är nog farligt att överdriva nedrustningen, i synnerhet utan att samtidigt analysera den strukturomvandling av vänsterländsk ekonomi som tillsammans med klimatfrågan nog blir de kommande decenniernas stora utmaningar. Vi lever i Asiens århundrade brukar det sägas. Och där behövs analys a la -68 tror jag!
Barnomsorgen är sannolikt det absolut bästa som gjorts, och det hänger förstås ihop med jämställdheten och kvinnors intåg på arbetsmarknaden, liksom värderingsförskjutningarna som är enorma.
Det brukar sägas att den som åker tidsmaskin från 1850 till 1950 chockeras av teknologins förändring av samhället. Men den som åker från 1950 till idag känner igen det mesta i teknikväg (jo, mindre telefoner), men kommer att slås av de nya öppna attityderna! Och det är en seger för sextiotalets radikalism.
Kanske kan man se det så, att radikalismen på sextiotalet slog in dörrarna på det gamla traditionella samhället, satte kniven i jordbrukssamhällets sista pustande konservatism, sen tog nyliberalerna över och rensade bort statligt överförmynderi och sossepaternalism, sen kom feminismen och fortsatte städningen, patriarkatet fick sig en känga, och nu? Nästa steg?
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2013 06 12 11:39 #
Till Stig-Björn Ljunggren: Men det finns också mycket att känna sorg över. Kvinnor förvärvsarbetar, ja – men se på deras löner jämfört med männens.
Och det som sker med den yngre delen av befolkningen gör mig mörkrädd. Det finns en extrem valfrihet i utbildningssystemet, men för allt fler leder den snarare till arbetslöshet än till jobb, och de som ändå får jobb får inte fast anställning. Hur ska man under sådana förhållanden kunna få egen bostad?
Den så kallade apoteksreformen har försett oss som bor i stora städer med många nya apotek, men inte har det blivit några nya apotek i de mer glest befolkade delarna av landet.
Jag tillhör en generation av socialdemokrater som en gång i världen pläderade för att viktiga funktioner i samhället som vård, skola och omsorg borde undandras marknaden, eftersom det var lättare att uppnå de viktigaste målen för dem inom ramen för ett samhällsmonopol.
Allt fler medborgare inser i dag, att det faktiskt är den mest ändamålsenliga lösningen.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 12 12:48 #
Well, jag vill nog mena att i min generation (70-talet) kommer kvinnorna starkt och lär framöver hävda sig väl såväl löne- som befattningsmässigt. Det finns en tendens att i den äldre generationen- jag ser den hos mina föräldrar också- konservativt utbrista ”Det var bättre förr”. Det var det inte, även om avarter i samtiden bör diskuteras och ifrågasättas.
Comment by Johan — 2013 06 12 16:40 #
Till Johan: I den generation som mina egna föräldrar tillhörde levde fortfarande de gamla könsrollerna starkt: männen var familjeförsörjare och kvinnorna skötte hem och barn, På sextiotalet tillhörde jag en grupp som aktivt drev fram nya och mer jämlika könsroller, och det är mot den bakgrunden jag reagerar, när jag noterar att kvinnorna ändå släpar efter lönemässigt. Det finns till oh med sektorer där könsskillnaderna har ökat.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 12 17:22 #
Nja, för den som är aktiv i yrkeslivet och ser hur kvinnorna tar positioner på de flesta områden skulle jag säga att könsskillnaderna generellt har minskat kraftigt den senaste tjugoårsperioden. Risken för framtiden ligger snarare i att pojkarna halkar efter i utbildningssystemet vilket på sikt kan leda till sociala problem.
Comment by Johan — 2013 06 12 22:00 #
Till Johan: Inte heller jag hävdar ju att ingenting har hänt. Men medan till exempel Socialdemokraterna ganska tidigt införde varannan damernas på sina vallistor, har det gått mycket mer sakta i flera sektorer i yrkeslivet i allmänhet.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 12 22:07 #
Jag tittade nu på SCB:s statistik över löneskillnader mellan män och kvinnor. Trenden går åt rätt håll- men i alldeles för långsam takt. 2004 var löneskillnaden 17 procent, 2012 hade den krympt till 14 procent. Det vore dock intressant att se hur löneskillnaderna ser ut bland de som gör premiär på arbetsmarknaden- jag misstänker att de är mycket mindre där och att kvinnors utbildningsmässiga försprång idag också kommer att ge avtryck i lönekuvertet framöver.
