Strindbergs Fröken Julie tolkad av Alf Sjöbeg

August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1888) läste jag under min gymnasietid under senare delen av 1950-talet – jag köpte under den där perioden också flera volymer i den serie med verk av Strindberg, som hade omslagsbilder signerade Adolf Hallman, bland dem också ”Fröken Julie och andra skådespel” (1957). ”Fröken Julie” gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och när det här dramat dök upp som svenskuppsatsämne, skrev jag naturlgivis om det och fick för övrigt ett mycket gott betyg.

Strindbergs ursprungliga text är inte föremålet för den här analysen, men det förjänar att påminnas om att det är uppbyggt som ett kammarspel för tre personer, herrskapsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, den senare även Jeans fästmö. I Strindbergs drama tränger verkligheten utanför herrgården in bara i starkt återhållna former: det lediga bondfolket – det är midsommar – hörs sjunga en nidvisa och förekommer också i ett mellanspel med dans. Förklarande bilder ur Jeans respektive Julies förflutna, Jeans pojkdröm om att stiga i graderna och ha rätt att åtrå herrskapsfröken och Julies uppfostran till pojkflicka, är i Strindbergs drama delar av deras konversation.

Alf Sjöbergs tar sig i sin filmatisering av ”Fröken Julie” 1951 ganska stora friheter gentemot teaterförlagan. Jag tänker då inte så mycket på sådant som valet av musik till filmen, att där förekommer sådant som ”Konvaljens avsked” och ”Jularbopolska”, komponerade efter tillkomståret för Strindbergs drama. Nej, den viktiga invändningen är att karaktären av kammarspel bryts – vilket naturligtvis inte hindrar att man kan tycka att de här iscensatta barndomsminnena är välgjorda och att de många scenerna utomhus förstärker stämningen av svensk midsommar.

Risken med det här greppet är förstås att det som i Strindbergs drama uttrycks i bara någon enstaka replik växer ut till en hel handling. Strindberg förmådde i sin teaterversion sammanfatta också mycket komplicerade förlopp och deras följder till förhållandevis korta repliker.

Strindberg fångar till exempwl, i några koncentrerade repliker, de båda huvudkaraktärernas rädslor, strävanden och tidiga livserfarenheter: Julies pelartillvaro där hon både känner suget efter och svindeln inför att falla, och Jeans dröm där han ligger i en mörk skog och längtar efter trädtopparna och solen.

Också i vår värld och vår tid finns naturligtvis klasskilnnaderna kvar, även om de inte märks lika tydligt. Men det senare innebär ju samtidigt att den problematik som finns i ”Fröken Julie” inte är självklart gripbar för dagens unga – till exempel är det för dagens yngre generation inget våldsamt dramatiskt att två personer som hör hemma i olika samhällsskikt ligger med varann. Och av detta följer väl också, att Julies självmord, om än utfört av en överspänd person, i dag av många yngre kan tolkas som en för kraftig teatereffekt.

Den för evigt kuschade själ som, trots alla hans uppvisade fina maner och språkkunskaper, bor i betjänten, kommer nog ändå fram i Ulf Palmes gestaltning av Jean, framför allt då genom hans beteende i slutet av filmen, och Märta Dorffs getaltning av den mer helgjutet underklassiga Kristin är också realistisk, men Anita Björks adelsfröken är kanske inte lika lätt att förstå sig på för dagens yngre publik. Detta inte sagt som en anmärkning mot Anita Björk. Jag bara undrar: Förstår dagens unga varför Fröken Julie tar livet av sig?

Mina frågetecken i fråga om Sjöbergs filmatisering av Strindberg innebär inte, att jag inte skulle se stora förtjänster med den här filmen. Kanske lever jag bara i en för strindbergsnära miljö – ”Fröken Julie” fick juryns stora pris, föregångaren till Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes 1951.

