Elsa Beskows sagoskatt: TRULL

Tredje delen av antologin ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2011, redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) har förstås beteckningen ”Tripp, trapp, TRULL”. Till uppläggningen är den snarlik sina två föregångare.

Av längre och mycket kända bildberättelser hittar man här den mycket kända ”Puttes äventyr i blåbärsskogen”, ursprungligen utgiven redan 1901. Det är berättelsen om lille Putte som vill överraska mamma på födelsedagen med en korg blåbär och en korg lingon, men som – när han inte hittar några bär – får hjälp av den lille men trollkunnige blåbärskungen och sen får assistans av såväl blåbärspojkarna som lingonflickorna. En underbar gammaldags saga!

”Pelles nya kläder” (från 1912) hör också till de klassiska beskowsagorna men är kanske lite för präktig: genom flit och uthållighet vinner man det man vill ha – men så enkelt är det väl inte alltid här i världen?

Berättelserna om Petter och Lotta är ju mycket kända, men dem kom jag för min del inte i kontakt med under mina sagoläsningsår, trots att ”Petter och Lotta på äventyr”, som återges i den här volymen, utkom redan 1929. I den här berättelsen kommer hunden, lilla Prick, bort, och barnen råkar ut för vådliga äventyr – bland annat tar en gumma deras kläder när de badar. Det gör de för övrigt nakna – som jag tidigare har noterat, var Elsa Beskow inte pryd.

Beskow knyter på en annan punkt an till den klassiska folksagetraditionen: I ”Var är mina fem grå ullgarnsnystan?”, ursprungligen publicerad i ”Kistan på herrgårdsvinden” (1926), finns en riktigt elak häxa, som man dock – vilket är vanligt i den här traditionen – kan lura.

Den ingick också i den läsebok – del II – som jag fick använda i småskolan. Däremot fick vi aldrig använda ”Vill du läsa?”, del III, som 1937 gjordes som bredvidläsningsbok till de båda första delarna – jag har inte ens vetat att denna tredje del fanns. Alltså känner jag heller inte till ett par texter ur den, som finns med i den nu aktuella urvalsvolymen. Jag talar om dels ”Midsommarstången”, dels ”Mitt trädgårdsland” – båda förekom dock ursprungligen i ”Barnen på Solbacka” (1898).

Men det finns i den här volymen ytterligare några sagor, som jag heller inte läste som barn men som jag har tagit del av senare.

Ett exempel är ”Solägget” från 1932, där Beskow skickligt blandar gammalt och nytt: i en fabelartad saga dimper det ner en modernitet, en apelsin, som först tolkas som ett ”solägg”.

”Sagan om den nyfikna abborren” från 1933 har vi tidigare i separat utgivning i vår bokhylla. Den här berättelsen, om en nyfiken liten fisk som blir uppmetad men sen med hjälp av lite trolldom återbördad till havet, läste jag aldrig själv när jag var i sagoåren, men jag har läst den för barnbarnen.

”Kantareller” fanns ursprungligen med i ”Blommornas bok – visor av Jeanna Oterdahl” (1905), men jag minns den från min smnåskoleläsebok.

Den här volymen rymmer ett antal visor med noter, som vi genom illustrationerna förknippar med Elsa Beskow, även om de är skrivna av andra. ”Majas visa” – vilken underbar bild! – med text och musik av Alice Tegnér, ”Lasse Liten” med musik av Tegnér men text av Zacharias Topelius, ”Bä bä vita lamm” (en traditonell text med musik av Alice Tegnér) och en del annat.

Den likaledes traditionella ”Vart ska du gå?” med musik av Alice Tegnér minns jag också i Beskows bildversion – vi sjöng den i småskolan – men jag kan numera inte höra den här visan om flickan som ska hämta dricka utan att Povel Ramels version tar över:

Får jag följa med? Får jag följa med?
Ja, om du betalar.

Melodikrysset nummer 2 2012

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hos Lennart Källströmer på 75-årsuppvaktning

Många av mina gamla vänner har bott på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, på Sturegatan i Uppsala. Jag var själv under en kort tid medlem av Studenternas Helnykterhetssällskap, SHS, vilket inte var någon uppoffring, eftersom jag under mina tidiga universitetsår var helnykterist. Men ska jag vara ärlig, var det en annan sak som fick mig att bli medlem: När studentföreningarna, bland dem socialdemokratiska Laboremus, som jag var ordförande för, hade recentiorsmottagning på universitetet i början av höstterminen 1960, fanns också SHS på plats i skepnad av sin nya ordförande Anna-Greta Leijon, och vi beslöt på stubinen att gå in som medlemmar i varandras föreningar.

