Ska partiprogrammet (s) tillåta fenomen av typen Carema?

2 mars 2012 18:32 | Politik | 21 kommentarer

Jag har varit i Stockholm i dag: vandrade i morse min gamla väg till jobbet på 68an.

Fast inte ända fram. Jag stannade på andra sidan gatan. Där, på Sveavägen 41, ligger ABF-huset.

Jag hade kallats dit av Onsdagsklubben, en mycket vital veteranförening (s), som inledde sin cirkel om det nya socialdemokratiska partiprogrammet med mig som föreläsare. Med på den första träffen, som leddes av Lennart Svensson, fanns flera jag känner sen gammalt, till exempel min kollega från åren på 68an Maud Björklund och så Tullia von Sydow, häpnadsväckande vital med tanke på sin mycket höga ålder.

Jag hann gå igenom alla de nio hittillsvarande partiprogrammen: se utvecklignslinjer och karakäristika – men så har jag ju också varit huvudsekreterare i partiets programkommission och bör rimligen kunna en del också om de program jag personligen inte har varit inblandad i att formulera. (Jag var huvudsekreterare inför programrevisionerna 1975 och 1990.)

Deltagarna var allt igenom intresserade, men det brände till ordentligt, när jag i denna stockholmska församling läste upp följande ur 1990 års partiprogram:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla eller efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade samtidigt också, att det i 2001 års partiprogram – för vilket jag inte är ansvarig – finns skrivningar, som öppnar för den pluralism i antalet utförare, som vi i dagens debatt har sett konkretiseras i namn som Carema.

21 kommentarer

  1. Till Enn Kokk: Din tankar kring partiprogrammet och vårt förhållningssätt till fenomenet Carema och liknande företag inom vår offentligt betalda vård och omsorg är MYCKET viktig, men samtidigt MYCKET svårlöst. När vi socialdemokrater återtar regeringsmakten 2014 måste vi ha ett färdigt förslag om hur vi skall förhålla oss till dessa vinstdrivande privata företag och jag har svårt att se någon annan lösning på problemet än att vi måste acceptera dessa företag. Dock under den bestämda förutsättningen att regelverket måste bli att de vinster som uppstår måste ovillkorligen återinvesteras i verksamheten.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 03 02 22:40 #

  2. Hej Enn
    Det egentliga problemet är ju inte mångfalden av uttryck/valmöjligheter inom vård- och omsorg. Problemet ligger i att vi misslyckats med att styra våra anbud. Det är där som kraften måste läggas som jag ser det. Mångfalden är här för att stanna och jag tycker det är ett bra beslut och det vi måste säkerställa är 1. att företagen skattar i Sverige. 2. att en del av vinsten läggs tillbaka på verksamheten. Jag har under många år jobbat i Carema och det är ett bra företag – på nivå ut mot patienter, kunder. Kärnan värnar individen och som Sjuksköterska och som senare chef så blir man lyssnad på och man har möjligheter att göra gott. Jag är stolt över mina medarbetare på Carema Care och jag är stolt över de år jag var där och det är missvisande när man uttrycker Carema som negativt när det egentligen är ägarskapet som skall kritiseras. De av våra väljare som dagligen gör ett gott jobb dras med i slängen när man använder generaliseringarna och det gör mig illa till mods. Därmed lägger jag inget försvar för vanvård, för besparingar som ont drabbar brukarna – men det ser vi hos alla utförare – även de kommunala.

    mvh

    Micke Arvidsson

    Comment by Michael Arvidsson — 2012 03 03 9:15 #

  3. Som blivande pensionär, ja åldersdylik alltså, håller jag med vad Ovan Michael skriver om anbudsförfarandet och vad som bottnar i det.
    Viktigt att helt och hållet göra starka avgränsningar och ställa behoven i centrum vare sig det gäller särskilda behov en ”gamling” har och andra ”viktiga” angelägenheter.
    Att samtidigt i vården ha en privat aspekt torde mer vara av humanitär art än pekuniär.
    Sedan kan man ha synpunkter i den rent ekonomiska delen av skattefördelningen utifrån olika politiska ideologier men det är ju en helt annan sak fast man borde vara partiöverskridande i detta likväl som i andra spörsmål som kan kallas allmänngiltiga.

    Comment by Urban Sjölander — 2012 03 03 10:23 #

  4. Vad man lätt glömmer bort är att problemen i offentlig sjukvård inte är små de heller och det handlar inte bara om resurser. Uppmärksamheten kring Carema är i grunden bra då det visar att en aktör inte kommer undan med vad som helst.