Olle Svenning om den italienska vänstern

En av socialdemokratins bästa politiska analytiker, till lika skribenter, är Olle Svenning. Jag lärde känna honom under vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. Vi var aktiva i var sin klubb, han i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, jag i Laboremus i Uppsala, båda tillhöriga den reformistiska vänstern, vänstern i dess korrekta, radikalt samhällsförändrande betydelse.

Olle har arbetat i Statsrådsberdningen under Tage Erlander, men i huvudsak har han verkat som politisk journalist och författare. Främst känner väl de flesta honom som intelligent och välformulerad ledarskribent i Aftonbladet, där han har arbetat i två omgångar. Under en period då tidningen Arbetet var framgångsrik och hade råd, var han dess korre i Paris, och han har också arbetat på svenska ambassaden i Madrid.

De senare placeringarna plus hans adekvata språkbehärskning har medverkat till att Olle har avundsvärdea kunskaper om det politiska landskapet i sydligare delar av Europa, för övrigt inte bara Frankrike och Spanien utan också Italien med dess från de nordiska länderna avvikande vänstertradition.

De svenska tidningarna har de senaste åren matat oss med Berlusconi, Belusconi och Berlusconi, men det finns – visar det sig – fler aspekter på italiensk politik. I dagens (10 november 2012) Dagens Nyheter publicerar Svenning en lysande essä om detta, ”Så ska vänstern ge nytt hopp åt Italien”.

Har du inte Dagens Nyheter, gå ut och köp ett exemplar. Artikeln finns förvisso på nätet, men nu gäller det att hålla liv i de få återstående papperstidningarna, inte minst sådana som publicerar så här intressanta essäer.

Nyliberala estniska Reformpartiet nere på sin lägsta nivå på tre år

Det ledande regeringspartiet i Estland nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) är i novembermätningen från TNS Emor nere på sin lägsta nivå på tre år, 26 procent (32 procent i oktober). En lång tids negativ publicitet tycks nu ha satt sina spår i opinionen. Enligt TNS Emor har tappet skett bland medelålders väljare, väljare med förhållandevis hög utbildning och invånare i huvudstaden Tallinn. Fallet är stort: i augusti var stödet för Reformierakond 39 procent.

Samtidigt når dess koalitionspartner i regeringen, det nationella och konservativa, i viss utsträckning socialkonservativa IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) sitt högsta tal på länge, 17 procent (13 procent i oktober). Partiet har just i sig upptagit de konkursade estniska Kristdemokraterna. Kanske har IRL också tagit över en del borgerliga väljare från det ledande regeringspartiet, men vi får se hur länge uppgången varar: IRL har just nu en inre schism som tidningarna i dagarna har skrivit om.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, går åter upp, från 22 procent i oktober till 25 procent i november. Partiet är därmed hack i häl på det ledande regeringspartiet. Socialdemokraterna har mycket riktigt varit i synlig opposition under hösten som i viss utsträckning har präglats av strejker och social oro.

Det i vissa frågor vänserpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som i oktober med 25 procent låg över Socialdemokaterna, går i den här mätningen ner till 24 procent. Men skillnaden är så liten, att striden om andraplatsen inte kan anses vara avgjord.

Detta speciellt som det fortsatt föreligger en mycket betydande osäkerhet bland de estniska väljarna. Siffrorna ovan bygger på de tillfrågade, som har angett partipreferens – att slutsumman då ändå inte blir 100 procent beror på att det finns partier som ligger under spärren. (Inget av dem verkar just nu att vara på väg att forcera den.)

Andelen av de tillfrågade, 901 röstberättigade, som inte kunde ange någon partipreferens var hela 35 procent. Det är ju lätt att inse, att om något enskilt parti i en valrörelse skulle lyckas entusiasmera en hygglig del av dessa, kan de här sifforna lätt förändras.

Men bland dem som har tagit ställning leder i dag oppositionen ned 48 procent mot regeringens 43.

Melodikrysset nummer 46 2012

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

Klara får en kompis i huset

Klara, sju, och Viggo, tio, bor varannan vecka hemma hos morfar och mormor.

