Hellsing goes bananas

Lennart Hellsing är en av de mest begåvade, samtidigt också mest egensinniga författarna i modern svensk barnlitteratur. Eftersom han debuterade i mitten av 1940-talet och också har skrivit poesi, är det väl inte helt fel att beteckna honom som barnböckernas fyrtiotalist. Också det han har skrivit för barn rymmer metaforer och en mångtydighet, som kan föra tankarna till fyrtiotalspoesin.

Ibland förenar han lätthet och humor med oslagbar ordmagi, vilket i flera fall har förstärkts med hjälp av kongeniala illustratörer och tonsättningar, som känns helt självklara.

En berömd men mycket mer knepig Hellsing-bok är ”Bananbok” (Rabén & Sjögren, 1975). Den är illustrerad av Tommy Östmar, och på omslaget ser man en läsande banan med tydliga drag av Lennart Hellsing – jag har träffat honom. Östmar har jag inte träffat, men jag antar att det är han som är den andra bananen på omslagsbilden, den med ritblocket.

”Bananbok” är en bilderbok på vers, där bananerna och deras liv står i centrum. Det skulle ju inte bli mycket till handling, om de bara hängde där i sina klasar för att senare bli uppätna, men Lennart Hellsing har hittat många andra aspekter på deras tillvaro här i världen. Vi får till exempel en lektion om deras religion, i ”Vad bananerna tror” – månskäran är deras gula gudinna. I bananernas himmel får de sen vingar, som liknar halvt uppfläkta bananskal.

Politiskt svävar sjuttiotalet över bananträden. I ”Hur bananerna är” får vi veta, att

”De drömmer om evig fred
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet!
Men intill trdje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.”

”Bananriket” rymmer rent av en politisk utopi:

”Förtrampad är ängarnas klöver,
men sedan de ledande
slutat att slåss…
Då ska vi bananer ta över
och Jorden Ska Tillhöra OSS!”

Fast även bananernas naturliga begränsningar gör Hellsing poesi av:

”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”

(Ur ”Banansång”)

För egen del, men jag är ju 75, gillar jag Hellsings bananmytologi och de poetiska uttryck han låter den ta, men jag törs inte svära på att alla ungar i bilderboksåldern skulle älska den här boken.

Men fler av dem skulle kanske kunna bli bananvänner och älska Hellsings poesi, om de också fick ta del av Lennart Hellsings av Georg Riedel tonsatta ”Bananvisor” (Rabén & Sjögren, 1993).

Kjeringa som blev så lita som en teskje

Alf Prøysen (1914-1978) var en mångsidig herre: kåsör, romanförfattare, visdiktare och sångare och inte minst barnboksförfattare. Läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Till hans stora barnbokssuccéer, också filmade här i Sverige med Birgitta Andersson i huvudrollen, hörde historierna om Teskjekjerringa, Teskedsgumman. Hon dök först upp i några historier som Prøysen från 1955 och framåt publicerade i tidningen Kooperatøren.

I Norge dök den här kärringen 1956 också upp i boken ”Kjerringa som ble så lita som en teskje”, och samma år utkom den på den svenska kooperationens barnboksförlag Rabén & Sjögren i översättning av Inga och Ulf Peder Olrog – Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog översatte och sjöng varandras visor i sina respektive hemländer, och det var säkert naturligt för kooperatören Prøysen att välja den svenska kooperationens förlag, dessutom Sveriges främsta barnboksförlag, som utgivare av sina böcker.

Den allra första av historierna om Teskedsgumman gavs 1968 ut i en bilderboksversion. Illustrationerna har här, liksom i samlingen ”Gumman som blev liten som en tesked”, gjorts av den lysande tecknaren Björn Berg (1923-2008). Illustrationerna i kapitelboken var i svart-vitt, men i bilderboksversionen är de i fyrfärg. De senare är heller inte färglagda kopior av de förra. Bilden mot slutet av gumman som äter pannkakor tillsammans med sin gubbe är ganska lik men inte identisk med den svart-vita originalbilden, och de flesta illustrationerna i bilderbokversionen är nytecknade.