Varken Anna-Greta eller jag är numera helnykterister, men båda är fortfarande socialdemokrater.

Nu är fler av de helnyktra studenterna på Arken intressanta av samma skäl. Anna-Gretas företrädare som ordförande i SHS hette på den tiden Birgitta Kettner; senare känd under sitt flicknamn, Birgitta Dahl. Även hon gick med i den socialdemokratiska studentföreningen, och dessutom flyttade vi så småningom ihop, gifte oss till och med.

Laboremiterna på Arken var många och aktiva, och vi brukade ibland skoja om att Laboremus hade en särskild avdelning där. Jag har tidigare i ett annat sammanhang listat en rad av dem – några av dem, till exempel Björn Kumm och Hans O Sjöström, hör fortfarande till mina vänner och brukar då och då skriva kommentarer här på bloggen.

I dag har jag och Birgitta varit på 75-årsmottagning hos en före detta arkabo, Lennart Källströmer, numera tillsammans med hustru Inger Lindqvist, givetvis också hämtad på Arken, boende på Hällbygatan (ganska nära Jumkilsgatan, där jag bodde under min första tid i Uppsala). Lennart har jag under många år mött bland annat som nykterhetsrörelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där jag själv representerade Kulturnämnden och Uppsala kommun. Lennart har universitetsmeriter – bland de övriga gästerna fanns Universitetets förre rektor, Bo Sundqvist – men jag skulle ändå främst vilja framhålla hans tillhörighet till nykterhetsrörelsen, ja folkrörelsesfären. Det var också ett nöje att, innan vi gick, under hans guidning ta del av innehållet i hans bokhyllor, där det till exempel fanns en stor avdelning lyrik.

Påfallande många av dem som kom till mottagningen var gamla arkabor, inte samtliga i dag helnykterister, men Lennart håller den gamla stilen, så det serverades ingen alkohol. Själv drack jag tranbärsdricka.

För övrigt hade den här födelsedagsbjudningen karaktären av knytkalas. Många av gästerna, särskilt de kvinnliga, hade lämnat mycket välsmakande bidrag till en kall och riklig buffé.

Bland gästerna fanns en rad arkabor som jag känner igen men i ungdomsåren inte kände närmare. Men där fanns också sådana som har hört till Birgittas och, lite senare, även mina vänner: Käthe Elmgren, som under måltiden satt mitt emot oss, är det kanske främsta exemplet; med henne och hennes familj har vi med ibland ojämna mellanrum haft kontakt genom åren. Och i Öregrund brukar vi träffa ett par som var ett par redan på Arken, Inger och Sigvard Nilsson.

Skjuts dit och hem fick vi av Bengt Kettner, Birgittas första man, som sedan länge lever sitt liv med en annan gammal arkabo, Inger Grandell, en av dagens festkommitterade. Bengt och Inger är med i samma socialdemokratiska förening som jag och Birgitta, den i Svartbäcken. Och om vi ska hålla oss till just partivänner, fanns också Leni Björklund, gammal arkabo även hon, med bland gästerna.

Många av oss som var där har, som jag tidigare antydde, avfallit från nykterheten, men jag har stor respekt för nykterhetsrörelsen, så jag tänker inte avsluta med någon skål för jubilaren.

Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.

Elsa Beskows sagoskatt: TRAPP

Andra delen av ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2010, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) heter förstås ”Tripp TRAPP trull”.

Också den här volymen är en blandning av välkänt och mindre känt.

Till det mindre kända hör sagan ”Rutbacka och Randåkra”, en moralitet som jag minns ganska vagt från ”Bubbelemuck” (ursprungligen publicerad 1921).

Den suveräna bildberättelsen ”Hattstugan” minns jag från min barndoms läsebok ”Vill du läsa?”, men den kom till redan 1930. Också ”Olles skidfärd” läste jag i min småskoleläsebok, men den är ännu äldre, från 1907.

”Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin” (1918) stötte jag däremot aldrig på under de där första skolåren – men jag har den förstås numera i bokhyllan.