Comment by Johan — 2013 06 12 22:09 #
Två extremtyper är fixerade vid alkohol: alkoholisten och absolutisten. Extremerna i könsdebatten är de som hävdar att könet inte har någon betydelse.
Comment by Hans G Eriksson — 2013 06 13 0:30 #
Fast frågan är om det stora frigörelseprojektet går ihop med ”samhällsmonopol”, det är omöjligt att lägga beslag på det som är viktigt för människor i deras egen utveckling och livsgestaltning.
Skoln är ett bra exempel. I ett kunskapssamhälle är det svårt (eller t o m omöjligt) för någon grupp att monopolisera kunskapsproduktionen. Det passar förstås in i min grundläggande uppfattning är att det inte bör vara det allmänna eller skolan, som avgör elevernas val i skolan, utan det bör vara föräldrarna och barnen.
Men om jag tyckte tvärtom skulle jag ha en ideologisk uppfattning som inte stämde överens med verkligheten. Och då är frågan vem som får flytta på sig.
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2013 06 13 11:56 #
Det går inte att vrida klockan tillbaka, tyvärr. Den revolution vi sett sedan 1989 handlar om individuellt självförverkligande, ”folkhemmets” anspråk på en från ovan styrd välfärdsstat är historia. Avskaffandet av monopol på en rad områden är positivt såtillvida att människor får möjlighet att fatta individuella val, problemet är att storkapitalet styr och att många slås ut i konkurrensen. Men att utropa ”det var bättre förr” och drömma sig tillbaka till 60-talet är knappast realistiskt.
Comment by Johan — 2013 06 13 16:56 #
Och ändå finns det i dag en våg av växande insikt om att det slags skola som har blivit resultatet av alla privatiseringarna kanske skulle må väl av att tyglas på det gamla sättet.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 13 17:23 #
I längden tror jag inte att skolor som inte uppfyller kraven överlever, John Bauers konkurs nu i veckan visar att riskkapitalbolag som driver skolor utan att värna kvaliteten lever farligt. Den debatt som rasar just nu är sund då den tvingar fram förändring.
Comment by Johan — 2013 06 13 20:11 #
Och vilket enormt slöseri innebär inte den korrigering som tar sig uttryck i utslagning och konkurser?
Comment by Enn Kokk — 2013 06 13 20:21 #
Nja, inom vetenskapen talas det om ”industriell omvandling”. Dåliga verksamheter som inte efterfrågas går under och ersätts av verksamheter av högre kvalitet. Det är ingen självklarhet att exempelvis Coop ska överleva om företaget inte klarar av att leverera kvalitet till konkurrenskraftiga priser, då lockas konsumenterna till konkurrenter. Detsamma gäller skolor- det håller inte att som friskolorna sätta fantasibetyg på eleverna som inte återspeglar deras kunskapsnivå och flytta skattepengar utomlands.
Comment by Johan — 2013 06 13 21:20 #
För egen del tror jag att det finns vissa verksamheter som mår väl inte bara av att skattefinansieras utan också helt och hållet drivas i kommunal, landstingskommunal eller statlig regi.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 13 21:59 #
Kritiken mot friskolereformen är naturligtvis berättigad i flera avseenden. Det som gnager är när ideologiskt övertygade personer för ett resonemang till synes utan en tanke på konklusionen: ”De sämst ställda” saknar valmöjlighet och fastnar därför med automatik i en kommunal skola. Friskolorna fylls av rika personer med möjlighet att välja. Samtidigt sägs att friskolor är sämre än kommunala eftersom en stor del av skolpengen hamnar i kapitalistfickor.
Alltså, förklara gärna: Varför väljer de rika med bäst valmöjlighet den – som det sägs – sämre skolan med suspekta vinstuttag? Och! Vadan denna rörande omsorg om de rika som frivilligt väljer det sämre alternativet, friskolan?
Finns det något område där kravet är så lågt på att argumentationen ska hänga ihop?