Den som är observant lägger kanske också märke till att bilderboksutgåvan av den här allra första historien om Teskedsgumman på svenska kallas ”Göta Petter, sa teskedsgumman”. Förklaringen till detta, som saknar motsvarighet i Prøysens text, är att Teskedsgumman året före hade gått som adventskalender i svensk barn-TV, och att Birgitta Andersson, som spelade Teskedsgumman, där använde den återkommande frasen ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!”.

Själva historien har inte bara sagans överraskningsmoment – gumman blir utan närmare förklaring plötsligt liten som en tesked – utan den innehåller också många fyndiga och drastiska detaljer, sådant som att gumman låter hunden slicka rent disken och retar regnet och sunnanvinden till att vaska respektive torka tvätten.

Men här finns inte plats bara för det drastiska. Björn Bergs bild av den pyttelilla gumman under de jättehöga växterna, med måsarna som följer den traktordrivna plogen i spåren och med kyrkan och några röda hus som fond är betagande vacker.

Och sen vet ni väl alla hur det gick: Med lite fiffighet och en nypa magi blev pannkakorna klara, och, poff, innan gubben hann hem, hade gumman återfått sin vanliga storlek.

Långa farbrorn hittar lilla Annas hund

Jag har tidigare presenterat författarparet Inger (text) och Lasse Sandberg (bild) – gå in under Kulturspegeln, Barnkultur.

Flera av deras barnboksfigurer blev omåttligt populära, vilket förstås ledde till att bilderböckerna om de här figurerna med tiden blev många. Barn är som bekant konservativa och vill gärna ha mer av samma sort. Ändå tycker jag att det finns en beundransvärd variation i till exempel paret Sandbergs många böcker om lilla Anna och långa farbrorn.

Och det tillkommer ju dessutom ständigt nya generationer barn som vill läsa om just de här figurerna. ”Var är lilla Annas hund?” utkom till exempel 1972, men det exemplar jag nu har köpt (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren, 2011) är fjärde upplagan, femte tryckningen.

Lasse Sandbergs illustrationsteknik är lätt att känna igen från bok till bok, så även här: Lilla Anna ser ut som hon alltid gör, byter bara min ibland, och långa farbrorn utmärks, utöver av sin extraordinära längd, också av en viss extravagans i sin klädsel. Här och var använder sig herr Sandberg av collageteknik, men också hans egna teckningar är, trots en imiterad barnslighet i utförandet, oerhört precisa.

Inger Sandbergs story är i princip enkel. Lilla Annas hund har försvunnit, så var kan den vara? Lilla Annas letande efter hunden leder, utan att det känns sökt, till olika sorters djur, och med långa farbrorn får hon tillfälle att diskutera till exempel olika slags rädslor.

Det visar sig dock att lilla Annas försvunna hund varken är ensam eller rädd – långa farbrorn, som kan se mycket långt bort, upptäcker att hunden helt enkelt har hittat en hundkompis.

Jag noterar också att paret Sandberg i sin bok, som alltså är från tidigt sjuttiotal, redan i bokens början gör en mycket tidstypisk markering: Både lilla Annas far och hennes mor jobbar, pappan på kontor och mamman i fabrik. Det här får man veta bara så där i förbigående.

En deckarhistoria för små barn

Åke Löfgrens (text) och Egon Möller-Nielsens (bild) ”Historien om någon” utkom 1951 på Folket i Bilds förlag, som på 1950-talet vidgade sin utgivning till att också omfatta böcker för barn och unga. Ett lysande exempel på det senare är ”Historeien om någon”, som 1971 fick nytt liv i Rabén & Sjögrens banbrytande Klumpe Dumpe-serie – Folket i Bilds förlag med sin ägare Tidens förlag har ju också köpts upp av KF-ägda Rabén & Sjögren. Senaste Klumpe Dumpe-utgåvan av ”Historien om någon” är från 2012.

