I de hemliga agenternas värld

Grahame Greene (1904-1991) nämndes länge som högst tänkbar mottagare av nobelpriset i litteratur men hade motståndare inom Svenska akademien, så det blev inget nobelpris.

Hans ämnen, intriger, romanfigurer och moraliska frågeställningar var alltid intressanta, men kanske skrev han för populärt för somliga i akademien. Skälm- och agentomanen ”Our Man in Havana” från 1958, på svenska ”Vår man i Havanna” (översättning Jane Lundblad), kan här tjäna som arbetsexempel.

Året därpå, 1959, gjorde Carol Reed en utmärkt – både i fråga om följsamhet till romanförlagan och i fråga om spänning så väl som komik – filmvesion av den. Filmens, liksom bokens, handling tilldrar sig i det förrevolutionära Kuba, men den gjordes precis i skarven till castroregimen.

I handlingen spelar Batista-regimen, i skepnad av bland andra kapten Segura (Ernie Kovacs) en viss roll, men huvudhandlingen är en drift med underrättelsetjänster som brittiska M16: En av dess handgångna, Hawthorne (Noel Coward), försöker få en agent på Kuba och fastnar för Jim Warmold (Alec Guiness), en frånskild dammsugaragent med rätt så dyrbar dotter, Milly (Jo Morrow) och mycket dåliga, oftast obefintliga affärer.

Denne vill först inte alls men tvingas av penningskäl ställa upp – men sen måste han ju också börja leverera. Så agent Wormold börjar hitta på saker: han namnger underagenter som ska betalas, och så skickar han en ritning av något superhemligt – som i själva verket är en ritning med en av hans dammsugare som modell.

Han får förstås bra betalt från London, men nu tycker dess värre hans uppdragsgivare där att hans insatser är så intressanta, att han kan behöva förstärkning. Alltså sänds Beatrice Severn (Maureen O’Hara) plus en radioexpert över till Havanna för att hjälpa honom.

Detta ställer förstås till problem för Wormold, och värre blir det när en namne till en av hans fiktiva agenter tas av daga. Plötsligt befinner sig den allt för fantasifulle dammsugaragenten i ett inferno, befolkat av agenter och kontraagenter. Till dem som stryker med hör hans vän Dr Hasselbacher, spelad av Burl Ives(!). Det här innebär att också hans eget liv är i fara, men när han har fått tips om att han riskerar att bli förgiftad i samband med en affärsmiddag där han ska tala, lyckas han ändå undgå döden genom att i stället en hund förgiftas till döds.

Han lyckas också – efter ett tips från London – identifiera sin fiende, Hubert Carter (Paul Rogers), och beslutar sig för att röja honom ur vägen. För det behöver han ett riktigt vapen, vilket han skaffar sig på ett dråpligt sätt: Kapten Segura, som är intresserad av hans dotter, kommer hem till honom och lockas att spela schack med spritflaskor (av den där minitypen man får på flyget) som pjäser, vars innehåll man dricker upp, vart efter de erövras. Han ser förstås till att Segura blir lagom framgångsrik och därmed full, och när denne är helt plakat och har somnat, tar han Seguras pistol och går ut på stan och avrättar Carter efter att ha stämt träff med honom. Pistolen lyckas han lägga tillbaka innan Segura har vaknat till liv igen.

Situationen har nu blivit ohållbar för agenten in spe, dammsugaragenten Wormold, och han bekänner sina synder för Beatrice och skickar hem henne och hennes radiotekniker till London. Dit tycker sig Wormold inte längre själv kunna åka, men Segura har förstått vad som har hänt, och far och dotter sätts följaktligen på ett plan till London.

Där har Beatrice redan avlagt rapport, och det är krismöte på M16. Men när också Wormold anländer och avlägger full bekännelse, känner de som är ansvariga för rekryteringen av honom och som har gått på hans påhittade rapporter, att marken gungar även under deras fötter, så den onekligen fantasifulle Wormold erbjuds en post som instruktör i högkvarteret.

Wormold träffar åter Beatrice, som egentligen är förvisad till en post i Jakarta, och deras redan i Havanna begynnande kärlek blommar ut för fullt. Dottern Milly fortsätter sin utbildning i Schweiz, för de pengar hennes pappa har svindlat till sig och som ingen i nuvarande situation kräver tillbaka.

En dråplig och väl berättad historia är det här sammantaget. Några frågetecken vill jag emellertid sätta för spion- och kontraspionhistorien: Vilka var egentligen britternas motståndare och varför?

I övrigt verkar intrigen inte helt osannolik.