Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen
12 november 2012 14:53 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 11 kommentarerSom jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.
Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.
Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.
Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.
Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.
Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.
Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.
Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.
Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.
Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.
11 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Bäste Enn Kokk!
Det är så roligt att läsa Dina dagböcker. Jag skulle VERKLIGEN vilja komma i kontakt med Dig, men jag är inte så bra på det här med datorn. Jag har, så ung jag är, drabbats av en stor sorg, min man Dag von Schantz, fick en stroke år 2010. Stroken tog hans tal mycket hårt. Jag kan inte dryfta komplicerade saker med honom, en man som var en mycket lojal och kunnig tjänsteman i regeringskansliet under många år och ett oerhört stöd för mig. Jag fyller snart 67 år och Dag snart 62 år. Jag skulle önska att jag hade Er begåvning och envishet, men jag känner mig otillräcklig. Jag har tampats med byråkratin men har trots allt fått bra hjälp, så bra hjälp man nu kan få./Kristina Granlund von Schantz, Bersågränd 4, 121 31 Enskededalen, tel.08 659 38 67
Comment by Kristina Granlund von Schantz — 2012 11 12 17:04 #
Tack Enn för din vardagsberättelse om morgonchoklad och vägar till skolan.
Jag tänker på egna barn och nästan längtar efter den tid, då barnen med sin närvaro skapade en balans i livet.
Fortfarande har jag dock glädjen att sitta vid köksbordet sena kvällar tillsammans med Anna; jag med datorn, hon med gymnasiets allt svårare läxor. Då dricker vi te och samtalen vandrar.
Jag hoppas att ni får ännu skönare morgnar i advent, med TV-kalendern, tända ljus och choklad.
Hälsa mormor Birgitta!
Comment by Lena Sommestad — 2012 11 12 17:57 #
Enn, roligt att du skriver frukostrasten. Så hette det ju. Du har förstås läst boken ”Vi åt aldrig lunch” av Lilian Ryd. Högst läsvärd, det är min enkla mening.
Comment by HO — 2012 11 12 18:29 #
Till Lena Sommestad: Jag är ju äldre än du, så jag har redan varit med om hela varvet, med flera barn.
Nu känns det som att man har fått nåden att börja om på nytt. Jag har till och med köpt var sin TV-kalender åt de här båda.
Kerstin kom just hem med dem från Fyrisbadet, där de nu länge har gått på simträning. Viggo berättade strålande, att han i dag hade klarat 100 meter. Och även lillasyster Klara simmar riktigt bra. Jag såg henne göra det i Öregrund i somras.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 12 20:45 #
Till Hans O Alfreddson: Jo, skolfrukost hette det också i Medelpad på min tid. Och förresten åkte vi aldrig sparkstöttning när det begav sig. Spark hette det, rätt och slätt.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 12 20:51 #
Spark och skolfrukost, det här är rena nostalgi-resan! Även för en upplänning.
Va kul att jag aterupptäckt denna blogg.
Hälsning fran Mont Noir i Flandern.
Kjell
Comment by Kjell Eriksson — 2012 11 12 21:10 #
Till Kjell Eriksson: Hur har du hamnat där?
Comment by Enn Kokk — 2012 11 12 21:45 #
Stipendium! Ett sk vistelsestip, juni och november, Villa Yourcenar, uppkallat efter en fransk författare som växte upp pa detta berg, 200 meter fran Belgien. Annars är min officiella adress Barcelona, men reser i december till ön Itaparica, Bahia, Brazil. Efter att i 10 dgr ”promotat” min självbiografi i Uppsala. Skriver nu pa en brasse-deckare (kommer i juni -13). Där finns underlag sa att det räcker. Lever i Bahia pa vintrarna i en by, skriver, fiskar, bygger, beskär mango. Lever med Luiza, en av 15 helsyskon i en fiskarfamilj. Annorlunda, sa klart, mot Uppsala. Lär mig enormt mycket. Det var hon som sa: ”Man simmar inte i mörker”, det blev titeln pa självbion. Ni verkar ha det bra! Jag glädjs at de sma rapporterna pa bloggen. Det s.k. lilla livet är ju sa förtvivlat viktigt. Ocksa. K
Comment by kjell eriksson — 2012 11 12 22:10 #
Tillägg: fick häromdagen besked om att jag tilldelats Fackföreningrörelsens Ivar Lo-pris 2013.
Det var min gamla förb.ordf fran Sv Lantarb.förb. Leif Hakansson, som ringde upp. Jag kan inte lata bli att meddela detta, stolt som en tupp som jag är! Jqg skiter i allt annat, snack om min bok (i UNT – de har ju sa svart för klass) och halvpissiga recensioner, priset slar allt. K
Comment by kjell eriksson — 2012 11 12 22:17 #
”Frukostrast” hette det fortfarande i mitten av 70-talet, i alla fall i Uppsala. Några år senare flyttade jag till Karlskrona och där åt man ”middag” vid lunchtid. Vilket på nåt vis är logiskt.
Comment by Olof Öberg — 2012 11 13 8:02 #
Till Kjell Eriksson: Jag läste det där samtalet i UNT in din bok och slogs då av att flertalet deltagare var ganska unga och knappast har några av de sociala erfarenheter du – och även jag – har.
Grattis till Ivar Lo-priset!
Comment by Enn Kokk — 2012 11 13 9:34 #