Redan den här bokens omslag är genialiskt: Man ser ett ett par gula ögon lysa genom ett mörkt nyckelhål, och in i nyckelhålet löper också en röd tråd.

Och just en deckarhistoria för små barn är den här historien om den mystiska någon, vars framfart genom huset man kan följa med hjälp av en röd tråd, som kommer från mormors garnnystan, som låg på hennes nu omkullvälta stickbord.

Vad kan ha hänt, och vem kan ha ställt till det här?

Om man följer den röda tråden, får man ledtrådar som ett par uppäta fiskar i köket och en omkullvält mjölktillbringare i skåpet, och en guldfisk som har hamnat utanför sin skål kan väl också hjälpa den mycket unga detektiven på spåren.

Berättartekniskt är den röda ulltråden mycket fyndig, men som vuxen läsare kan jag möjligen tycka att nystanets väg bland annat uppför två trappor, kan ha rymt tekniska hinder för den som till slut kommer ut ur skåpet uppe på vinden, husets katt.

Men för små barn är det här en oerhört fascinerande historia.

En visa från Katthult

Astrid Lindgrens visa ”Lille katt” finns utgiven som pekbok för de minsta (Titta och sjung! Rabén & Sjögren, 2010), Den innehåller inte noter till Georg Riedels tonsättning, men de flesta vuxna, som ändå ska ”läsa” den här visan för sitt barn, kan den säkert ändå sedan gammalt, eftersom de har hört lilla Ida sjunga den.

Vistexten är illustrerad med bilder av Emil-tecknaren Björn Berg. Bilderna är kongeniala i sin enkelhet. Möjligen kan jag tycka att bilden av lille far, Anton i Katthult, kanske inte känns helt rätt. Rätt är den, om man redan känner till historierna om Emil och hans pappa, men den här boken vänder sig ju till pekboksåldern, då man knappast ännu har alla de nödvändiga associationerna.

En detaljrik och sifferfylld historia

Sven Nordqvist har haft en pyramidal succé med sina bilderböcker om Pettson och Findus, och de är verkligen lysande.

Men hans debutbok handlade inte om det här paret, och särskilt i början av sitt författarskap varvade han med bilderböcker av annan typ. Ett exempel är ”Minus och stora världen”(Opal, 1985). Dess syfte är att lära de unga läsarna eller åhörarna att räkna, åtminstone till tio men gärna längre.

Siffrorna finns infällda i bilderna, men de senare innehåller också en rad föremål i motsvarande antal, som den unga läsaren själv kan träna sig på att räkna: en, två, tre, fyra kyrkor, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio gäss och så vidare.Texten på varje bilduppslag slutar också med antalet gåvor Minus dittills har fått under sin upptäcktsfärd i stora världen.

Det här är faktiskt inte så mekaniskt gjort som man kunde befara: Det man ska observera och räkna är ofta märkliga saker som sju hattkullar med var sin gran på som sticker upp likt bergtoppar i stora skogen.

Bland dem Minus möter på sin färd finns pysslingar och en jätte, de tre vise männen och en häxa. Detta trots att han är en alldeles vanlig liten pojke, som när han för sin mamma har förklarat att han ska gå ut i stora världen och se hur där ser ut har fått svaret: ”Javisst lille vän, gör det. Men bli inte borta för länge bara.”

Och så gjorde han det, och hamnade på så sätt i en värld av antal och siffror. Men efter nittio tog stigen han hade valt slut, och han kunde se sitt eget hus. På slutbilden får man se honom kika ut genom barnkammarfönstret.

Bildfantasin och grundstoryn i den här Sven Nordqvist-boken är det inget fel på. Möjligen kan jag ibland tycka, att bilderna ibland blir lite väl detaljrika och texten alltför vindlande ordrik. Men Nordqvists talang syns redan i den här tidiga boken.