Comment by Hans G Eriksson — 2013 06 13 23:39 #
Att dela upp bra och dåliga skolor efter ägandeform är ideologiskt tacksamt men har inte mycket med verkligheten att göra. Vad man måste våga tala om är kvaliteten på lärarutbildningen och svårigheten att rekrytera fungerande pedagoger, liksom byråkratiseringen och dokumentationen som tar för mycket tid i anspråk. Men att huvudproblemet i skolan skulle vara privata vinstuttag är det nog få som känner igen.
Skillnaden är att en illa fungerande friskola- som nu John Bauer- kan gå i konkurs vilket inte är fallet med en kommunal skola.
Comment by Johan — 2013 06 13 23:51 #
Till Johan: Du lever nog i din egen värld. Just nu går det en mäktig opinionsvåg just mot vinstuttag ur privata skolor.
Själv vill jag alltså över huvud taget inte tillåta några sådana.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 14 9:47 #
Den grundläggande idén för den gemensamma skolan -folkskolan, enhetsskolan, grundskolan – var att där skulle mångfalden – elever med olika bakgrund, etniskt ursprung, kultur, religion mötas i klassen och berika varandra. Det som nu pågår är att elever med olika bakgrund skiljs åt.
Förfärligt!
Comment by Birgitta Dahl — 2013 06 14 10:23 #
Förfärlig, är ordet om den gamla folkskola/enhetsskola/grundskola jag tvingades gå i. I en klass på 33 elever var vi cirka 8 som var intresserade av vad lärarna ville lära oss. 6 av oss kom från vad man kan kalla arbetare- och lägre tjänstemannahem. Vi bodde trångt och hade svårt att göra läxorna i lugn och ro hemma. Sådana problem hade inte de ca 10-15 ”överklassungar” som ständigt levde rövare och störde oss andra på lektionerna. Det hindrade inte lärarna från att gulla med ”överklassarna” och ge dem bättre betyg än vad de förtjänade. Något ”berikande” mellan ungar från olika miljöer var det aldrig tal om.
Annat var det i ”lumpen”! Där var det vad man gjorde och hur man uppförde sig som gällde, både mellan befäl och meniga och lumparkompisar emellan. Här dög det inte att snobba med namn eller föräldrars ”fina” jobb!
Comment by Jean — 2013 06 14 11:06 #
Också jag har gått i blandade och stora klasser, men mina erfarenheter är helt andra. Både under realskole- och gymnasietiden har jag suttit på Stadsbiblioteket i Sundsvall och i ett slags studiecirkelform gått igenom problemområden i läxorna. Jag fick de betyg jag tror jag förtjänade, och jag tror inte att lärarna gullade särskilt mycket med de borgarbarn som hade satts i skola mest för att läroverk hörde till i deras samhällsklass.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 14 11:56 #
Till Enn: Du skriver om hur det var i realskolan och på gymnasiet. Så var det nog. Men DET var ju inte en skola som byggde på ”en grundläggande idé om en gemensam skola” för alla. Dit hade man ju sorterats fram genom stenhårda betygskrav.
Där var det absolut inte fråga om att ”elever med olika bakgrund, etniskt ursprung, kultur, religion mötas i klassen och berika varandra”.
Det var ju för att bryta ner den sållandet som enhets-/grundskolan infördes. Priset har de studiemotiverade och säkert åtskilliga av de lärare som var genuint intresserade av att vara lärare, tvingats betala.
Comment by Jean — 2013 06 14 16:21 #
Att olika åsikter bryts mot varandra är en del av den demokratiska processen, jag tycker det är märkligt att avfärda en åsikt med orden ”du lever i din egen värld”. Jag är inte övertygad om att friskolorna lett till ökad segregering i skolorna, förr tvingades man gå i den kommunala skola som låg närmast hemmet vilket ledde till att exempelvis välbesuttna barn från Östermalm gick i skolan för sig medan betongförorternas barn inte hade möjlighet att ta sig någon annanstans. Friskolorna innebär möjlighet till egna val vilket i sig är positivt, även om systemet som det ser ut idag sannerligen inte fungerar.
