När vinden vände

13 juni 2012 18:54 | Politik | 18 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om rader av böcker om Olof Palme, hans tid och politik – du hittar dessa recensioner ovan under Kulturspegeln, Politik. Skälet till detta är inte främst att jag verkade nära honom, på Socialdemokratiska partistyrelsen från det att han tillträdde som partiledare 1969 fram till hans död 1986 (och även därefter arbetade kvar på partiexpeditionen). Nej, jag ser fortfarande Olof Palme som den socialdemokratiske partiledare som, framför allt under den första delen av sin tid som partiledare, då han också var statsminister, mest radikalt ändrade det svenska samhället i den radikala riktning som var – och har förblivit – även min.

Den som har skrivit den mest fullödiga biografin över Olof Palme är professorn i samtidshistoria vid Södertörns högskola Kjell Östberg. Andra delen av den här biografin, ”När vinden vände” (Leopard, 2009), behandlar de vitala åren, hans första tid som statsminister, tiden i opposition och återkomsten i regeringsställning plus mordet på honom och den kaotiska utredning som följde.

Mycket av det som skildras av Östberg har jag alltså upplevt inifrån; en stor del av dem som finns i bokens personregister har jag personligen träffat. Dessutom har jag läst en mängd andra böcker, ett par av dem skrivna i självförsvar, som behandlar både epoken och den i många avseenden kuriösa mordutredningen. Jag har många gånger funderat över hur det kom sig att den långt ifrån naiva Anna-Greta Leijon lät sig ryckas med av den fantasifulle Ebbe Carlsson – men jag minns också min egen häpnad när min egen hustru tog hem en högt uppsatt utländsk politiker och det bland dem som tillsammans med honom satt runt vårt köksbord fanns en journalist från GT, Ebbe Carlsson. Och jag minns också när jag själv hördes i mordutredningen, inte som misstänkt utan som expert på extremistgrupper, hur häpen jag blev över hur lite den säkerhetspolis som hörde mig visste om EAP, Europeiska arbetarpartiet, som samtalet gällde. Kanske var det inte så konstigt att många ledande socialdemokrater misstrodde polisens förmåga, detta sagt utan att jag därmed vill försvara deras klavertramp i palmeutredningen.

Nå, Östbergs bok handlar ändå till största delen om Palmes politik. Och vi får där utmärkta sammanfattningar av palmeerans många reformer, på så vitt skilda områden som demokratiseringen av arbetslivet, jämställdhetspolitiken, de många sociala reformer som bidrog till att göra Sverige till världens kanske mest jämlika land, den radikala biståndspolitiken, den aktiva utrikespolitiken (Cuba, Isreal/Palestina, Portugal och dess kolonier), den roll han bidrog till att ge Socialistiska internationalen, europafrågan (där Palme hade startat som EEC-vän men sedan hamnade rätt), det internationella freds- och medlararbetet inklusive arbetet för kärnvapenfria zoner. Jag råkar veta att Östberg har sin politiska bakgrund i det trotskistiska Socialistsika partiet, men han har som biograf inte bara förhållit sig strikt vetenskapligt till det han skriver om – hans sammanfattande efterord i slutet av boken andas i många stycken beundran för och uppskattning av föremålet för hans biografi.

Detta betyder inte att han undviker ämnen som kunde störa den positiva bilden av Palme: U-båtarna, de vilda strejkerna, pomperipossastriden med Astrid Lindgren (i grunden själv socialdemokrat), palmehatet, den tilltagande tröttheten – allt detta skildras också med historikerns klara blick.

Mest värt att diskutera vidare är Östbergs två i vissa avseenden olika bilder av Olof Palme: den radikale samhällsreformatorn som sen avlöstes av en trött statsminster, delvis stadd på reträtt. Oavsett om löntagarfondsförslaget var rätt tänkt, kan Palmes skepsis mot LOs ursprungliga förslag förstås mot bakgrund av att han såg en mängd komplikationer med det; intrycket av honom – också mitt eget från vårt samarbete i programkommissionen – var annars att han ingalunda var någon motståndare till att begränsa kapitalets makt, tvärt om. Jag önskar möjligen att Östberg hade ägnat ytterligare möda åt att analysera Kjell-Olof Feldts och de många ekonomers (som figurerar så flitigt i Östbergs notapparat) roll för att få Olof Palme, som själv inte var ekonom, att på område efter område gå med på att liberalisera ekonomin.

Det som steg för steg genomfördes var nämligen inte den oundvikliga följden av någon naturlag. Jag känner ekonomer, några av dem mycket framstående, som skulle kunna ge goda argument för motsatsen.