Melodikrysset nummer 11 2013

I dag tyckte jag det fanns flera knepigheter i Melodikrysset.

Eftersom jag aldrig ser på TV-såpor, kände jag förstås, i motsats till många andra, inte igen signaturmelodin till ”Skärgårdsdoktorn”, men till slut hamnade jag med hjälp av ledbokstäverna på den här serien eller rättare sagt på den miljö den utspelas i, skärgården.

”Skärgårdsdoktorn” känner jag åtminstone till, men ett par av artisterna i dagens kryss var totalt okända för mig.

En av dessa är den amerikansak sångerskan Gwen Stefani. Hennes namn klarade jag genom att gissa mig fram till förnamnet och sen googla på det plus ”Sound of Music”, som jag hörde sampling ur. På så sätt kom jag fram till att låten vi hörde var ”Wind It Up”.

Katrina and the Wawes hade jag hittills heller aldrig hört talas om, och na-na-na-raddan ledde mig till en början helt fel. Men sen fick vi ju låttiteln, ”Sun Street”.

En dos melodifestival skulle vi förstås som vanligt ha.

Den delen började mycket lätt, med Malena Ernman och vinnarlåten 2009, ”La Voix”. Skönt med vinnarmelodier, som i motsats till årets går att komma ihåg.

En melodi som fastnar i musikminnet är också Jan Johansens ”Se på mig” från 1995.

”Gosa” mindes jag, mest för att den förekom i årets melodifestival, men namnet på den som framförde låten – Mary N’diaye – hade jag redan glömt, så även här fick jag googla.

Jag framhärdar i att schlager, för att få kallas schlager, omedelbart ska fästa sig i musikminnet. Ett par utmärkta exempel förekom i dagens kryss:

Den som en gång har hört Lill-Babs sjunga ”Gröna granna sköna sanna sommar” glömmer den aldrig. Det är förresten inget fel på Nat King Coles original, ”Those Lazy Hazy Crazy Days of Summer”, heller.

Utländskt original, ”Mockin’ Bird Hill”, har också Alica Babs’ succé från 1949, ”Adress Rosenhill”. Fast lika berömd här i Sverige blev väl Povel Ramels parodi på den, ”Småfoglarne”.

Småfåglarna hörs också i trädgården, i dag illustrerat av Dana Dragomir i ”I en klosterträdgård”.

Två filmmelodier fanns det i dagens kryss.

Gamla stan besjöngs i ”Flickorna från Gamla stan” från 1934.

Och så fick vi höra ”As Time Goes By” ur filmklassikern ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som Ilsa Lund) i de båda huvudrollerna.

Till slut återstår då två scenmusikstycken att redovisa.

”Jag är ute när gumman min är inne” är en lätt bedagad text av Ernst Rolf och Gösta Stevens, dock som vanligt med en catchy melodi av Jules Sylvain.

Modernare låter då ”Another Opening, Another Show” ur ”Kiss Me Kate” från 1948. Musiken är av den mästerlige Cole Porter.

Att våga gå till tandläkaren

Jag hör inte till dem som under sin barndom hade problem med att gå till tandläkaren. Jag minns fortfarande, när jag vid ett tillfälle under min tidiga skoltid fick gå till en tandläkare i Kvissleby för kontroll och denne konstaterade: ”Du har ju hajgap och hästtänder!”

Några hål hade jag inte. Måhända hade detta ett samband med att jag dittills hade fört ett för tänderna mycket sunt liv med närande mat och mycket lite sötsaker.

Jag berättar detta som en inledning till min recensionsläsning av Stephanie Blakes (text och bild) bok ”Nej! Inte tandläkaren” (översättning Anna Falk, En bok för alla, 2013, första svenska utgåvan Berghs, 2011, i franskspråkigt original ”Aaaah! Pas le dentiste”, 2010). Jag är nämligen inte bara skeptisk till barnböcker med moralistiskt syfte utan också sådant som gör alltför stor sak av sådant som att gå till tandläkaren.

