Serier, av vilka inte riktigt alla egentligen är serier

Pelle Forshed har tillsammans med Stefan Thungren skapat ”Stockholmsnatt”, en tids- och narrspegel att skåda yngre stockholmares liv och attityder i.

I nummer 1 2012 är hans ”Begravning” stjärnan på Galagos seriehimmel: iakttagande, fyndig och framför allt uppbyggd just som en serie.

Jag är inte främmande för avvikande form – Edvin Lindströms intilliggande helsida om döden är både fyndig och rolig – men alltför mycket av det jag läser i det här numret av Galago utmanar det jag förknippar med just serieformen. Karolina Bångs ”Sveriges tvångssteriliseringar” må ha politisk udd, men det betyder inte att hon lyckas säga det hon vill säga just i serieform. Och är inte den annars begåvade Sara Granérs ”All I Want For Christmas Is Planekonomi” alldeles för textberoende? Mats Källblads uppäxtskildring från bonnlandet – Örkelljunga skymtar i bakgrunden – har poänger som väcker förväntningar, men skulle han också kunna berätta en story i serieform?

Fast trots allt får vi vara glada att Galago fortfarande finns och att dess förlagsdel till och med verkar ha bidragit till att hålla Ordfront vid liv.

Deckare vars kvaliteter mer ligger på miljöskildring och autentisk polisrutin än på spänning

Torgny Wickman (1911-1977) kom mest att bli känd som skapare av erotisk film. Men i begynnelsen av hans bana som regissör (1954) finns en kriminalfilm, ”Flicka utan namn”.

Den är sevärd, men kanske inte främst som deckare.

Dels utspelar den sig i vintrig stockholmsmiljö dagarna före jul (och har återblickar filmade i samma miljö). Allt det här görs mycket autentiskt. Jag har visserligen aldrig bott i Stockholm, och när jag senare jobbade där, var stan delvis förändrad, men jag konstaterar genast, att här är det inte fråga om fejk utan om mycket autentiska och igenkännbara miljöer från Söder, Gamla stan och det centrum i vid mening där jag senare rörde mig; också de filmade krogarna är igenkännbara. Allt det här fångas mycket fint i Rune Ericsons svartvita foto.

Dels bär polisrutindelen av filmen – liksom rättegångsdelen – också prägel av autenticitet. Polisgänget, med Torsten Lilliecrona i den drivande rollen, ses både under fältarbete, i vittnesförhör och sammanträden. Stadsfiskal (Carl-Axel Robèrt) och försvarsadvokat (Bertil Österberg) spelas av människor som har egen kunskap av det område där de har en roll i filmen. Som sig bör möter man på polisens arbetsplats också hustrumisshandlare (Arne Källerud) och diverse andra bovar, som inte direkt har med huvudhistorien att göra.

Till filmens femtiotalsautenticitet bidrar också musiken i den, till exempel ”Flottarkärlek”.

Huvudhistorien är dock i enklaste laget, så enkel att den här kriminalhistorien inte ens blir spännande, även om sättet att berätta – vittnesmål med filmiska återblickar – ger även den en autenticitet.

Elsa Boman (Astrid Bodin) kommer hem från bio och hör skott avlossas i grannlägenheten; senare ser hon en man iförd en karaktäristisk rock rusa därifrån över gården. Hon ringer polisen, som finner flickan i lägenheten bredvid, Lena Hagen (Berit Frodi) mördad.

Sedan får man följa polisrutinarbetet: kriminalkonstapel Bo Fernes (Lilliecrona) koll runt om på Stockholms krogar av ett krogkvitto, samtalet med Stig Helle (Bengt Blomberg) som den mördade unga kvinnan skulle ha gift sig med, så småningom samtalet med den mördade Lenas väninna Elsa Bergkvist (Brit Ångström).

Och fram träder, bit för bit, den fullständiga historien om Lena Hagen, som för övrigt har bytt namn och egentligen heter Anna-Lena Johansson: den här unga tjejen har tvingats till prostitution av en man hon var förälskad i, Erland Ljung (Alf Kjellin). Under sutenörens fängelsevistelse byter hon identitet och börjar det man brukar kalla för ett nytt liv. Men hennes förflutna hinner förstås i kapp henne: När Erland hittar henne och tränger sig in i hennes lägenhet och hon försöker bryta sig loss från fortsatt samröre med honom, skjuter han henne.

Fast polisen hittar honom förstås, och i det stycket är den här historien ganska banal.

De sista resterna av bräcklig tro

Ingmar Bergman var mycket stor som filmskapare, både med svenska och med internationella mått. Det har fått mig att retrospektivt skriva om många av hans filmer, några av dem geniala – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Men det betyder inte att jag ser alla hans filmer som lysande konstverk.

Och för att göra en selektiv och därmed mer rättvis bedömning: Den här prästsonen kunde förvisso ibland skildra den religiösa delen av tillvaron på ett intressant sätt, men jag håller med den tidens ledande filmkritiker om en ganska sval bedömning av hans ”Nattvardsgästerna” (1963).