18 kommentarer

  1. Tack för den utmärkta analysen! Jag har alltid intuitivt( i mitt fall utan så mycket kunskaper som du har)misstänkt att EAP låg bakom mordet, hatet och kapabiliteten fanns där; och de försvann alla snabbt från Sverige!Och som du skriver var Palmes utrikespolitik underbart aktivt och fantastiskt modigt, kan man tänka så här efteråt! Och den ekonomiska politiken och Kjell-Olof Feldt, jag har fortfarande svårt för karln. Men han är ingalunda ensam om sin ställning i mitt sinne. Tack Enn ännu en gång!

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 13 20:15 #

  2. Till Tar O’Ger: Märk att jag för min del inte har pekat ut EAP – det var Säkerhetspolisen som, bland flera olika möjligheter, undersökte EAP, egentligen – eftersom den själv inte verkade ha kläm på det – vad EAP stod för.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 13 21:36 #

  3. Hej Enn!
    Olof Palme blev stor förebild för mig, när han höll ett kort tal ”Hanoi julen 1972″. Jag var då 15 år gammal, min mamma var vid den tid svårt sjuk i cancer. Det finns två bilder av Palme antingen en väldigt ljus bild eller en väldigt mörk bild. Det fanns ju gupperingar som hatade Palme. Vilka var Olof Palmes drivkrafter? Ära? berömmelse? Sten Anderssson skriver i sina memoarer att Palme hade stor hävdelsebehov. Vilka minnesbilder har du Palme? Tecka gärna ett psykologisk porträtt. Kjell Östberg, Henrik Berggren och Göran Greider har skrivit intressanta böcker om Palme. Dessa författare kommer däremot inte Palme in på livet.
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2012 06 13 21:40 #

  4. Till Rustan Rydman: Säkert fanns det hos Palme ett hävdelsebehov, men den här mannen, som själv kom från samhällets gynnade skikt, kände stark solidaritet med de mindre lyckligt lottade och styrdes av ett jämlikhetspatos.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 13 21:49 #

  5. Ebbe Carelsson försökte i flera år komma nära mig, bl a genom att hänga på andra personer, som hade kontakt med mig. Detta var ett sådant tillfälle. Men jag släppte honom aldrig inpå livet. Jag misstrodde honom och hans falska och inställsamma sätt.

    Comment by Birgitta Dahl — 2012 06 13 21:52 #

  6. Om EAP-spåret: Jag vet att du Enn inte har pekat ut EAP, det kan jag göra ”by intuition” och bakom min pseudonym förstås. Dessutom känner jag fortfarande ett starkt obehag för den organisationen, och ja, rädsla. Och polisens ointresse av att följa det spåret är nästan horribelt, när man tänker på det. Och det i sin tur väcker misstankar mot själva polisväsen och frågan om man verkligen kan låta räven få vakta hönshuset?! Jag kan nog också förundras över hans patos och övertygelse, och mod och galenskap att sätta sig mot USA,i flera starka symbolfrågor, alldeles orädd! Och att han inte brydde sig om att vara omtyckt genom att verka dummare som en journalist försökte föreslå: ” Vem vill bli omtyckt?”, frågade han.”Alla politiker vill, det vill alla”, svarade journalisten. ”Nej, jag vill inte”,sade Palme. Man får åtminstone en tanke, att han jobbade efter det idealets röst han hade inom sig, konsekvent och ihärdigt.Men naturligtvis måste han varit trött och sliten många gånger som han brann och slet.
    Jag måste ännu få undra litet över din kommenter om Anna-Greta Leijon!? Jag personligen tror, att hon var en bricka i spelet litet som Anna Lindh; man låter människor leva i en verklighet som aldrig har tänkts bli verklighet, och sedan är tvungen att lägga ut dimmridåer och i värsta fall förstöra människors liv på offeraltaret genom att låta dem välja mellan pest och kolera. Jag tror att det var på väg att bli en valets stund för Anna Lindh också genom att inte låta henne bli partiordförande, men det behövde man inte realisera( och jag vet inte om jämförelsen är så bra heller, men man kan alltid vara efterklok speciellt efter Eva Franchells bok ” Väninnorna”)
    Och jag vill också säga, att trots mitt politiska intresse och min fascination, så har jag inte haft någon politisk befattning(om nu någon ens svagt har misstänkt det;))

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 13 22:49 #

  7. Man måste fråga sig hur mycket av detta som berörs är falska minnen.
    Just detta att titta i backspegeln på personer och den tid som varit leder mycket ofta till endera önsketänkande eller till motsatser som polerade lögner och även fördröjt hat.
    Vanliga företeelser, minsann!