Men för all del, När min egen dotter var liten, var hon också rädd för att gå till tandläkaren. Fast det löste vi genom att pappa, som hon på den tiden litade på i alla väder, fick gå med henne och sitta bredvid tandläkarstolen.

Bokens Simon är inte bara kanin utan superkanin med mask och slängkappa. Vid ett tillfälle när han ska sova över hos Filip, som också är superkanin, steker Filips pappa pannkakor åt dem, och då får Simon plötsligt jätteont i en tand.

Så Filips pappa ringer till Simons mamma och säger att hon måste ta Simon till tandläkaren.

Filip spär på Simons redan gryende oro och säger, att tandläkaren kommer att bända upp munnen jättemycket och också ge Simon en jättestor spruta.

Aldrig i livet att Simon vill gå till tandläkren. Men ingenting hjälper. Den inledande konversationen hos tandläkaren förtjänar att citeras ordagrant:

”Är det du som är Superkaninen!” säger tandläkaren.
”BAJS!” svarar Simon.
”Så trevligt att få träffa dig, Bajs. Jag heter Marie-Louise. Kom in och sätt dig här i min Superstol som jag har bara för Superkaniner!”

Och trots Simons protester befinner han sig snart i en tandläkarstol, och tandläkare Marie-Louise stoppar in någon smet som smakar jordgubb i tanden medan hon försäkrar att det inte kommer att göra ont.

Och då går det bra. Jag citerar igen:

”Så där ja, Bajs, nu är det färdigt”, säger Marie-Louise.
”Jag heter Simon.”
”Så trevligt, Simon. Du har varit väldigt duktig.”
”Det är väl klart. Jag är ju Superkaninen!”

Och sen ringer han Filip och säger: ”Det här var väl inget. Gjorde inte ens ont.”

Stephanie Blake, föd 1988, kommer ursprungligen från USA men bor numera i Paris. Hon har gett ut både bilderböcker och kapitelböcker, och inte minst böckerna om Simon har haft framgång i flera länder.

Socialdemokraterna näst störst i estniska parlamentet utan mellanliggande val

Efter förra riksdagsvalet har det gått stadigt uppåt för de estniska Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. I opinionsmätningarna har de kappats med det lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Keskerakond (Centerpartiet), först om att vara parti nummer två i storlek, numera – efter det nyliberala regeringspartiet Reformierakonds (Reformpartiets) krasch – parti nummer ett.

Till de estniska Socialdemokraternas styrka hör att de, i motsats till Centerpartiet, är ett väl sammanhållet parti. Keskerakond styrs med järnhård hand av den lite maffiabossliknande Edgar Savisaar, och detta har bland annat lett till att för något år sedan fem medlemmar av partiets grupp i Riigikogu (Riksdagen) lämnade Centerpartiet och bildade en grupp av formellt partilösa – den här gruppen antog efter en tid namnet Demokraadid (Demokraterna), men i Riigikogu betraktas de fortfarande formellt som partilösa.

Somliga hade nog trott att de här avhoppade centerpartisterna skulle ansluta sig till Socialdemokraterna, detta inte minst eftersom SDEs partiledare Sven Mikser också är en avhoppad centerpartist.

Men den här fusionen uteblev alltså, och de avhoppade centerpartisterna bildade en egen riksdagsfraktion. Till detta kan man hitta flera förklaringar. Edgar Savisaars och Centerpartiets strategi har hela tiden varit att förhindra, att Socialdemokraterna skulle bli den ledande vänsterkraften i estnisk politik, och de fem ledamöter som hoppade av Centerpartiet kan mycket väl själva ha deltagit i buskpropagandan mot (S), och då är det kanske inte så lätt att gå direkt över till just detta parti.

Till att börja med hade gruppen som lämnade Centerpartiet nog också hopp om att deras revolt mot Savisaar skulle utlösa en bred revolt inom stora delar av deras gamla parti och att de skulle kunna återvända dit efter att ha bidragit till att välta Savisaar.