Från småskolans läsebok minns jag också Beskows pedagogiska läroverser ”Månaderna” och ”Dagarna i veckan”, och jag minns särskilt några av bilderna som illustrerade årets månader: stjärngossebilden, kälkåkningsbilden, julgranshämtningsbilden och inte minst oktoberbilden där de nedfallna löven lyser som guld. ”Årets saga”, som det här materialet ursprungligen ingick i, utkom redan 1927.

I flera fall har Elsa Beskows illustrationer blivit ett med sånger, vars text och/eller musik har skrivits av andra. Det gäller särskilt hennes många illustrationer till Alice Tegnérs sånger, som ”Mors lilla Olle” (1903), ”Borgmästar Munte” (1922), ”Sockerbagaren” (1903) och ”Videvisan” (1903, med text av Zacharias Topelius) – illustrationerna från 1903 ingick alla i samlingen ”Mors lilla Olle och andra visor”.

Även när det gäller det här urvalet kan jag förvisso gå med på att Elsa Beskows värld innehåller en del idyll, men inte bara. Här finns ”Häxan Avundsjuka” (ur ”Görans bok”, 1916) som exempel. Petter och Lotta råkar ut för en hundtjuv, och barnen i ”Hattstugan” bränner ner familjens bostad, en nog så reell fara att varna för, för övrigt inte bara på den tiden. Och sagan om Rutbacka och Randåkra ger exempel på vad blind auktoritetstro kan leda till.

Hon var heller inte pryd: Badande nakna barn förekommer så väl i junibilden i ”Årets saga” som i ”ABC-resan” från 1945.

Hennes enda svaga sida är en del utpräglat religiösa bilder. Hennes bild av Jesus i krubban till ”Jesusbarnets födelsedag” i ”Årets saga” är kitschig och hennes illustration till Viktor Rydbergs och Alice Tegnérs ”Gläns över sjö och strand” från 1937 långt under hennes klass. Kan det här vara fråga om en sidoeffekt av äktenskapet med Natanael Beskow?

I de hemliga agenternas värld

Grahame Greene (1904-1991) nämndes länge som högst tänkbar mottagare av nobelpriset i litteratur men hade motståndare inom Svenska akademien, så det blev inget nobelpris.

Hans ämnen, intriger, romanfigurer och moraliska frågeställningar var alltid intressanta, men kanske skrev han för populärt för somliga i akademien. Skälm- och agentomanen ”Our Man in Havana” från 1958, på svenska ”Vår man i Havanna” (översättning Jane Lundblad), kan här tjäna som arbetsexempel.

Året därpå, 1959, gjorde Carol Reed en utmärkt – både i fråga om följsamhet till romanförlagan och i fråga om spänning så väl som komik – filmvesion av den. Filmens, liksom bokens, handling tilldrar sig i det förrevolutionära Kuba, men den gjordes precis i skarven till castroregimen.

I handlingen spelar Batista-regimen, i skepnad av bland andra kapten Segura (Ernie Kovacs) en viss roll, men huvudhandlingen är en drift med underrättelsetjänster som brittiska M16: En av dess handgångna, Hawthorne (Noel Coward), försöker få en agent på Kuba och fastnar för Jim Warmold (Alec Guiness), en frånskild dammsugaragent med rätt så dyrbar dotter, Milly (Jo Morrow) och mycket dåliga, oftast obefintliga affärer.

Denne vill först inte alls men tvingas av penningskäl ställa upp – men sen måste han ju också börja leverera. Så agent Wormold börjar hitta på saker: han namnger underagenter som ska betalas, och så skickar han en ritning av något superhemligt – som i själva verket är en ritning med en av hans dammsugare som modell.

Han får förstås bra betalt från London, men nu tycker dess värre hans uppdragsgivare där att hans insatser är så intressanta, att han kan behöva förstärkning. Alltså sänds Beatrice Severn (Maureen O’Hara) plus en radioexpert över till Havanna för att hjälpa honom.

Detta ställer förstås till problem för Wormold, och värre blir det när en namne till en av hans fiktiva agenter tas av daga. Plötsligt befinner sig den allt för fantasifulle dammsugaragenten i ett inferno, befolkat av agenter och kontraagenter. Till dem som stryker med hör hans vän Dr Hasselbacher, spelad av Burl Ives(!). Det här innebär att också hans eget liv är i fara, men när han har fått tips om att han riskerar att bli förgiftad i samband med en affärsmiddag där han ska tala, lyckas han ändå undgå döden genom att i stället en hund förgiftas till döds.