Visserligen känner de sig sen gammalt hemma här hos oss – har sängplatser i biblioteket, som de betraktar som sitt rum, och det finns även barnböcker och lådor med laksaker där sen gammalt – men deras hälftenflytt hit har medfört, att de också har tagit en del egna leksaker med sig. Dessutom har de en egen dator med sig för spel och annat de vill använda den till. Och i blblioteket/barnkammaren finns sen gammalt en extra TV med video/DVD.

De går kvar på sin skola, Domarringen – i själva verket är det kortare väg dit härifrån än från huset där de bor sen gammalt, numera alltså varannan vecka. Morfar och mormor ger dem frukost – choklad är viktigast – och skickar i väg dem tillsammans i rätt tid för att hinna till skolan. Deras mamma, vår dotter Kerstin, börjar jobba tidigt, men på eftermiddagen är det hon som hämtar dem på skolans Fritids.

Känner sig hemma hos morfar ochj mormor gör Viggo och Klara alltså sen gammalt, men i ett avseende är den här omgivningen ny för dem. Jo, de har skolkompisar som bor i vårt grannskap, men vad är det för barn som bor just här i vårt hus? Också några barnfamiljer i huset har frågat lite om Viggo och Klara, och i går kväll ringde det på dörren.

Det var Jenny Zaine, som bor lite högre upp i huset, och hennes dotter Ellen. Jenny känner vi lite – hon är bland annat med i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Också Ellen har vi väl hejat på, men vi är ju inte riktigt i samma ålder. Däremot går Ellen en årskurs över Klara på Domarringen, så hon tyckte att det nu kunde passa att hon och Klara lekte med varann. Det hade varken vi eller Klara något emot, så Ellen kom in, fick se sig omkring, och snart var leken i full gång. Sen blev det dags för middag, Kerstin nygräddade plättar och pannkakor med Kerstins egna sylter, dock Önos’ konstsötade äppelmos för mig. Efter middagen var Klara uppe hos Ellen en stund, innan det blev dags för kvällsrutinerna och så småningom läggdags.

I dag när jag var på Konsum köpte jag flera påsar godis och fyllde min gamla godisburk, den som jag själv inte längre får vittja, eftersom jag är diabetiker. Men man måste ju kunna bjuda barnbarnen och eventuellt också deras kompisar, åtminstone i morgon då det är lördag.

2 x Demian

Jag har fått mig Lars Demians CD ”Svenne tills du dör” (Demian Music Records ONECD-104, 2012) tillsänd, för recension på bloggen antar jag. Jag känner honom inte, men jag har skrivit om ett par av hans tidigare plattor, både kritiskt och välvilligt.

Demian arbetar i proggtraditionen, skriver om angelägna ämnen som innebörden av den svenskhet som nu är i ropet (”Svenne tills du dör”), och budskapet i ”Världen utanför” är följande:

Lås in dina ungar och larma din fru
Köp en vakthund och ett gevär
Det ska va som förr
skaffa säkerhetsdörr.
Mot världen utanför.

Knarket står i fokus för ”Guldkant i ditt liv”, och i ”Nation i krig” häcklas vår vapenexport samt de svenska insatserna i Afghanisatan och Libyen. Så här fortsätter det också därefter. Sångerna vänder sig till oss som har hjärtat till vänster, men de är kanske inte tillräckligt elegant giftiga i formuleringarna för min smak, och tonsättningarna vill inte riktigt fästa sig i musikminnet.

”Drottningens hemlige älskare”, skriven i jag-form, förstår jag inte riktigt poängen med – det är ju kungens snedsprång i den branschen som har varit föremål för debatt.

”På bordell”, en vals – i ordets dubbla betydelse – om att gå till prostituerade har musikaliska förtjänster men är för vag när det gäller syfte och innehåll.

Den absolut bästa låten, musikaliskt och delvis också textmässigt, är ”Balladen om Bin Ladin”, som förenklar bilden av Bin Ladin och en smula förvanskar det som hände honom när amrisarna fick tag på honom. Detta sagt av en som vekligen inte är någon kramare av USA och dess armé.