    Comment by Robin — 2012 03 03 12:23 #

  5. Att sätta en ”rättvis” skolpeng eller vårdpeng är så oändligt mycket svårare än att fysiskt bygga en skola eller vårdinrättning. Varje elev eller vårdtagare är ju så olika. Det handlar ju om människor. Om man är cyniker kan man säga att privata intressen plockar russinen ur kakan och låter kommunerna stå med svarte petter.

    Comment by Kjell Ryder — 2012 03 03 12:40 #

  6. Kjell, att vi alla är individer och har våra ”egenheter” är ju något bra. Den gråa massan innebär nonchalans tycker jag. Och när det gäller russina ur kakan så är det ju också något som skall styras och mångfalden skall gälla alla – även de områden i samhället som har ett ”tungt” vårdbehov. Det kan ju inte vara så att vi har största mångfalden i rika områden och ingen mångfald i de områden som är fattigare. Skall aktörerna få ”licens” att verka så får man köpa att ta ”hela kakan”. Haparandas ledande individ gick för några dagar sen ut i kvällspressen och visade på hur dom byggt upp sina anbud och det finns många saker att lära sig utav denna. ”skolpengen” eller vårdpengen skall ihop med kraven vara de samma oavsett utförare. Det som man mindre ofta diskuterar är ju de fördelar som finns med flera aktörer. Lärdomarna! och detta lägger grunden till utvecklingen och förbättringarna. Här behövs en partiöverskridande organisation – då det ligger i allas våra intressen – att säkerställa god vård och omsorg och att vi lyfter upp både ämnet och aktiviteten ett par snäpp. Ur ett jämställdhetsperspektiv kan man också hitta fördelar i mångfalden därför att det skapar en attraktivitet på arbetsmarknaden för utbildade undersköterskor och sjuksköterskor. Min nya arbetsgivare arbetar med kokerska på sitt äldreboende och har hemlagad mat – vilket man talat om under många år och att nutrition är extremt viktigt för våra äldre är vederlagt sen länge men vi fortsätter ändå med mat i paket. Därför att man anser det vara billigare. Läs både kommunala och privata – men är det verkligen billigare i slutändan? Om man också tar med ”mjuka” delar i ekonomin?

    Comment by Michael Arvidsson — 2012 03 04 7:42 #

  7. Problemet med den programskrivning du citerar är att den är oerhört naiv och betraktar privata intressen som ett problem, medan ”den gemensamma sektorn” är helt problemfri. Skrivningen tar för givet att vi alla är och känner delaktighet i offentlig sektor, att saken är biff bara det är kommun eller stat som sköter kastrullerna. Demokrati används som ett hygienord utan någon som helst reflektion över problemen att organisera tjänster och service ”demokratiskt” samtidigt som de sköts av starka professioner. Vi vet alla att den gemensamma sektorn inte behöver vara/upplevas som mer gemensam än privat sektor.
    Det som är problemet är väl egentligen att formuleringarna inte tar hänsyn till att det också finns andra särintressen än de ”privata”, intressen som vill ha fri dragningsrätt på skattebetalarna, som vill ha vinster som inte syns och som själva vill kontrollera det välfärdsindustriella komplexet. Frågan är om socialdemokratin vill göra sig till tolk för det senare intresset, i kamp mot de privata intressenterna, och i så fall, vem ska försvara medborgarna?

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 03 04 9:41 #

  8. Jag är inte generellt mot marknad och privat företagsamhet, men jag är starkt övertygad om att för oss alla livsviktiga verksamheter av typen vård, skola och omsorg borde undandras den typen av styrmekanismer.

    Att de i princip hade det offentliga inte bara som finansiär utan också utförare är inte liktydigt med att deras tjänster måste ha ett enda och likformigt utförande. Dels växlar behovet av insatser hos olika patienter, elever och omsorgstagare, till exempel gamla. Dels kan man även i en helt offentligt driven verksamhet tillgodose det faktum att de som söker vård, utbildning och omsorg har olika egna önskemål om verksamhetens utformning.

    Offentliga monopol har här fördelen att vara mer kostnadseffektiva, inte bara i meningen att medborgarnas skattepengar inte försvinner ner i riskkapitalisters fickor.

