Kjeringa som blev så lita som en teskje

Alf Prøysen (1914-1978) var en mångsidig herre: kåsör, romanförfattare, visdiktare och sångare och inte minst barnboksförfattare. Läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Till hans stora barnbokssuccéer, också filmade här i Sverige med Birgitta Andersson i huvudrollen, hörde historierna om Teskjekjerringa, Teskedsgumman. Hon dök först upp i några historier som Prøysen från 1955 och framåt publicerade i tidningen Kooperatøren.

I Norge dök den här kärringen 1956 också upp i boken ”Kjerringa som ble så lita som en teskje”, och samma år utkom den på den svenska kooperationens barnboksförlag Rabén & Sjögren i översättning av Inga och Ulf Peder Olrog – Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog översatte och sjöng varandras visor i sina respektive hemländer, och det var säkert naturligt för kooperatören Prøysen att välja den svenska kooperationens förlag, dessutom Sveriges främsta barnboksförlag, som utgivare av sina böcker.

Den allra första av historierna om Teskedsgumman gavs 1968 ut i en bilderboksversion. Illustrationerna har här, liksom i samlingen ”Gumman som blev liten som en tesked”, gjorts av den lysande tecknaren Björn Berg (1923-2008). Illustrationerna i kapitelboken var i svart-vitt, men i bilderboksversionen är de i fyrfärg. De senare är heller inte färglagda kopior av de förra. Bilden mot slutet av gumman som äter pannkakor tillsammans med sin gubbe är ganska lik men inte identisk med den svart-vita originalbilden, och de flesta illustrationerna i bilderbokversionen är nytecknade.

Den som är observant lägger kanske också märke till att bilderboksutgåvan av den här allra första historien om Teskedsgumman på svenska kallas ”Göta Petter, sa teskedsgumman”. Förklaringen till detta, som saknar motsvarighet i Prøysens text, är att Teskedsgumman året före hade gått som adventskalender i svensk barn-TV, och att Birgitta Andersson, som spelade Teskedsgumman, där använde den återkommande frasen ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!”.

Själva historien har inte bara sagans överraskningsmoment – gumman blir utan närmare förklaring plötsligt liten som en tesked – utan den innehåller också många fyndiga och drastiska detaljer, sådant som att gumman låter hunden slicka rent disken och retar regnet och sunnanvinden till att vaska respektive torka tvätten.

Men här finns inte plats bara för det drastiska. Björn Bergs bild av den pyttelilla gumman under de jättehöga växterna, med måsarna som följer den traktordrivna plogen i spåren och med kyrkan och några röda hus som fond är betagande vacker.

Och sen vet ni väl alla hur det gick: Med lite fiffighet och en nypa magi blev pannkakorna klara, och, poff, innan gubben hann hem, hade gumman återfått sin vanliga storlek.