Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

I Evert Taubes värld

I vår skivsamling finns oerhört mycket av och med Evert Taube: LP-skivor med honom själv, inspelningar av hans sånger gjorda av olika svenska artister, bland dem hans son Sven Bertil Taube, i vårt musikbibliotek en hel avdelning med hans sångböcker. Och vårt bibliotek innehåller också några av hans skönlitterära böcker, ofta med reseminnen.

Evert Taube (1890-1976) är en av de stora svenska vispoeterna. Naturligtvis hade också han sina begränsningar, och naturligtvis hittar man även hos honom inlån från andra, material som han ändå har lyckats göra till sitt eget. Men häpnadsväckande många av hans sånger rymmer en skönhet, en kombination av text och musik, som söker sitt motstycke.

Det finns två stora CD-samlingar, en fullständig och en ofullständig, med Taubes alla visor som jag brukar släpa med ut till vårt sommarhus i Öregrund varje vår när vi flyttar ut till kusten. Det hör till sommaren att då och då sitta på glasverandan och lyssna på Taube.

Den ena, som jag ska återkomma till, är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, som jag nu ska skriva om, CD för CD – det finns sammanlagt åtta – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Men för all del, för den som till exempel söker en taubeljudkuliss till cognacen på sin glasveranda duger det här urvalet gott.

CD 1 i den här serien börjar i så fall lämpligt somrigt med ”Vals i gökottan” från 1936:

Vals i gökottan

Text och musik: Evert Taube, 1936

Fjärden ligger blank som ett nybonat golv,
solen går ur havet och häggarna doftar
och bofinken i busken, som sov klockan tolv,
vaknar nu och kvittrar, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt.
Nu går vi i båten och skjuter ifrån.
Vi ska ro till Ängholmars blommande stränder
med frukost för oss bägge och med grammofon
ska vi fira gökottan ni och jag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst!
Fröken, västergök är bästergök,
norrgök är en torr och tråkig gök,
men södergöken är dödergök
och östergöken han är tröstergök,
men fröken, göken gal i väster nu!
Hör ni inte göken nu?
Kuku!

Titta ner i vattnet så klart som kristall
löjorna och spiggen de spritta och sprattla
och taltrasten han sjunger i sportstugans tall
och där bort i vassen går gäddans svall.
Ljuvliga och strålande junidag,
se hur solen glittrar på träden och böljorna!
Änderna med ungar fly för årornas slag.
Tyst, vi ligger stilla ett litet tag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst…

(Columbia DS 1003, 1937)

Den här sången, med sin smittande melodi, är ett av många exempel på att Taubes skärgårdspoesi är konkret och iakttagande, inte bara idylliska fraser.

Ytterligare ett exempel på detta är ”Vals på Ängön”:

Vals på Ängön

Text och musik: Evert Taube, 1943

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här!

Höstrågen böljar och vårsådden gror,
det doftar från blommande vallar.
Ekarna slöjas med ljusgröna flor
och frömjöl från granar och tallar
sprides med vinden.
Innanför grinden
prunka syrener i lila och vitt.
Solen den skiner,
höns och kaniner
skingras när unghästen kommer i skritt.
Kom snart, min vän, du som håller mig kär!
Sommar’n är här.

Livet blir skönt som en ros i sin knopp,
när glädjen, när sången får vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här.

(Sonora 7132, 1943)

Men Taubes egna erfarenheter och även hans vispoesi omfattade många andra landskap än bara det svenska:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube, 1957

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke som jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

”Den kallas lössjord”, sa jag, ”den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.”
”Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.”
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

(Columbia DS 1060, 1937)

Taubes äventyr i Latinamerika får vi anledning att återkomma till, men jag kan ju ändå nämna, att den här CDn också innehåller hans ”Den sköna Helen” eller ”Flickan i Peru” från 1921.

Till Italien, där han vistades i långa perioder, hade Taube ett lite annat och mer njutningsyllt förhållande. Ett gott exempel på detta är hans kända visa med nakna damer, häpnadsväckande frivol för att vara skriven 1938 – men damerna var ju amerikanskor, inte italienskor.

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Vackra kvinnor hade den här skalden öga för, och han föreföll inte heller att tvivla på sin egen förmåga att attrahera dem. Åt det senare kan vi le, men fastän jag har intellektuella invändningar mot den kvinnosyn som präglar sångtexten, finner jag den här sången ganska rar:

Rosa på bal (även kallad Fritiof och lilla jag)

Text och musik: Evert Taube, 1940

Tänk att jag dansar med Andersson,
lilla jag, lilla jag,
med Fritiof Andersson!
Tänk att bli uppbjuden av en så’n
populär person!