Han lyckas också – efter ett tips från London – identifiera sin fiende, Hubert Carter (Paul Rogers), och beslutar sig för att röja honom ur vägen. För det behöver han ett riktigt vapen, vilket han skaffar sig på ett dråpligt sätt: Kapten Segura, som är intresserad av hans dotter, kommer hem till honom och lockas att spela schack med spritflaskor (av den där minitypen man får på flyget) som pjäser, vars innehåll man dricker upp, vart efter de erövras. Han ser förstås till att Segura blir lagom framgångsrik och därmed full, och när denne är helt plakat och har somnat, tar han Seguras pistol och går ut på stan och avrättar Carter efter att ha stämt träff med honom. Pistolen lyckas han lägga tillbaka innan Segura har vaknat till liv igen.

Situationen har nu blivit ohållbar för agenten in spe, dammsugaragenten Wormold, och han bekänner sina synder för Beatrice och skickar hem henne och hennes radiotekniker till London. Dit tycker sig Wormold inte längre själv kunna åka, men Segura har förstått vad som har hänt, och far och dotter sätts följaktligen på ett plan till London.

Där har Beatrice redan avlagt rapport, och det är krismöte på M16. Men när också Wormold anländer och avlägger full bekännelse, känner de som är ansvariga för rekryteringen av honom och som har gått på hans påhittade rapporter, att marken gungar även under deras fötter, så den onekligen fantasifulle Wormold erbjuds en post som instruktör i högkvarteret.

Wormold träffar åter Beatrice, som egentligen är förvisad till en post i Jakarta, och deras redan i Havanna begynnande kärlek blommar ut för fullt. Dottern Milly fortsätter sin utbildning i Schweiz, för de pengar hennes pappa har svindlat till sig och som ingen i nuvarande situation kräver tillbaka.

En dråplig och väl berättad historia är det här sammantaget. Några frågetecken vill jag emellertid sätta för spion- och kontraspionhistorien: Vilka var egentligen britternas motståndare och varför?

I övrigt verkar intrigen inte helt osannolik.

Mannen utan egenskaper

Jag har under ganska lång tid arbetat på samma avdelning som Stefan Stern på Socialdemokraternas partikansli på Sveavägn 68. Jag vet hur han ser ut och jag har aldrig haft någon konflikt med honom – men jag vet inte vad som rörde sig i hans huvud; det var en person omöjlig att komma nära.

I dagens Dagens Nyheter (11 januari 2012) skriver den nu åt sidan förde Stefan Stern på DNdebatt om socialdemokratins vägval, en artikel som väcker en mycket djup olust hos mig.

Det är en artikel som inte lämnar några tvivel om att Stern behärskar ämnet opinionsmätningar. Det är inte där problemet ligger.

Problemet är i stället att han är en närmast extrem företrädare för ståndpunkten att val vinns av den som är mest skicklig på att blåsa med, åtminstone passande långt, åt det håll dit opinionsvindarna blåser. Devisen ”politikens överhöghet över marknaden” avfärdar han till exempel som retorik.

Det är svårt att i hans artikel hitta någon värdering utöver den höga värderingen av att inneha den politiska makten. Att ett politiskt parti skulle kunna ha en ideologi, en analys av samhällets väsen och ideer om hur detta samhälle i stället borde organiseras, verkar inte finnas i hans tankevärld.

Naturligtvis ska ett politiskt parti, för att kunna nå framgång, lyssna på hur väljarna upplever olika problem som finns i samhället.

Men lösningarna på de här problemen kanske inte finns i gallupmätningarna – kanske finns de i stället i mer genomtänkta helhetslösningar, vars bärighet man – i konkurrens med andra analyser – måste anstränga sig att övertyga väljarna om.

En teaterfamiljs liv och frestelser

Klanen Ekman är enastående i svensk film- och teaterhistoria. Gösta Ekman den yngre (född 1939) är fortfarande, bland annat genom sitt samarbete med Hasse & Tage, mycket känd för dagens publik, men hans farfar, Gösta Ekman den äldre (1890-1938), var på sin tid en gigant både på bio och på scen. Somliga skulle kanske inte sätta mellanledet mellan dem, Hasse Ekman (1915-2004), lika högt, men det är svårt att tänka sig svensk filmhistoria utan honom. Periodvis – krigsslutget är bara ett exempel – formligen sprutade det filmer ur honom, flera under loppet av samma år. Allt blev väl inte guld, men till exempel ”Kungliga patrasket” från 1945 fick lysande kritik.