Bergman är förvisso väl förtrogen med den värld han här skildrar: predikan och nattvardsgång, det tvivel och de anfäktelser även präster rimligen drabbas av, den livsångest som ibland slår klorna i den som inte längre har några säkra och trygga svar. Jag är själv inte religiös, men i det här fallet är det inte frågeställningarna utan gestaltningen som känns problematisk.

Här är det så mycket som känns för grunt skildrat för att gripa tag i hjärterötterna: Prästen i huvudrollen, Tomas Ericsson – märk hans namn som associerar till Bibelns tvivlande Tomas -tvivlar, men man får bara antydningar om varför: hans yrkesval var föräldrarnas, han skakades om av upplevelser under spanska inbördeskriget, han klarar inte att hantera hustruns död. Man undrar, när det kommer till hans efteräktenskapliga relation till lärarinnan Märta Lundberg (Ingrid Thulin), om han någonsin har varit förmögen att älska en annan människa – hans brutala brytning med henne kan tolkas som att han rent av är en defekt människa.

Följaktligen kan den här prästen inte heller hjälpa ett par som finns bland hans nattvardsgäster, Karin (Gunnel Lindblom) och Jonas Persson (Max von Sydow), när de i sin nöd kommer till honom. Därför känns det logiskt att den här kontakten ändas med att Jonas tar livet av sig – men tyvärr känns det här personliga dramat i förklaringsmening inte riktigt sannolikt. Den som 1963 skjuter sig för att han är rädd för en väpnad kinesisk invasion måste rimligen ha en eller annan skruv av annat slag lös.

En av filmens mindre framträdande rollfigurer, kyrkvaktmästaren Algot Frövik (spelad av Allan Edwall), lyckas då faktiskt bättre än de mer framskjutna rollfigurerna ge uttryck för vad som kan tänkas fylla människor, som söker religiösa svar på sin livsångest. Edwalls kyrkvaktmästare konfronterar Björnstrands präst med Jesu död på korset: Enligt hans fundering är inte själva korsfästelsen och den pina den under ändå begränsad tid förorsakar det värsta. Nej, det värsta var att både lärjungarna och Gud – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – totalt utlämnade Kristus.

Men naturligtvis finns det saker att glädja sig åt även i den här bergmanfilmen: människorna och det mörka landskapet i Sven Nykvists foto, den autenticitet miljöerna från Skattunge kyrka skänker, till och med själva predikoritualen.

Tiden behövs, mer än någonsin!

Tiden, socialdemokratisk tidskrift för kritik och politik, har genomlevt skiftande öden sedan den 1908 startades av Hjalmar Branting. Dess relevans i den socialdemokratiska idédebatten har skiftat och upplagan har under perioder varit generande liten, om man ser till partiets medlemstal.

Men just nu bär det uppåt för Tiden, och då tänker jag inte bara på upplagan – fast naturligtvis även på den. Förre Tvärdrag-redaktören Daniel Suhonen har samlat en spännande redaktion kring sig, när han utsågs till ny Tiden-redaktör, och efter ett par övningsnummer i slutet av förra året har den här nya redaktionen rivstartat utgivningen 2012 med att också fräscha upp layouten.

Viktigare ändå är det att textinnehållet känns fräscht och relevant. I nummer 1 2012 synas det härskande nyliberala Sverige i flera intressanta artiklar. Roligt är det också att notera att Tiden inte drar sig för fräcka grepp: I det här numret publiceras en bild, signerad Elisabeth Olsson Wallin, av Fredrik Reinfeldt iförd en av de där läckande kissblöjorna som är så inne nu i den privatiserade äldrevården.

Också kulturbevakningen har blivit mer alert. Jag tänker då både på recensionerna och på det samtal under ledning av Tidens Rasmus Landström som genomförs mellan Aase Berg, Helene Rådberg och Jenny Wrangborg.

Att prenumerera kostar 345 kronor för helår (6 nummer), och det är väl använda pengar. Sätt in pengarna på plusgiro 1347481-2. Nu med detsamma!

Underhållning – men vart tog meloditävlingen vägen?

Tävlingen heter ju Melodifestivalen, men hur många kom egentligen i håg just melodierna till de låtar som i går fick en andra chans? Själv kom jag i håg koreografi och utförande och dräkter och effekter, men inte var det alltså melodierna som hade fäst sig i minnet.

Till viss del förstår jag ändå logiken i publikens sätt att rösta. Top Cats’ rockabillylåt ”Baby Doll” var bättre än Dynaztys hårdrockslåt ”Land of Broken Dreams”, och Timoteijs ”Stormande hav” bättre än Andreas Johnsons väl rutinmässiga ”Lovelight”. Inte heller är jag förvånad över att Top Cats till slut vann över Timoteij och gick till final.

Fast sen blev det knepigare.