Tänk, vilket underbart liv, det Ni för!
Säg mig, hur känns det att vara charmör,
sjöman och cowboy, musiker, artist…
Det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist, fröken Rosa,
har man som Er kavaljer.
Vart jag än ställer min kosa,
aldrig förglömmer jag Er.

Ni är en sångmö från Helikons berg.
Åh, fröken Rosa, er linje, er färg,
skuldran, profilen med lockarnas krans,
ögonens varma glans!

Tänk, inspirera herr Andersson,
lilla jag, inspirera Fritiof Andersson!
Får jag kanhända min egen sång,
lilla jag, nå’n gång?

”Rosa på bal”, vackert namn, eller hur?
Början i moll och finalen i dur.
När blir den färdig, herr Andersson, säg,
visan Ni diktar till mig?

Visan om Er, fröken Rosa,
får Ni ikväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa
diktar jag rimmande ord.

Tyst! Ingen såg att jag kysste Er kind.
Känn hur det doftar från parken av lind!
Blommande lindar kring månbelyst stig…
Rosa, jag älskar dig!

(Sonora 4010, 1940)

”Linnéa” däremot är en enkel och vacker kärleksförklaring till någon som förefaller att vara i samma ålder som sångens brevskrivare:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Den här gången avslutar jag min taubeexposé med ”Nigande vals”. Lite gubbig är också den, men ändå ganska rar.

Nigande vals

Text och musik: Evert Taube, 1942

Här sitter gummor som ingen rubbar
och här står gubbar som gamla stubbar,
jag tror jag lubbar,
nej jag tror jag skubbar
med dig min jänta till nästa bal.
Bland sköna flickor blir gummor gröna
och gamla gubbar de börjar stöna,
men jag ska dansa med dig, min sköna,
så golvet gungar, sa Rönnerdahl.

Opp min lilla flicka! Än är du ung,
skynda dig att dansa, dansa och sjung
innan du också blir gammal och tung
dansa, min vän, och sjung!
Hjärtat, lungorna och levern mår bra,
om du dansar minst var åttonde da’,
glad och munter ska människa va’,
det vill vår Herre ha!

Våren ger blommor, sommarn ger hö,
hösten är kärv, vintern ett fördärv.
Skynda dig, min flicka sjung och var djärv,
innan de rosor vissna och dö
på din kind så varm och din unga barm
ännu blommar, lilla mö!
Hej, musikanter! Såg ni på den!
Såg ni hennes steg? Såg ni hur hon neg?
Å, nu tror jag alla gummorna teg!
Hoppsan! Här valsar Rönnerdahl än!
Sina femtio år fyllde han igår. Sjutton hans lilla vän!

(Sonora 9005, 1942)

Utan orkesteruppbackning hade det blivit bättre

Sångerskan och pianisten Shirley Horn, född 1934, kunde ha fått en längre karriär än hon fick, men en stroke ändade hennes liv 2005 – fast redan långt dess förinnan hade hennes diabetes tvingat henne att amputera ett ben.

Hon var ursprungligen en klassiskt skolad pianist, men pengabrist tvingade henne att avstå från den plats på the Juilliard School hon erbjöds. I stället slog hon in på jazz. Hennes spelstil har där jämförts med Errol Garners och Oscar Petersons – riktigt så personlig känns den emellertid inte.

Men hon var förvisso en duktig jazzpianist, dessutom sångerska. Den som kring 1960 upptäckte henne var ingen mindre än Miles Davis. Också Quincy Jones samarbetade med henne, reducerade henne dock till att vara bara sångerska.

Shirley Horns skiva från 2001, ”You’re My Thrill” (Verve 549 417-2), som ingår i CD-boxen ”Ladies On Verve”, 2007, distribution Universal, är dock för yvig för min smak, orkestrerad av Johnny Mandel; inte ens en klassiker som Irving Berlins ”I Got Lost In His Arms” tänder mig.

Däremot gillar jag en låt som görs bara med Horn (sång och piano) och hennes två ständiga följeslagare, Brian Bromberg, bas, och Steve Williams, trummor, ”The Best Is Yet To Come” och så ytterligare en där de nämnda har kompletterats med snyggt gitarrspel av Russell Malone, ”Why Don’t You Do Right?”. Ibland är det mer sparsmakade att föredra.

