Deckare vars kvaliteter mer ligger på miljöskildring och autentisk polisrutin än på spänning

Torgny Wickman (1911-1977) kom mest att bli känd som skapare av erotisk film. Men i begynnelsen av hans bana som regissör (1954) finns en kriminalfilm, ”Flicka utan namn”.

Den är sevärd, men kanske inte främst som deckare.

Dels utspelar den sig i vintrig stockholmsmiljö dagarna före jul (och har återblickar filmade i samma miljö). Allt det här görs mycket autentiskt. Jag har visserligen aldrig bott i Stockholm, och när jag senare jobbade där, var stan delvis förändrad, men jag konstaterar genast, att här är det inte fråga om fejk utan om mycket autentiska och igenkännbara miljöer från Söder, Gamla stan och det centrum i vid mening där jag senare rörde mig; också de filmade krogarna är igenkännbara. Allt det här fångas mycket fint i Rune Ericsons svartvita foto.

Dels bär polisrutindelen av filmen – liksom rättegångsdelen – också prägel av autenticitet. Polisgänget, med Torsten Lilliecrona i den drivande rollen, ses både under fältarbete, i vittnesförhör och sammanträden. Stadsfiskal (Carl-Axel Robèrt) och försvarsadvokat (Bertil Österberg) spelas av människor som har egen kunskap av det område där de har en roll i filmen. Som sig bör möter man på polisens arbetsplats också hustrumisshandlare (Arne Källerud) och diverse andra bovar, som inte direkt har med huvudhistorien att göra.

Till filmens femtiotalsautenticitet bidrar också musiken i den, till exempel ”Flottarkärlek”.

Huvudhistorien är dock i enklaste laget, så enkel att den här kriminalhistorien inte ens blir spännande, även om sättet att berätta – vittnesmål med filmiska återblickar – ger även den en autenticitet.

Elsa Boman (Astrid Bodin) kommer hem från bio och hör skott avlossas i grannlägenheten; senare ser hon en man iförd en karaktäristisk rock rusa därifrån över gården. Hon ringer polisen, som finner flickan i lägenheten bredvid, Lena Hagen (Berit Frodi) mördad.

Sedan får man följa polisrutinarbetet: kriminalkonstapel Bo Fernes (Lilliecrona) koll runt om på Stockholms krogar av ett krogkvitto, samtalet med Stig Helle (Bengt Blomberg) som den mördade unga kvinnan skulle ha gift sig med, så småningom samtalet med den mördade Lenas väninna Elsa Bergkvist (Brit Ångström).

Och fram träder, bit för bit, den fullständiga historien om Lena Hagen, som för övrigt har bytt namn och egentligen heter Anna-Lena Johansson: den här unga tjejen har tvingats till prostitution av en man hon var förälskad i, Erland Ljung (Alf Kjellin). Under sutenörens fängelsevistelse byter hon identitet och börjar det man brukar kalla för ett nytt liv. Men hennes förflutna hinner förstås i kapp henne: När Erland hittar henne och tränger sig in i hennes lägenhet och hon försöker bryta sig loss från fortsatt samröre med honom, skjuter han henne.

Fast polisen hittar honom förstås, och i det stycket är den här historien ganska banal.