* * *

Egenproducerad är också Lars Demians maxi-EP ”Att inte vara Per Gessle” (Demian Music Records ONECD-103, 2009), som jag hade sen tidigare.

När jag först hade hört den inledande låten ”Nu kommer alla känslorna” av Per Gessle förstod jag, trots det udda framförandet, inte riktigt meningen med det här jättelångsamma tempot, men sen, när jag också hade hört den avslutande ”Listen To Your Heart” av Gessle och Mats Persson, anade jag att den här delen kunde ha något att göra med vilka som har kommersiella framgångar respektive vilka som inte ens får ge ut sina skivor på kommersiella skivbolag.

De mellanliggande låtarna är nämligen excesser i musikalisk begåvning: Även i de fallen gör Demian och hans medmusiker covers på kända artisters kända låtar, men det görs på ett så originellt och avvikande sätt, att de både innehållsligt och musikaliskt får nya dimensioner.

Den här raddan börjar med Åke Wassings gamla succéslagdänga ”Se nu tittar lilla solen in igen”, som här tappar all sin munterhet, och sen följer Evert Taubes ”Vals på Mysingen” i ett originellt arr.

”Låt hjärtat va me*” med svensk text av Bo-Göran Edling och musik – ”Heart” – av Richard Adler slår i något slags haltande tangotakt, och Lars Forssells ”När blodrosor slår ut”, Léo Ferrés ”Les temps des roses rouges”, görs som originell, släpig vals.

Kanske är Lars Demians största begåvning just att tolka andras sånger på ett originellt sätt.

Idiotiskt att Strömstads kommun inte skulle få lov att driva gym och spa

Jag är personligen inte så intresserad av vare sig gym eller spa, men när jag i vår lokaltidning läser en notis om att Konkurrensverket kräver att Strömstads kommun inte ska få driva sådan verksamhet, blir jag rent ut sagt förbannad.

Så vitt jag vet driver fler kmmuner gym och spa, så det här är en principiellt intressant fråga.

Enligt Konkurrensverket snedvrids konkurrensen: benen slås undan för privata aktörer. Verket hävdar dock inte att kommunen har gjort något otillbörligt i sin konkurrens med privata aktörer, bara att verksamheten är ovanligt omfattande.

För egen del har jag en välkomnande attityd till kommunal egenverksamhet på områden som naturligt ligger mycket nära den som bedrivs i till exemepel det kommunala badhuset. Inget hindrar ju heller privata aktörer från att konkurrera, framgångsrikt om de har något attraktivt att erbjuda.

Men sen hävdar jag också, att all verksamhet inom vård, skola och omsorg helt och hållet borde drivas av kommuner och landsting. Det vore mycket mer kostnadseffektivt och är, i motsats till vad de borgerliga påstår, ändå möjligt att förena med valfrihet i fråga om inriktning och omfattning för brukarnas vidkommande.

Allt fler socialdemokrater, i dag säkert en majoritet, har dragit samma slutsats av de senaste årtiondenas kaos på de här områdena. Det är snart bara partiledningen (s) och några partidistrikt som inte har dragit den här slutsatsen, den för socialdemokrater enda rimliga:

Återgå till samhällsmonopol i vård, skola och omsorg, och tillåt kommuner, landsting och stat att konkurrera med privata företag på övriga områden.

Konsum på offensiven

Nu har det skett som jag tidigare har aviserat skulle ske: När jag i dag fick redovisningen av min återbäring på Coops MedMera-kort, fanns bland de butiker där jag kan samla medlemsåterbäring några nya, fyra klädkedjor: Polarn o. Pyret, JC (Jeans Company), Brothers och Sisters.

De här klädkedjorna är inte uppköpta av KF, men Konsum Stockholm har gradvis köpt aktier i företaget som äger dem och har nu en tredjedel av aktierna.