    Comment by Ture Sjolander — 2012 06 14 3:37 #

  8. Jag har i efterhand ofta funderat över vad SAP och Palme betydde rent konkret i mitt eget liv (född 1956) som ung flicka och kvinna ur arbetarklassen. Mitt liv, och min alltför unga mammas liv, med bara 16 års skillnad, innebar diametralt skilda möjligheter. Jag kunde utan vidare studera till i princip vad som helst, rätten till abort som kom 1974, en allt bättre ekonomi med alltmer välfärd, med framför allt barnomsorg. Allt detta förknippar jag med Palme. Allt detta innebar enorma förändringar på väldigt kort tid, i en ung flickas liv. Jag önskar att yngre generationer begrep detta, men jag brukar ofta berätta om hur det faktiskt var.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2012 06 14 7:55 #

  9. Öppet brev till Enn Kokk: Vad trevligt att du så här i sommarens inledning skriver om Olof Palme, den politiker som väckte mig, och, jag lovar, många tusen andra unga på 1970-talet för det viktiga politiska arbetet i det öppna och demokratiska samhälle som Sverige vill vara. Utan denna tillväxt hotas ju det samhälle som vi på mycket goda grunder kan vara så stolta över.

    Olof Palme lärde oss många saker, men kanske framför allt, att saker och ting skall benämnas vid sina rätta namn. Detta viktiga konstaterande har jag den senaste tiden tänkt allt oftare på när jag har begrundat dina skriverier om det RUT-avdrag som du använder dig av. Du försvarar med emfas detta bidrag, trots att det i första hand, enligt undersökningar, utnyttjas av de med höga inkomster. Hur man än vrider och vänder på saken så är ju kostnaden för detta bidrag en belastning för den svenska statsbudgeten, medel som hade gjort bättre nytta för de mindre bemedlade grupperna i samhället. Om man nu skall ha ett RUT-avdrag så skall det vara inkomstprövat så att det kommer även fattiga till del. Ty de flesta som nyttjar bidraget har det ju mycket gott ställt ekonomiskt. I texten om Olof Palme skriver du att du tillhör partiets vänsterkant – men hur kan du då vara för RUT-avdrag? Samtidigt som du vill förbjuda vinster i den offentliga verksamheten.

    Saker och ting skall, som sagt, benämnas vid sina rätta namn: Jag är helt övertygad om att Olof Palme skulle ha, om han levat, uttryckt mycket hårda om de ledande socialdemokrater som är för RUT-avdrag för bättre bemedlade människor. Det hör inte hemma i den socialdemokratiska agendan. Ytterst handlar det om en pedagogisk uppgift – att förklara för väljarna att vi som har det bättre än andra inte förtjänar ett dyligt bidrag. Vi kan gott betala ur egen plånbok. Jag tror faktiskt att Stefan Löfven är mäktig den uppgiften.

    Det känns svårt att skriva dessa rader, särskilt som din Birgitta också var en ledstjärna för oss unga när det gällde den gryende miljöpolitiken på 70-talet.

    Jag önskar er båda mycket sköna dagar i Öregrund.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 06 14 18:24 #

  10. Till Bengt Eliasson: Fast du bortser från att jag aldrig har försvarat den konstruktion RUT-avdraget har i dag. Det jag har hävdat, också vid en bikupediskussion på Uppsala arbetarekommuns repskap, är att det nuvarande RUT-avdraget borde inskränkas till pensionärer, som ju i växlande grad av fysiska skäl behöver hjälp med sådana tyngre sysslor som man inte riktigt orkar med längre på egen hand. I dag är dock RUT-avdraget det som står till buds.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 14 18:44 #

  11. Till Tar O’Ger: Nej, jag tror inte på några konspirationer – Anna-Greta Leijon agerade säkert själv i bästa välmening men lät sig ryckas med av Ebbe Carlsson.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 14 18:48 #

  12. Till Enn Kokk: Självfallet har jag läst att du inte försvarar den borgerliga regeringens modell av RUT-avdraget, men för mig handlar det mer om en trovärdighetsfråga. Och visst skall pensionärer ha hjälp med tunga saker, men det skall gälla inkomster upp till en viss gräns. Om man tjänar över den gränsen får man betala hela kostnaden själv, enligt min mening. Den utgiften skall inte skattebetalarna stå för. Eller som Mikael Damberg sade i Riksdagen till Fredrik Reinfeldt: Det är fel att sänka bidragen till skolan samtidigt som man sänker krogmomsen.