Inte för att jag ger mycket för Youngbloods ”Youngblood”, men varför några röstar på ”Sean Banan” med Sean den förste Banan är, mätt med musikaliska mått, helt obegripligt.

Lotta Engbergs och Christer Sjögrens ”Don’t Let Me Down” var i och för sig en av de få låtarna i den här tävlingen, som hade en smula schlagertycke, men jag känner också sympati för den delen av tittarna/lyssnarna, som röstade fram Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern till final – deras ”Jag reser mig igen” vann sedan, mycket rättvist, över Sean Banan.

Sammanfattningsvis: De underhållningsartade delarna av den här tävlingen kommer säkert ni liksom jag i håg. Men vart tog meloditävlingen vägen?

Melodikrysset nummer 9 2012

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Ska partiprogrammet (s) tillåta fenomen av typen Carema?

Jag har varit i Stockholm i dag: vandrade i morse min gamla väg till jobbet på 68an.

Fast inte ända fram. Jag stannade på andra sidan gatan. Där, på Sveavägen 41, ligger ABF-huset.

Jag hade kallats dit av Onsdagsklubben, en mycket vital veteranförening (s), som inledde sin cirkel om det nya socialdemokratiska partiprogrammet med mig som föreläsare. Med på den första träffen, som leddes av Lennart Svensson, fanns flera jag känner sen gammalt, till exempel min kollega från åren på 68an Maud Björklund och så Tullia von Sydow, häpnadsväckande vital med tanke på sin mycket höga ålder.

Jag hann gå igenom alla de nio hittillsvarande partiprogrammen: se utvecklignslinjer och karakäristika – men så har jag ju också varit huvudsekreterare i partiets programkommission och bör rimligen kunna en del också om de program jag personligen inte har varit inblandad i att formulera. (Jag var huvudsekreterare inför programrevisionerna 1975 och 1990.)

Deltagarna var allt igenom intresserade, men det brände till ordentligt, när jag i denna stockholmska församling läste upp följande ur 1990 års partiprogram:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla eller efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade samtidigt också, att det i 2001 års partiprogram – för vilket jag inte är ansvarig – finns skrivningar, som öppnar för den pluralism i antalet utförare, som vi i dagens debatt har sett konkretiseras i namn som Carema.

Svårbedömt opinionsläge i Estland

TNS Emors februarimätning för nyhetsbyrån BNS känns fortfarande skakig, detta utan att man riktigt får klart för sig varför sifforna har ändrats åt det ena eller det andra hållet.

I januarimätningen hade plötsligt Socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik erakond) sjunkit från 22 till 19 procent, men i februarimätningen har SDE åter 22 procent (+ 3).

Mellan de här mätningarna har samgåendet mellan SDE och VEE, det lilla ryska partiet Vene erakond Eestis bekräftats, men hur den här processen egentligen har påverkat Socialdemokraternas partisympatisiffror framgår inte av det som har publicerats.

Inte heller får man någon förklaring till varför Centerpartiet, Keskerakond, i januari gick upp till 27 procent (+ 5) men nu backar något, till 26 procent (- 1).

Efter den senaste mätningen blev det känt att Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond har inlett samtal om samgående med den lilla resten av det forna kommunistpartiet, Vasakpartei (Vänsterpartiet). Vasakpartei, med Sergei Jürgens som ordförande och 2.200 medlemmar, har naturlgitvis inte någon chans att ta sig in i riksdagen, riigikogu, på egen hand – men hur kommer de röstberättigade – möjligen med undantag av en del av ryssarna – att uppfatta det här samgåendet? Skulle det kunna ha bidragit till Centerpartiets plötsliga uppgång – om nu uppgången faktiskt har ägt rum?

Hur som helst pågår det en partirationaliseringsprocess i Estland, som för övrigt redan nu har färre partier i sin riksdag än vad vi har i Sverige. Det sönderfallande Rahvaliit (Folkunionen), som har tappat många av sina riksdagsledamöter och lokala representanter till Socialdemokraterna, för fusionsförhandlingar med ett annat litet parti, som i så fall skulle förankra det sammanslagna partiet till höger om mitten. Och Erakond Eestimaa Rohelised (Estlands gröna), som i förra valet åkte ur riksdagen och i opinionsundersökning efter opinionsundersökning ligger under spärren, har haft något slags samverkanssamtal med den borgerliga partikoalitionen Isamaa ja Res Publika Liit (förbundet Fäderneslandet och Res Publika), IRL, men EERs ordförande Aleksander Laane tillbakavisar mediauppgifter om samgående som ”absurda”.

IRL fick i februarimätningen 14 procent, + 1 jämfört med januari.

Det ledande regeringspartiet (i koalition med IRL), det relativt nyliberala Reformierkond (Reformpartiet) fortsätter sin nedåtgående trend (den här gången – 2 procent) och landar på 28 procent i februari.

810 personer har tillfrågats i mätningen. 34 procent har inte kunnat uppge någon partisympati.