Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.