Comment by Johan — 2013 06 14 16:34 #
Till Jean: Men märk att jag inledde med att de klasser jag själv gick i var både stora och blandade. Jag har själv med klasskamrater med min egen sociala bakgrund diskuterat de problem elever vi med vårt bagage ställdes inför i en skola som fortfarande var formad för elever med andra förutsättningar än de vi hade.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 14 16:50 #
Till Johan: Den där slängiga frasen var ett kort uttryck för att du verkar bortse från den debatt som rasar i media och som har fått Miljöpartiet, i vart fall dess kongrerss, att byta fot.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 14 16:54 #
Två lärare med brinnande intresse för uppgiften startar en skola med särskild inriktning. De satsar sina besparingar och tar banklån med en fastighet och en bostadsrätt som säkerhet (standardkrav från banken). Kostnaderna blir något högre än beräknat och elevtätheten en annan än den kalkylerade. De tar ut den lön som är möjlig sedan anställda fått sina löner och ersättningar.
Efter några år börjar slitet betala sig i form av ett överskott av verksamheten. Eftersom överskottet – som föregicks av flera års underskott – stigmatiseras med förbudordet ”vinst”, kan de inte ta igen flera års försakelser av politiska skäl. Liberalare förbudspartier kan möjligen acceptera att de tillgodoräknar sig överskottet när det väl kommer. Men på ett villkor: att de inte tar ut det ur företaget. Du får din vinst om du inte gör anspråk på den. Genialiskt!
Om en majoritet i landet hemfaller åt en sådan tolkning av vad som är ”rättvist”, så är den pedagogiska uppgiften i vuxenvärlden gigantisk.
Comment by Hans G Eriksson — 2013 06 14 21:06 #
Eller så¨ska de här två lärarna över huvud taget inte ge sig in på sådana här experiment.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 14 22:43 #
Införs den här typen av regler kommer inga fristående skolor att startas, och det kanske är avsikten. Personligen tror jag inte det är bra om skolan blir en politikerstyrd verksamhet där pedagoger inte har mycket att säga till om. Vad som behövs är en förstärkning av lärarutbildningen och en ökad tilltro till lärares kompetens. Jan Björklund, majoren utan pedagogisk kompetens, är en sorglustig överstepräst över en lärarkår som saknar självförtroende.
Comment by Johan — 2013 06 14 23:40 #
De här två lärarna behöver naturligtvis inte vara så entusiastiska inför uppgiften att de är beredda att ta de personliga riskerna. Men om de nu ändå gör det – berömvärt, beklagansvärt eller föraktansvärt, beroende på betraktarens ideologi -ska de inte åtminstone ha en rimlig chans till anständig ersättning för de uppoffringar och risktagande deras belackare av självbevarelsedrift avhåller sig ifrån?
Comment by Hans G Eriksson — 2013 06 15 0:07 #
Jag har en stark övertygelse om att vissa centrala verksamheter helt borde inte bara fiansieras utan också organiseras av samhällsorgan. Med mig kommer ni helt enkelt inte längre genom att upprepa era argument.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 15 9:02 #
Detta är en komplicerad fråga, att låta sig styras av ideologi leder lätt fel. Jag har själv varit verksam som lärare i många år- bytte bana för en del år sedan- och som jag ser det startade förfallet i skolan då Göran Persson tog beslutet om kommunalisering 1989. Tidigare tog staten ett huvudansvar över utbildningen, nu hamnade det hos kommunerna som vare sig hade kunskap, intresse eller medel. Sedan dess har en rad misslyckade reformer genomförts av regeringar av olika färg och lärarutbildningen är under all kritik. Som jag ser det är det politikerna som underminerat skolan och att ge mer makt till dem är att fortsätta vägen mot undergång.
Comment by Johan — 2013 06 15 11:01 #
Till Johan: För min del har jag aldrig varit någon anhängare av kommunaliseringen.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 15 11:08 #
I ett fritt och öppet samhälle är alla i sin fulla rätt att ha en övertygelse alldeles oberoende av sakargument. Det är kännetecknande för både en religiöst eller annars ideologiskt grundad övertygelse.
En annan sak är att ord som ”vinst” är så ideologideformerat och missbrukat att det i vissa sammanhang blivit ett budskap mer än en rättvisande ekonomisk term.
För övrigt kan jag tycka att privatiseringsivern på sina håll gått väl långt. När man avideologiserar en verksamhet genom att skilja den från det offentliga, blir skillnaden lätt att den bara får en annan ideologi, ”privatisering” för dess egen skull. Ibland blir övergången från det offentliga till det privata som ett betessläpp.
Comment by Hans G Eriksson — 2013 06 15 16:17 #