”Kungliga patrasket” kittlar en smula den del av publiken, som är intresserad av kändisskvaller. Den har som ett av sina temata en teaterfamilj, Anker, i tre generationer: I centrum står teaterchefen på Kungsteatern, regissören och skådespelaren Stefan Anker (Edvin Adolphson), gift med Elisabet ”Betty” Anker (Ester Roeck-Hansen), skådespelerska även hon. Inom teatern hör också Stefans far Karl-Hugo Anker (Olof Winnerstrand) och mor Charlotte Anker (Hilda Borgström) hemma. Det senare gäller till att börja med även Stefans och Bettys barn Tommy Anker (Hasse Ekman) och Monika Anker (Eva Henning), men de här båda dras i filmens handling i väg åt annat håll, Tommy till journalistiken och Monika till giftermål med en skeppsredare, Göran Wallsenius (Erik Strandmark).

Jag känner ingen i skådespelarklanen Ekman personligen (även om Gösta Ekman var med i min skapelse Motståndsrörelsen mot borgerlig regering), men jag har läst mig till så mycket att jag förstår att ”Kungliga patrasket” inte är någon nyckelhålshistoria. Däremot ger filmen rimligen i flera avseenden en mycket initierad och trovärdig bild av teatervärlden, livet på och bakom scenen, den nervösa väntan på recensionerna, konstnärliga ambitioner vägda mot kommersiell framgång, den frestelse det kan innebära att få en ny och i något avseende attraktiv motspelare av motsatt kön, dramatiker in spe och skådespelerskor som söker en roll.

Vår teaterdirektörs arbetsdag förlängs bland annat av ett par sådana fall, den hopplöse litteratören Stridström (Stig Järrel) och sångerskan Sonja Svensson (Gudrun Brost) som vill ha jobb. Hennes talang eller möjligen bara kvinnliga appeal faller vår teaterdirektör för, och snart spelar Sonje Swedje, som hon nu har döpts om till, huvudrollen i ”Sköna Helena” på Ankers teater. Anker själv spelar, fastän han egentligen inte längre är i hjälterollsåldern, Paris.

Märkligt nog blir föreställningen en succé.

Stefan Anker uppvaktar allt mer sin unga primadonna, vilket underlättas av att hustrun och föräldrarna åker ut på turné i landsorten.

Så långt är filmen, om än välspelad, en ganska enkel melodram, men handlingen får i flera olika avseenden mer av svärta och blir därmed också mer intressant. Betty klarar situationen att bli ratad utan att bryta samman. Tommy inser att han ändå hör mer hemma inom teatern än i tidningsvärden. Monica förlorar det barn hon väntar och inser, efter alltför många besvikelser, att skeppsredaren är en svikare som hon inte kan leva sitt liv med; även hon återvänder sedan till teatern. Teaterchefen Stefan Anker åstadkommer fiasko på fiasko och blir som kronan på verket snuvad också på Sonja, som har fått ett anbud från Hollywood. Stefan Anker, nu ett spöke av sig själv på toppen av sitt teaterlivs ruiner, räddas till slut av att hustrun kommer tillbaka. Och så gör hela den återsamlade teaterfamiljen Anker ny succé genom att sätta upp Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” på sin teater, med Stefan Anker i huvudrollen.

Slutet möjligen åter allt för gott. Men en sevärd film blev det i alla fall, inte minst på grund av genomgående goda skådespelarprestationer och en trovärdigt skildrad miljö.

Stig Järrel i damroll

Könsförväxlingskomedier finns både som film och på teatern. En elegant sådan är Billy Wilders ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe men framför allt Tony Curtis och Jack Lemmon i de just i det här sammanhanget intressanta rollerna.