När detta inte lyckades, försökte de etablera ett nytt mittenparti, Demokraterna, men det verkar inte ha funnits marknad för något sådant – Demokraterna syns heller inte i de estniska gallupmätningarna.

Under tiden har de estniska socialdemokraterna tagit det varligt med de här utbrytarna, allt oftare också lyckats samarbeta med dem i parlamentet. Och den här linjen verkar nu ha gett resultat.

I ett gemensamt uttalande den 14 mars, undertecknat av Socialdemokraternas partiledare Sven Mikser och Demokraternas ledare Rainer Vakra, deklarerar de båda parlamentsfraktionerna nu, att de i fortsättningen ska uppträda som gemensam grupp i riigikogu.

Det här beslutet åföljs också av en gemensam politisk deklaration, som faktiskt inte bygger på luftiga principer utan på löften om att göra allt för att skapa fler jobb och för att inga barn ska behöva gå hungriga till sängs, klassik socialdemokratisk politik skulle jag vilja säga.

Än så länge handlar det här inte om att Demokraterna upplöser sitt eget organisationsembryo och går in i socialdemokratiska partiet, men det borde rimligen bli nästa steg, särskilt om det här leder till att Socialdemokraterna ytterligare går upp i opinionsundersökningarna.

Några frågetecken återstår också att räta ut. Till den grupp som lämnade Centerpartiet hörde också partiets båda ledamöter i EU-parlamentet, bland dem Edgar Savisaars före detta hustru Vilja Savisaar. Kommer de nu också att ansluta sig till socialistgruppen i Bryssel?

Två av de fem avhoppade centerpartisterna i Riigikogu är ryssar. Kan deras närmande till socialdemokratin ytterligare bidra till att erodera Savisaars och Centerpartietrs järnhårda grepp om de ryskspråkiga väljarna i Tallinn och nordöstra Estland?

Hur som helst ökar det nära samarbetet i riksdagen socialdemokratins slagkraft. Socialdemokraterna har 19 platser i riigikogu, och nu tillkommer alltså Demokraternas 5. Sammantaget blir det här, med sammanlagt 24 ledamöter, en större grupp än Centerparteits – till dess partigrupp hör 21 ledamöter.

Valet i Grønland: storseger för socialdemokratiska Siumut

Under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare fick jag tillfälle att i samband med val och partikongresser för det socialdemokratiska Siumut besöka landet flera gånger. Ja, landet och landet – det är enormt stort, och det jag besökte var huvudstaden Nuuk.

Riktigt varmt i vår mening blir det ju aldrig där, men jag har upplevt landets blygsamma grönska under deras varma årstid. I det fallet har mina egna föreställningar också spelat mig ett spratt: Vid ett besök upptäckte jag på kartan över Nuuk en botanisk trädgård och tog förstås, så snart jag fick ett tillfälle, ut kursen dit. Men trots att Nuuk inte är stort och att jag är ganska bra på att orientera mig med hjälp av karta, hittade jag först ingen botanisk trädgård. Efter att ha gjort ett nytt försök gick det upp ett ljus för mig: På det fält där jag hade trott att den botaniska trädgården skulle finnas fanns det faktiskt ett slags stenkistor med jord i, där det möjligen, vid gynnsam väderlek, kunde sticka upp pyttesmå arktiska växter.

Jag hann under den här perioden också få en del grönländska vänner, bland dem partiordföranden Lars-Emil Johansen, som jag också har uppvaktat hemma hos honom på en jämn födelsedag. Både honom och andra grönländska socialdemokrater har jag också träffat till exempel i samband med det danska Socialdemokratiets partikongresser och under Nordiska rådets sessioner.