Det här är så färskt att det ännu inte syns i en del annan tryckt information som i dag kom med Coops medlemstidning Mersmak. Men i nästa månad, då också vi konsummedlemmar köper julklappar till barn och barnbarn, bör den här informationen ha nått ut fullt ut.

Både i Mersmak och i ett medföljande reklamblad från Bokus och Akademibokhandeln finns ytterligare en nyhet: KFs fina ”Vår kokbok”, som i vårt hem vid det här laget finns i många olika upplagor, får sällskap av nykomlingen ”Vår julkokbok” av Sara Begner. Den ska jag givetvis skaffa.

Ytterligare ett Coop-förvärv har än så länge räckvidd bara i Dalarna: Sen 1 oktober äger Coop Grådö mejeri utanför Hedemora – koopeationen räddade ett mejeri som var nedläggningshotat. Men på sikt överväger kooperationen att där börja tillverka bland annat Änglamark-produkter.

Själv hör jag till dem som sörjer att konsumentkooperationen, av akuta ekonomiska skäl men ändå i flera fall, tycker jag, ogenomtänkt, sålde ut alla sina många egna produktionsenheter, bland dem rätt många fabriker som tillverkade livsmedel. Här skulle jag gärna se en gradvis återgång till egentillverkning, gärna i samarbete med den övriga nordiska och även baltiska kooperationen. Alla behöver ju inte tillverka allting, utan man kan specialisera sig och, för att pressa priserna, sälja varorna också till grannländernas kooperationer.

Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen

Som jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.

Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.

Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.

Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.

Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.

Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.

Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.

Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.

Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.

Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.

Fars dag och sen syskonmiddag på Birgittas sida

Dagen började med att jag för ovanlighetens skull inte själv behövde göra i ordning min frukost. Dottern, Kerstin, som ett tag framåt bor hos oss och hjälper sina skruttiga föräldrar med både det ena och det andra, hade åstadkommit en fantastisk Fars dags-tårta, en smörgåstårta med bland annat havets frukter, dessutom helt professionellt formgiven. God var den också.

Sonen, Matti, ringde strax därefter. Han hade tänkt komma och hälsa på farsan i Uppsala, men han fick ändra sina planer, när han hade hört våra – jag återkommer strax till dem.

Av deras mor, min livskamrat, fick jag några böcker: ytterligare ett par av Karl Ove Knausgård, en sångbok och så Olaus Magnus’ berömda ”Historia om de nordiska folken”.

Efter farsdagsfirandet satte vi – Birgitta och jag – oss på Upptåget; vårt mål var Vallentuna, så vi blev hämtade i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Vi skulle alla hem till yngste brodern Dahl, Ragnar, och hans hustru Gunnel. På syskonlunch. Så strax efter oss anlände också den fjärde (i åldersordning tredje) i syskonskaran, Gunnar, och med honom hans fru Annica.

Gunnel och Ragge bjöd på en välkomponerad måltid, med älgstek som huvudrätt. Jag, diabetikern, syndade ockå lite, åt av chokladmoussen, eftersom Gunnel sa att den var mycket måttfullt sockrad. Fast sen, när jag efter hemkomsten mätte blodsockret, var det ändå på tok för högt.

Alla närvarande, samtliga numera pensionärer, visade sig för övrigt ha olika krämpor, som fordrade medicinering och försiktighet med det ena eller det andra. Så gissa vad måltidskonversationen handlade om!

Innan det hade hunnit bli särskilt sent bröt vi sedan upp och tog bussen till Upplands Väsby och sedan Upptåget till Uppsala.

Väl hemma kom, så snart vi hade kommit innanför dörren, Klara, sju, störtande och kramade om mormor och morfar. Själv hade hon just kommit hem från ett kalas – den här veckan ska hon och brorsan Viggo, tio, bo här hos oss. I morgon bitti ska morfar och mormor ge barnen frukost och se till, att de kommer i väg till skolan. Mamma Kerstins jobb på bageri börjar tidigt. Men det är sedan hon som hämtar barnen på fritids efter skolan.