Gul bil, fast i svartvitt

Folke Mellvig (1913-1994) var en på sin tid ganska läst deckarförfattare, och till populariteten bidrog väl också att flera av hans böcker filmades av Arne Mattsson (1919-1995). Mattsson var en långvägare inom svensk film: ojämn, ibland dålig, men ibland sevärd som i ”Kärlekens bröd” (1953), ”Salka Valka” (1954), ”Hemsöborna” (1955) och ”Vaxdockan” (1962). Hans största filmsuccé, även internationellt, blev ”Hon dansade en sommar” (1951).

Problemet med filmatiseringarna av Mellvigs deckare, alla med en färg i titeln och med kapten John Hillman som huvudagerande, är att handlingen och personteckningen blir så snårig att till och med filmvana personer i publiken inte så sällan har svårt att förstå sammanhangen och vem som är vem.

”Den gula bilen” från 1953 – bilen ser dock nämast vit ut i filmen, eftersom den är i svart-vitt – jävar inte det här påståendet, och skulden bör kanske delas av regissören och manusförfattaren; i det här fallet har Mellvig skrivit direkt för filmen – manuset bygger inte på någon bok.

Det hela börjar med en turistresa, enligt tidens sed per buss, till ett icke namngivet europeiskt land – kanske är det senare förklaringen till bristen på atmosfär i den här delen av filmen. De svenska turisterna – bland dem kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) – blir vittne till ett mordförsök på landets statschef, ministerpresident Hurkas. En av passagerarna, en doktor Björk, har filmat det som har hänt, och han mördas följaktligen innan bussen har hunnit tillbaka till Sverige. Mördaren smiter när bussen stannar och förföljs då av Björks dotter Kerstin (Ulla Strömstedt). Mördaren hinner dock undan: Kerstin ser – till sin egen senare olycka – hur han plockas upp i en stor flott gul bil.

Så här långt låter det både enkelt och logiskt – men jag har fått tänka och pussla innan jag har fått ihop en så här pass begriplig sammanfattning.

Fast sedan blir det knepigare att få ihop handlingen. Dock några hållpunkter:

Kerstin blir kidnappad – man förstår varför, men varför ett svenskt mentalsjukhus skulle kunna hålla henne drogad och fången förblir en gåta, även om vi förstår att hennes läkare där, Maria Engström (Barbro Kollberg) av någon anledning deltar i något slags konspiration.

Konspiratörerna finns uppenbarligen också på det här icke namngivna landets ambassad i Stockholm, och i samband med att den attentatshotade Hurkas kommer på statsbesök, går Hillman till ambassaden där uppenbarligen både ambassadör Leclerc (Semmy Friedman) och inte minst ambassadsekreterare Radek (Toivo Pawlo) verkar skumma.

När sedan Hurkas ska återvända hem i bilkortege mot Arlanda och ambassadören simulerar en hjärtattack för att slippa följa med, förstår Hillman att ett nytt attentatsförsök är på gång, och i en av filmens få spännande partier får vi se hur poliser på motorcyklar plockar ut statschefen och de övriga ur en bil i full karriär – just innan den rammar den för oss redan bekanta gula bilen, som den här gången är försedd med en sprängladdning.

Kapten Hillman har åter igen gjort sin plikt, och han har som vanligt biträtts av sin komiskt harige chaufför Freddy Sjöström (Nils Hallberg).

Motiven för attentaten och varför attentatsmännen, både de på ambassaden och en svensk kvinnlig läkare, agerar som de gör får man dock aldrig veta.

Hur en normalt ganska omdömesgill filmkritiker som Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) kunde jämföra Mattson och den här filmen med verk av Hitchcock övergår mitt förstånd. Expressens (och även gamla Folket i Bilds) filmkritiker Lasse Bergström skrev trött, att han önskade att Mattsson skulle göra en bra film per år i ställe för tre dåliga.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stor osäkerhet bland de estniska väljarna

TNS-Emors junimätning (23 maj-13 juni) för nyhetsbyrån BNS vittnar främst om en stor osäkerhet bland de estniska väljarna. Antalet osäkra som inte säger sig kunna välja parti har på en månad stigit från 30 till 38 procent av de i den här mätningen 801 tillfrågade. Mitt intryck är att de som i den här situationen ändå anger partisympati då främst fastnar för säkra kort.

Estlands länge största parti, det nyliberala, samtidigt ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) får i junimätningen 31 procent (30 procent i maj), detta trots att partiet har fått mycket negativ publicitet till följd av tveksamma inslag i sin partifinansiering.