Jag har sett den nämnas i samband med TV-visningen av Hasse Ekmans ”Fram för lilla Märta” eller ”På livets ödesvägar” från 1945, men jag tror inte att den här svenska filmen har spelat någon som helst roll för ”I hetaste laget”. Båda filmerna arbetar i en komeditradition, som under mycket lång tid har haft förlagor inom teatern, till exempel hos Shakespeare. ”Fram för lilla Märta” har dock en mycket närmare inspiratör i Thomas Brandons ”Charleys tant”, där den som utsågs till huvudrollsinnehavare i filmen, Stig Järrel, nyligen hade gjort stor succé i kvinnokläder.

Det här alltså inte helt ovanliga tricket kan användas i erotiskt eggande syfte, och lite kittlar regissören Ekman tittarnas fantasi genom att låta en mycket lättklädd men ovetande ung dam besöka Järrel, utstyrd i kvinnokläder.

Mer är den här historien då en fars, där den påhittiga nödvändigheten ställer mannen i kvinnokläder inför oväntade utmaningar. Utgångspunkten är att kumpanerna Sture (Järrel) och Kurre (Hasse), den senare schlagerförfattare, är i penningknipa. Kurre får se en tidningsannons om ett par kvinnliga musiker i underhållningsbranschen, vilka behöver en cellist till sin trio, och eftersom Sture kan spela cello, förmås han, till att börja med högst motvilligt, att klä ut sig i kvinnokläder för att kunna ingå i en damtrio.

Av detta blir det alltså en förväxlingskomedi – de båda kvinnliga musikerna, spelade av Elsie Albin och Agneta Lagerfeldt, går på utklädningstricket och bibringas också att tro att Kurre/Ekman är förlovad med ”Märta”/Järrel. Att det här leder till icke avsedda förälskelser och så småningom till ett lyckligt slut, kan säkert även ni som ännu inte har sett filmen själva räkna ut.

Så långt är storyn smårolig, ett stycke ganska oförarglig buskis.

Det som gör den snäppet intressantare, dock långt ifrån till någon toppfilm, är att den en smula – i vart fall om man ser till den tid då den gjordes – utmanar könsrollerna också inom politiken. Borgmästarinnan (Gull Natorp) lockar med Märta/Järrel till ett politiskt möte för kvinnor, och där råkar Märta/Järrel ut för att nomineras till damernas i Lillköping kandidat till riksdagen. Han blir tvungen att fullfölja racet, och efter det att stadens damer i en lysande mobiliseringskampanj har fått nästan samtliga kvinnor att rösta, vinner han knappt över manssidan, som leds av borgmästaren (Douglas Håge).

Allt det här görs i farsens tecken, och inte heller kvinnorna i filmen tecknas som några handlingskraftiga hjältar eller intellektuella giganter. Men mitt i alltihopa bestämmer sig Märta/Järrel för att ta sitt uppdrag från kvinnorna på allvar, och i riksdagen blir han en stridbar kvinnosakskvinna, som till och med får igenom en ny lag, hustrulagen (i filmen tecknad med viss oklarhet), till kvinnornas fromma.

För att det ska kunna bli ett lyckligt slut på den här komedin låter sen Sture Märta omkomma i en drunkningsolycka – Märta får på grund av sina framsynta politiska insatser senare till och med en staty som minne – och så kan han få sin Inga, precis som Kurre har fått Barbro.

En del av det som ingår i handlingen känns starkt föråldrat i dag, men man måste försöka se den här filmen med de ögon människor såg den i krigsslutet. Den tidens ledande filmkritiker var över lag mycket förtjusta i filmen – bland dem fanns till exempel Stig Almqvist i AT – men det är särskilt intressant att notera, att den radikala skribenten Barbro Alving, Bang i Dagens Nyheter, skrev följande: ”I egenskap av grånad kvinnosakskvinna och allvarligt sinnad medborgare skall jag be att få hälsa lilla Märta Letterström från Lillköping hjärtligt välkommen i vårt på initiativrika, slagkraftiga och färgstarka personligheter så torftiga liv. En handfull sådana kvinnor till och Sveriges riksdag klappar ihop.”

Att historien hade drag av buskis – jag kunde som exempel också ha nämnt insatser av Julia Caesar och Thor Modéen – suddade kanske ut en del av udden i budskapet men bidrog samtidigt till att en mycket bred publik tog filmen till sitt hjärta.