    Comment by Bengt Eliasson — 2012 06 14 19:06 #

  13. Till Bengt Eliasson: Jag är en varm anhängare av skatteprogression, och mina självdeklarationer under de år då jag tjänade hyggligt med pengar tål att granskas utifrån den aspekten. Och vill man ha ytterligare inkomst- och standardutjämning, är skatteskalorna ett bra medel att åstadkomma detta.

    Problemet med det du föreslår och andra liknande förslag är att man då lägger progression på progression, ibland med mycket egendomliga och svårmotiverade och tvära tröskeleffekter. Ska staten hjälpa till med finansieringen av till exempel tjänster som är vitala för pensionärer, tror jag alltså att det ska finnas några sådana som är tillgängliga för alla pensionärer, antingen helt gratis eller till låg avgift.

    Det här bör alltså vara en del av det vi kallar generell välfärdspolitik, den som till exempel omfattar vård, omsorg och skola. Om den generella välfärdspolitiken också omfattade vissa tjänster åt pensionärer, tror jag att detta skulle bidra till att få ännu fler medborgare att tycka, att skatteuttaget är legitimt, eftersom vi alla har nytta av det om än i lite olika skeden av livet.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 14 20:51 #

  14. Privat Världskrig I.
    Från och med i dag deklarerar jag krig mot alla politiska överklasser, oavsett partitillhörigheter i följande länder: Sverige, Danmark, Norge, England, Australien och främst Amerikas Förenta Stater.
    Den första åtgärden tagen är att jag på egen begäran sagt upp mitt svenska medborgarskap, utan dröjsmål.
    Reservation: När och om Sverige återvinner sin internationella neutralitet kan jag tänka mig att återkallande mitt uppsagda svenska medborgarskap.

    Lycka till med er bikupepolitik och kungadyrkande.
    http://www.val2010.homestead.com/

    Comment by Ture Sjolander — 2012 06 15 2:18 #

  15. Jag kunde vara helarg på Olof Palme från och till på den tiden han var utbildnings- och senare statsminister och har nog en positivare syn på honom idag än jag hade då. Men vad man uppskattar eller inte beror ju i hög grad på vad man jämför med. De flesta av de progressiva åsikter som Palme företrädde tyckte jag nog var helt självklara då, så självklara att jag inte förstod att uppskattadem. Det har man ju lärt sig nu att de inte alls var och då växer Olof Palme.
    Sedan uppskattade jag hans utrikespolitiska ställningstaganden och hans kamp för små länders rätt att bestämma över sig själva. För detta blev Palme, och Sverige, välkända överallt i världen och uppskattade i nästan alla s.k. U-länder. Detta har gällt fram till idag. Denna goda Sverigebild krackelerar nu med ilfart, och till detta är både Göran Persson, de nuvarande socialdemokratiska ledargarnityret (som jag inte ser något positivt hos) och de borgerliga regeringarna skuld. Nu har vi, till min stora sorg, förvandlats till imperialismens lydiga svansviftare och medbrottslingar.

    Comment by Kerstin — 2012 06 15 2:54 #

  16. Håller med Kerstin om utvecklingen! Men jag glömde skriva om hatet; hur jobbigt måste inte det ha känts för en fredens man!!?? T-tröjör med de hemskaste texterna? På något sätt trodde man väl då, att han var en övermänniska och hade mycket stöd. Men det måste ändå har varit fruktansvärt att veta, att det fanns människor och grupper av människor som ville mörda en!

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 15 11:20 #

  17. Enn, kommer någon kritik av Palmestyrets misstag, som lierandet med tyrannier och stödet till terrorgrupper, i denna bok?

    Re en kommentar: Hm, en ”fredens man” och hans medarbetare som betedde sig utrikespolitiskt så man baxnar, i försvar av mördande diktaturer i världen. Käpphäst, javisst, men faktum som inte glöms.

    Svenska Kommittén Mot Antisemitismen:

    http://skma.se/2010/10/inte-bara-vanlig-demagogi/

    ”…Som en av få ledande europeiska politiker instämde Olof Palme i kören. Han hänvisade till de judiska barnens öden i koncentrationsläger och getton och meddelade att palestinska barn nu var ”precis på samma sätt förföljda”….” [Bachner]

    Att ställa sig neutralt i utrikespolitiska frågor är en sak; att ställa sig på folkmördares och terroristers sida är en annan. I sin iver att framstå som de svagas hjälpare och hjältar gick man överbord, uppviglade populistiskt mot ett folk, tappade fokus. Vad har man lärt av misstagen?

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2012 06 18 14:40 #

  18. Till Ann-Katrin Roth: Vad nu Palme än var, inte var han antisemit.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 18 14:59 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^