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 04 12:04 #

  9. Till S-B Ljunggren: Problemet är väl att socialdemokratin inte har tagit sig tid att formulera en konstruktiv uppfattning kring dessa frågor. Det visar ju med all tydlighet partiets oförmåga att inför Alliansregeringens öppna mål i Carema-skandalens kölvatten inte få in bollen. S vet helt enkelt inte vad man skall tycka i frågan. Men nu har vi Stefan Löfven så vi får hoppas att situationen kommer att ändras.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 03 04 12:25 #

  10. Det är nog möjligt att det går att ha en offentlig dominans inom det välfärdsstatliga komplexet, med valfrihet och variation, men vi vet inte om det är så, därför att socialdemokraterna inte utformade ett sådant system när de hade chansen. Tvärtom tryckte de ner alla sådana försök i skoskaften. Varför? Därför att de skyddade andra intressen än de privata, nämligen de särintressen som redan satt på dominanta positioner i välfärdssystemet. Så kom väljarnas reaktion på stelbentheten, och socialdemokraterna tvingades till reträtt. I praktiken. I teorin är de fortfarande otydliga på om de står på medborgarnas sida, eller skyddar särintressen. Så när man frågar en socialdemokrat om de vill att Bergkvara Buss ska tas över av staten så får man inget svar.

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 03 04 14:39 #

  11. Till Stig-Björn Ljunggren: Nu är du otydlig – vilka särintressen var det man skyddade?

    Själv tror jag att den brist på variationsrikedom vi talar om har förklaringar som att man, eftersom man inte hade oändliga resurser till sitt förfogande, först försökte bygga bort köerna, ungefär som som när miljonprogrmmet inom bostadssektorn kom till.

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 04 15:46 #

  12. Tja, minns du diskussionen om TV och radio? Dagis? Skolan? Telecom? Starka fackliga intressen som värnade om den egna brödfödan, kommuner och landsting som inte vill ha en massa krångel, och visst var det också omtanke om ekonomin, medgives. En hel del ideologiskt dunkel också, som utgick från att staten visste bättre än medborgarna. Men jag tror att vänsterns vägval på 80-talet, att göra sig till en intressevänster istället för en frihetlig vänster också förklarar varför vi lever i en vänstertid utan vänster.

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 03 04 17:05 #

  13. Till Stig-Björn Ljunggren: Ibland är det en styrka att partiet och facket går i takt – men inte alltid; jag har själv tagit konflikter, när jag har tyckt att fackets intressen har varit för snävt gruppegoistiska. I biblioteksstyrelsen i Uppsala gick jag emot de fackliga organisationerna, när de sa nej till söndagsöppet på bibliotek, det senare en självklarhet utifrån till exempel barnfamiljernas perspektiv. Och jag har tagit debatt med representanter för Handels om söndagsöppet i affärerna.

    Fast facket är nog inte något stort problem på de fält vi egentligen diskuterar här. Kommunal organiserar ju i dag till exempel anställda hos privata utförare. Jag kan förstå att man lagar efter läglighet – men i det fallet är det jag som spjärnar emot, av princip.

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 04 18:09 #

  14. Till Enn Kokk och S-B Ljunggren: Tror ni verkligen att en kommande socialdemokratisk regering efter 2014 års val skulle ha kraften och modet att ta bort de privata utförare vi idag kan se inom vård, omsorg och skola? Den upphandlingsmodell som kommunerna nu använder sig av är så lockande även för ekonomiskt trängda s-styrda kommuner att de kommer att finnas kvar. Vad man däremot bör lägga kraften på är att med hjälp av juridisk expertis finna vägar till ett system där den eventuella vinsten måste återinvesteras i verksamheten. Vi borde istället använda kraften och energin till att diskutera hur S skall vinna valet 2014. Ty om vi skulle inför valet kräva att dessa privata företag skulle bort från marknaden har vi börjat såga i den gren vi själva sitter på. Det gagnar ingen, allra minst de som idag är tvingade att nyttja de tjänster dessa företag erbjuder.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 03 04 19:02 #

  15. Bengt, du har rätt.
    Enn har också mer rätt än han själv gör nummer av. Har tänkt på saken:
    Egentligen är nog det socialdemokratiska motståndet till en förnyelse av offentlig sektor, med konkurrerade utförare, valfrihet etc, lika mycket förankrat i ett ekonomiskt effektivitetstänkande (stora system, överblickbart, industriellt tänkande, synnergier med näringslivet etc) som särintressen eller ideologiska fördomar.
    Det är väl också det som gör att S inte kommer att ge sig på sådant som upphandling heller, så länge det upplevs som effektivt så blir det också kvar. Som förra gången, men tvärtom.

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 03 04 20:34 #

  16. Till Bengt Eliasson: Om en socialdemokratiskt ledd regering inte förmår att ens påbörja en kursändring i de här frågorna – varför skulle vi då över huvud taget rösta för ett regeringsskifte?