En särskild notering fordrar slutligen musiken i filmen. Min hustru har från sitt fyrtiotal berättat om hur hennes familj, där pappa var rektor, hade skaffat en dyrgrip, en liten bil, och i den färdades bland annat till semestermål: två vuxna, fyra barn plus allt bagagage. Hon har berättat hur barnen då gjorde föräldrarna vansinniga genom att om och om igen hur länge som helst sjunga ”Fram för lilla Märta”.

”Fram för lilla Märta” var lilla Märtas/Stig Järrels kampanjsång i den här filmen, sjungen av massor av kvinnor (med Margit Andelius i spetsen), marscherande till pukor och trumpeter, den sång som förde Märta raka vägen till Sveriges riksdag. Texten skrevs av Hasse Ekman och musiken av Kai Gullmar.

Elsa Beskows sagoskatt: TRIPP

Bonnier Carlsen har gett ut delar av Elsa Beskows sagor och verser för barn, men även hennes illustrationer till visor skrivna av andra, som ”Elsa Beskows sagoskatt” i tre delar, ”Tripp, trapp, trull”. Första delen, som följaktligen kallas ”Tripp”, utkom 2009 (redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundberg).

Beskow levde 1873-1953 och fanns alltså fortfarande vid liv, när jag efter min ankomst till Sverige hösten 1944 så småningom började skolan. Visserligen hade jag då redan för länge sen lärt mig läsa, men Elsa Beskows och Herman Siegvalds underbara läsebok, ”Vill du läsa?”, I-II, kom att bli en av mina inkörsportar in i det svenska språket. En del av Beskows texter kom att bli något av det första jag läste på svenska, och vi sjöng förstås också många av de sånger, bland annat av Alice Tegnér, som Beskow illustrerade i den här läseboken. Men framför allt präglades min bildvärld för evigt av Beskows sätt att teckna lantliga miljöer, ibland också hämtade från småstäder och mindre tätorter, samt av barn, djur och natur. Också mer sagobetonade motiv, som bilderna ur ”Tomtebobarnen” (som första gången utkom redan 1919) eller ”Sagan om den lilla gumman” (som är ännu äldre, från 1897!), har för evigt etsats fast någonstans i hjärnans skrymslen. ”Blåsippor” (”Blåsippan ute i backarna står”) med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér kan jag inte höra utan att framför mig se Elsa Beskows illustration (1916).

Visst var Elsa Beskow i sina bilder ibland en idylliker, men den nämnda ”Tomtebobarnen” rymmer också vedermödor, som Sveriges på Beskows tid mer lantliga befolkning konfronterades med, och sagan om den lilla gumman slutar med att katten sprangs till skogs och aldrig kom hem igen. (”Men kanske ändå att han kom hem till slut”, tröstar Beskow barnen i ett tillägg.) Från småskoletidens läsebok minns jag också ”Ogräsets sång” (ur ”Blomsterfesten i täppan”, 1914), faktiskt en hyllning till oönskade men uppkäftiga och glada uppstickare i rabatterna.

Elsa Beskow hade, långt före ”Vill du läsa?”, ett pedagogiskt drag, men ur min barndoms första läsebok minns jag förstås både alfabetsramsan om råttmor och hennes barn och bilderna ur ”Elsas alfabet”. Riktigt lika fantasifulla är inte hennes ”Siffergubbar”.

Den svenska småstadsverkligheten blev aldrig min – kanske är det därför Beskows böcker om Petter och Lotta gick mig förbi under de aktuella åren. Som en av de längre berättelserna i den här aktuella sagoskattsboken ingår ”Petters och Lottas jul” från 1947, och den är faktiskt ett intressant vittnesbörd om att det har funnits tider i Sverige, då barn som råkade ut för att föräldrar inte kunde ta hand om dem fortfarande kunde få förlita sig på hjälpande insatser av mer privat slag.

Och jag har faktiskt också hittat en illustrerad saga, som jag veterligen aldrig har kommit i kontakt med tidigare, ”Sessalätts äventyr” från 1934. Däremot måste jag rimligen ha läst – detta utan att komma i håg det nu – ”Minsta prinsessans äppelträd”, eftersom jag under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall läste Beskows sagosamling ”Bubbelemuck” (1944) – jag lånade den i skolbiblioteket. Men just den här sagan minns jag inte.

Men sinnet fylls, inte minst så här års, åter igen av nostalgi, när jag ser Elsa Beskows illustrationer till Alice Tegnérs ”Goder afton” och ”Tre pepparkaksgubbar”.