Siumut (på svenska Framåt) var regeringsparti i Grønland på den tiden. Grønland var under lång tid en del av Danmark – och det har bott och bor fortfarande en del danskar där – men Siumut lyckades få till stånd ett omfattande självstyre; banden till Danmark kvarstod främst i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Sen kom en period som jag inte vet så mycket om, eftersom jag avslutade mitt värv som nordisk och baltisk sekreterare och inget annat förde mig till denna ganska avlägsna ö. Men så vitt jag har förstått, föll till slut Siumut-regeringen efter en räcka missgrepp och skandaler. Det intressanta är att Grønland under senare år har styrts inte av en borgerlig regering utan av en regering uppbyggd kring vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter).

I det här valet gick IA tillbaka med 9,3 procent och hamnade på 34,4 procent, och får därför lämna tillbaka makten till Siumut, som vi strax ska återkomma till.

Den hittillsvarande landsstyreformanden/statsministern Kuupik Kleist förklarar IAs valförlust med att arbetslösheen har stigit, att hyrorna har varit tvungna att höjas för att kunna finansiera nödvändiga renoveringar och med att regeringen har tvingats fatta en rad svåra beslut i fråga om det viktiga fisket, och det ligger det säkert mycket i.

Men det jag i framför allt dansk press har läst om det grönländska valet har också förklarat, varför socialdemokratiska Siumut nu inte bara har kommit tillbaka utan gjort en valskräll – Siumut ökade med hela 16,3 procent och fick 42,8 procent.

Efter valnederlaget 2009 fick Siumut inte bara ny ledare utan sin första kvinnliga partiledare i den mycket karismatiska Aleqa Hammond. Hon fick hela 6.818 personliga röster (= 22,6 procent), vilket är helt outstanding.

Men valsegern berodde inte bara på en mycket uppskattad partiledare. Grønland har jättelika oexploaterade naturrikedomar, som grönländarna själva inte har ekonomiska muskler att exploatera, och nu kastar inte bara de gamla kolonialherrarna, danskarna, utan även kineserna lystna blickar på dessa hittills bara delvis upptäckta naturresurser. Siumut har i den här frågan intagit en hård och radikal hållning: utländska bolag som vill försöka sig på att exploatera de här naturrikedomarna ska från första dagen betala en rejäl utvinningsavgift till Grønland. Siumut vill också avskaffa avgiften för fiskelicenser och investera mer i egen fiskberdningsindustri i Grønland – fisket är ju en enormt viktig del av det grönländska näringslivet.

Och det här grönländsknationella och ganska vänsterinriktade budskapet har alltså gått hem bland väljarna.

Ytterligare fyra mindre partier har fått mandat i det grönländska landstings(=riksdags)valet.

Partii Inuit, som fick 6,4 procent (+6,4) är ett helt nytt parti, bildat som en utbrytning ur vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit. Det är också ett vänsterparti men bildades i protest mot det gamla vänsterpartiets tillkortakommanden i regeringsställning.

Det finns två liberala partier, och båda har gått bakåt.

Dels Atassut (Samhörighet), som vill behålla banden till Danmark. Detta parti fick nu 8,1 procent (-2,7).

Dels Demokraatit (Demokraterna), som säger nej till självstyre för Grønland. Detta parti fick 6,2 procent (-6,5).

Minst blev Katusseqatigii Partiiat (De oberoende) med 1,1 perocent (-2,7).

* * *

Grønland är världens störsa ö, till ytan nästan fem gånger så stort som Sverige, men det har bara drygt 56.000 invånare. Av dessa är 88 procent inuiter eller avkomlingar till inuiter, kolonialfolket danskarna, i någon mån tyska missionärer samt norrmän. De flesta icke-inuiter som i dag bor och arbetar i Grønland är danskar.

Inuiterna är ett arktiskt folk med ett eget språk. De finns, förutom i Grønland, också i norra Canada och i Alaska.

De grönländska inuiterna har lärt sig danska i skolan, men man märker att danskan är ett inlärt andraspråk: Att de kan danska betyder inte, att de har särskilt lätt att förstå till exempel svenska. I Grønland finns ett starkt tryck att i alla sammanhang, i tal så väl som i skrift, använda inuit.