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 04 21:57 #

  17. Till Enn Kokk: Jag vill självfallet lika mycket som du att en socialdemokratisk regering har modet och vilja att förändra det system vi har idag, men jag inser också de ekonomiska realiteter många kommuner lever under, som gör att upphandlingsmodellen med största sannolikhet kommer att leva kvar även efter ett regimskifte. Därtill har vi ett annat problem, det kanske viktigaste, och det gäller frågan om kvaliteten i exempelvis äldreomsorgen. Även inom den kommunalt utförda omsorgen finns idag uppenbara kvalitetsproblem och det bästa sättet att säkerställa en hög och jämn kvalitet är att låta olika företag tävla om uppdragen. Klassisk social marknadsekonomi som S alltid stått för. I upphandlingssituationen måste politikerna också ställa tydliga krav på kvalitet och ha ansvarsklausuler i avtalen med utförarna. Politikerna måste också ta sitt ansvar inför väljarna/skattebetalarna och hela tiden följa upp omsorgernas utförande av de olika företagen, så att vi får den kvalitet vi har avtalat om. Det är idag tämligen uppenbart att kommunpolitikerna inte tar det ansvar de borde.

    Jag tror faktiskt att detta, i kombination med tvingande regler om vinsters återinvestering i omsorgen, skulle kunna vara en framkomlig väg för socialdemokratin i synen på privata företag inom den offentliga sektorn.

    Låt mig ta ett näraliggande exempel: Jag tycker mycket illa om den apoteksreform den borgerliga regeringen genomdrev, men jag inser att skulle vara ekonomiskt vansinne att, vid ett regeringsskifte, återställa systemet som det var tidigare, ty det skulle kosta oss miljardbelopp. Däremot kan och bör man vid ett maktskifte göra de förändringar som det kan finnas behov av, självfallet i samklang med gällande EU-rätt.

    Samma sak gäller med privata utförare inom omsorgerna. Någon väg tillbaka till de gamla tiderna finns inte.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 03 05 11:06 #

  18. Men Ni som är proffs och har varit med en del. Varför skapar ni inte en äldreomsorgskommission! ( ser ut som jag stavat fel men jag ser inte vars ). En kommission som plockar fram det goda ur vad vi vill ha, vad vi behöver och hur det hela skall gå till. Jag rekommenderar att ni tittar på bl.a. Haparanda kommun och guldenheten Carema har där som exempel eller på enheten i haninge Lovisagården AB ( där är jag inte neutral eftersom det är min nya arbetsplats). Det finns god tanke på äldreomsorg inom den privata sfären och inom den politiska och detta på bred front. En kommission skulle kunna ta fram riktlinjerna som behövs för att säkerställa kvalitet. För att säkerställa att utförarna sköter en eventuell vinst korrekt och för att se till att kunderna – dvs du och jag – får det vi har rätt att få. Oavsett utförare.

    Comment by Michael Arvidsson — 2012 03 05 23:04 #

  19. Enn frågar: ”Om en socialdemokratiskt ledd regering inte förmår att ens påbörja en kursändring i de här frågorna – varför skulle vi då över huvud taget rösta för ett regeringsskifte?”
    Min fråga till Enn: Är du säker på att Miljöpartiet kan tänka sig att sitta i en sådan regering?
    Ni har diskuterat frågan om privat drivna kontra offentliga som om en socialdemokratisk regering 2014 skulle handla om en enpartiregering. Det är minsta sagt/skrivet tveksamt om det är en realistisk tanke.

    Comment by jean — 2012 03 06 20:40 #

  20. Till Jean: Jag är väl medveten om den komplikationen, men man kan ju inte ge upp viktiga positioner långt innan man vet hur valet går och vad en förhadnling efter valet kan ge.

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 06 22:14 #

  21. Till Enn Kokk och Jean: Jag tycker inte att huvudmålet inför valet 2014 skall vara en flerpartiregering med S i spetsen. Målet måste vara att S bildar egen regering med ett parlamentariskt stöd av andra partier i Riksdagen. Jag är nämligen helt övertygad om att Stefan Löfven, med sitt lugna och förtroendeingivande sätt, kan under den tid som återstår till valet, tillsammans med en konstruktiv och framåtblickande politik, attrahera oerhört många nya väljare. De uppåtgående opinionssiffror vi nu ser för S och, inte minst, personligen för Löfven, är bara början för en ny tid för socialdemokratin. Ty jag tror helt enkelt att många väljare, inte minst på den borgerliga sidan, då särskilt liberalt sinnade sådana, är hjärtligt trötta på Alliansregeringen, som alltmer styrs av Moderaternas cyniska egoism.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 03 07 12:26 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^