Rätt märklig är det också att det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) trots avhoppen nyligen i Riigikogu (Riksdagen) och i europaparlamentet och ett sjunkande stöd i de senaste mätningarna nu åter går upp från 19 till 23 procent. Men om osäkerheten om politiken och politikerna stiger, kan man kanske se veteranen Edgar Savisaar som någon som man ändå kan ty sig till?

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) ligger fortfarande med 24 procent kvar på en nivå långt över den i förra valet, men partiet hade i förra mätningen 29 procent och låg dess förinnan i någon mätning rent av före Reformierakond.

Det är därför uppenbart att SDE har bidragit till gruppen nu osäkra, vilket också gäller Reformpartiets socialkonservativa och nationalistiska regeringspartner Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). IRL får i den här mätningen 14 procent mot 17 i maj.

SDEs partisekreterare Indrek Saar har i en kommentar en förklaring, som det kan ligga något i: skriverierna om politiska skandaler gör folk mer osäkra även om de partier som inte har varit indragna i dem – men man måste då anta att den reaktionen främst finns bland väljare som inte har ett långt och varaktigt förhållande till det parti de nu mest lutar åt.

Min egen erfarenhet av sommarmätningar här i Sverige är att man måse invänta hösten för att härnäst kunna göra riktigt representativa mätningar. Så vi får väl se hur det politiska landskapet i Estland ser ut fram mot september.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

När vinden vände

Jag har tidigare skrivit om rader av böcker om Olof Palme, hans tid och politik – du hittar dessa recensioner ovan under Kulturspegeln, Politik. Skälet till detta är inte främst att jag verkade nära honom, på Socialdemokratiska partistyrelsen från det att han tillträdde som partiledare 1969 fram till hans död 1986 (och även därefter arbetade kvar på partiexpeditionen). Nej, jag ser fortfarande Olof Palme som den socialdemokratiske partiledare som, framför allt under den första delen av sin tid som partiledare, då han också var statsminister, mest radikalt ändrade det svenska samhället i den radikala riktning som var – och har förblivit – även min.

Den som har skrivit den mest fullödiga biografin över Olof Palme är professorn i samtidshistoria vid Södertörns högskola Kjell Östberg. Andra delen av den här biografin, ”När vinden vände” (Leopard, 2009), behandlar de vitala åren, hans första tid som statsminister, tiden i opposition och återkomsten i regeringsställning plus mordet på honom och den kaotiska utredning som följde.

Mycket av det som skildras av Östberg har jag alltså upplevt inifrån; en stor del av dem som finns i bokens personregister har jag personligen träffat. Dessutom har jag läst en mängd andra böcker, ett par av dem skrivna i självförsvar, som behandlar både epoken och den i många avseenden kuriösa mordutredningen. Jag har många gånger funderat över hur det kom sig att den långt ifrån naiva Anna-Greta Leijon lät sig ryckas med av den fantasifulle Ebbe Carlsson – men jag minns också min egen häpnad när min egen hustru tog hem en högt uppsatt utländsk politiker och det bland dem som tillsammans med honom satt runt vårt köksbord fanns en journalist från GT, Ebbe Carlsson. Och jag minns också när jag själv hördes i mordutredningen, inte som misstänkt utan som expert på extremistgrupper, hur häpen jag blev över hur lite den säkerhetspolis som hörde mig visste om EAP, Europeiska arbetarpartiet, som samtalet gällde. Kanske var det inte så konstigt att många ledande socialdemokrater misstrodde polisens förmåga, detta sagt utan att jag därmed vill försvara deras klavertramp i palmeutredningen.

Nå, Östbergs bok handlar ändå till största delen om Palmes politik. Och vi får där utmärkta sammanfattningar av palmeerans många reformer, på så vitt skilda områden som demokratiseringen av arbetslivet, jämställdhetspolitiken, de många sociala reformer som bidrog till att göra Sverige till världens kanske mest jämlika land, den radikala biståndspolitiken, den aktiva utrikespolitiken (Cuba, Isreal/Palestina, Portugal och dess kolonier), den roll han bidrog till att ge Socialistiska internationalen, europafrågan (där Palme hade startat som EEC-vän men sedan hamnade rätt), det internationella freds- och medlararbetet inklusive arbetet för kärnvapenfria zoner. Jag råkar veta att Östberg har sin politiska bakgrund i det trotskistiska Socialistsika partiet, men han har som biograf inte bara förhållit sig strikt vetenskapligt till det han skriver om – hans sammanfattande efterord i slutet av boken andas i många stycken beundran för och uppskattning av föremålet för hans biografi.

Detta betyder inte att han undviker ämnen som kunde störa den positiva bilden av Palme: U-båtarna, de vilda strejkerna, pomperipossastriden med Astrid Lindgren (i grunden själv socialdemokrat), palmehatet, den tilltagande tröttheten – allt detta skildras också med historikerns klara blick.

Mest värt att diskutera vidare är Östbergs två i vissa avseenden olika bilder av Olof Palme: den radikale samhällsreformatorn som sen avlöstes av en trött statsminster, delvis stadd på reträtt. Oavsett om löntagarfondsförslaget var rätt tänkt, kan Palmes skepsis mot LOs ursprungliga förslag förstås mot bakgrund av att han såg en mängd komplikationer med det; intrycket av honom – också mitt eget från vårt samarbete i programkommissionen – var annars att han ingalunda var någon motståndare till att begränsa kapitalets makt, tvärt om. Jag önskar möjligen att Östberg hade ägnat ytterligare möda åt att analysera Kjell-Olof Feldts och de många ekonomers (som figurerar så flitigt i Östbergs notapparat) roll för att få Olof Palme, som själv inte var ekonom, att på område efter område gå med på att liberalisera ekonomin.

Det som steg för steg genomfördes var nämligen inte den oundvikliga följden av någon naturlag. Jag känner ekonomer, några av dem mycket framstående, som skulle kunna ge goda argument för motsatsen.

En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.

En värld av lögner och bedrägeri

Federico Fellini (1920-1993) gjorde, efter sin succé med ”La strada – landsvägen” (1954), ”Skurken” (”Il bidone”, 1955). Den kan inte mäta sig med ”La strada”, inte heller med en del av Fellinis senare filmer, men den är, med all sin moraliska och filmiska svärta, ändå klart sevärd.

Den är, med sina småskurkar utklädda till präster, både mycket italiensk och mycket typisk för Fellini: tre fromlande bedragare – den rutinerade Augusto (Broderick Crawford), den yngre Picasso (Richard Basehart) och den skrupelfrie Roberto (Franco Fabrizi) – lurar av fattiga människor, i filmens öppning ett par kvinnor ute på landet, deras enda besparingar. De låtsas ha fått ett meddelande från en avliden i själanöd: denne bekänner ett mord och att han med liket vid ett högt träd på de uppsöktas ägor har grävt ner en skatt. Hittar de detta, lovar Augusto utsyrd till präst, ska de få behålla skatten – dock måste kyrkan få en rundlig summa för att ett antal gånger läsa den nödvändiga själamässan. När de så har hittat skelettet och skatten – kattguld och glas – tar de de fattiga kvinnornas enda besparingar och ger sig under fromma fraser i väg.

Bedrägerier, i stort som smått, fyller de här skurkarnas liv och naturligtvis deras plånböcker – jag skulle kunna återberätta fler episoder, men den ovan kan räcka. Via de här tre männen får vi också möta den skrupelfria halvvärd som gärna tar sig ett glas champagne på någon annans bekostnad.

Giulietta Masina har också en roll, om än en mindre framträdande sådan, som hustru till den yngste i skurktrion. Hon börjar också fatta misstankar om att allt inte står rätt till med de pengar han drar hem, officiellt i egenskap av framgångsrik försäljare, och hon får också maken att åtminstone vackla.

Den mest intressanta och komplicerade personen i den här skurktrion är emellertid den ärrade Augusto. Sprickorna i hans fasad blir synliga, när han – av en slump – på gatan stöter ihop med dottern Patrizia (Lorella De Luca), som han nog gärna skulle ha velat hjälpa med hennes fortsatta studier, och sedan – när man i princip upprepar illusionstricket med de nedgrävda benen och den nedgrävda skatten, den här gången med en familj med en handikappad flicka som lurendrejeriobjekt, verkar han för första gången ha gripits av samvetsbetänkligheter. Så när skurkarna efter väl förrättat värv har bytt om och ska dela på bytet, förklarar han, att han har lämnat tillbaka pengarna.

De andra tror honom förstås inte och misshandlar honom, först i jakt på pengarna, sen av hämnd, och han lämnas halvt förlamad i en brant slänt. Han lyckas senare i alla fall släpa sig upp mot vägen men dör.