Min barndoms skola har gått i graven

När jag kom till Sverige hösten 1944, var jag sju år gammal – jag hade fyllt sju i juni då vår familj befann sig i Finland, på flykt undan det akuta krigsläget i Estland.

Jag var ju i skolpliktig ålder, men eftersom jag inte kunde svenska, kom det att dröja ända till höstterminen 1946 – jag var vid det laget nio år gammal – innan jag fick börja i skolans första klass. Det här var ett beslut av skolmyndigheterna: ”pojken måste ju lära sig svenska först”.

Vi bodde då i den lilla byn Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, och den närmaste skolan låg i bondbyn Nyland – inte att förväxla med Nyland i Ångermanland – ett par kilometer därifrån.

Men när jag skulle börja skolan var familjen tillsammans med pappa, som var fiskare, inte i Juniskär, så en bit av min första hösttermin i skolan bodde jag nära skolan, inhyst hos familjen Hallén, Valter och Helga, i Nyland, hos vilka vi hade bott en tid runt årsskiftet 1944/1945, alltså efter karantänvistelsen i Härnösand. Efter en tid kunde jag dock återförenas med familjen i Kjell Nordins hus i Juniskär, det hus som skulle bli mitt hem till dess att jag tog studenten och där pappa och mamma bodde kvar ända tills de dog.

Det där huset ”på stranna”, där det bor helt andra människor nu och som delvis är ombyggt, fortsatte jag att åka till några gånger per år ända tills Kjell dog. För mig var det mitt barndomshem och för våra barn farmors och farfars hus – de tillbringade många vinterlov och sommarlovsveckor där. Kjell betraktade vi som en extra familjemedlem, och på slutet, när pappa var död och mamma skraltig, lagade hon och Kjell delvis mat ihop. För mig var han, med tanke på mammas tilltagande hälsoproblem, en extra trygghetsfaktor, faktiskt ett slags extra familjemedlem.

På den tiden då jag gjorde återbesök i min barndoms och ungdoms trakter företog jag alltid långa promenader i mina egna fotspår: till grottan uppe på berget, till blomsterhagarna i Juni och naturligtvis till min gamla folkskola, Nylands skola.

Jag gladde mig åt att se skolan rustas upp och ha liv i form av nya kullar av elever, några av dem kanske barn eller barnbarn till mina egna skolkamrater. En gång när jag stod framför min gamla skola och tog bilder av den, kom en ung dam ut från skolgården och frågade vänligt vem jag var. Jag berättade vad jag hette och att jag en gång i världen hade gått där, och det visade sig faktiskt att hon kände till mig, kanske för att hon själv bodde i mitt gamla Juniskär. Eftersom hon var lärare på skolan, bjöd hon in mig i de helgtomma lokalerna, och jag fick bland annat titta in i mina gamla nu upputsade klassrum.

Nylands skola var en B-skola, vilket innebar att det gick två årskurser i varje klassrum: ettan plus tvåan, trean plus fyran och femman plus sexan. Vi var nämligen bara ungefär 60 elever, vilket ju innebär cirka tio elever per klass.

Inte bara min försenade skolstart utan också det faktum att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder gjorde, att jag ganska snart tog igen åtminstone en del av den tid jag hade förlorat: När min lärare Eva Thomsen under min första hösttermin i ettan 1946 upptäckte, att jag redan kunde läsa och skriva och räkna, flyttades jag efter jul upp i tvåan och klarade av den under vårterminen 1947.

Och sen kunde jag alltså, nu bara ett år efter, gå i trean höstterminen 1947 och vårterminen 1948. Jag lyckades nu allt bättre i den svenska skolan, och på vårterminen fick jag klassens enda a:n, fem stycken, i betyget. Den som uppmuntrade mig och senare övertygade mina fattiga invandrarföräldrar om att ”den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverket” – men det är en annan historia – var min dåvarande lärare Nils-Olof Blom, senare överlärare i Hassela. Jag minns honom med värme: en gammaldags folkbildare, konsumentkooperatör, stadig köpare av Folket i Bild som jag sålde i Juniskär med omnejd, med ett stort socialt engagemang.

Han finns på bild i Dagbladet i Sundsvall (29 september 2012) tillsammans med sina elever i trean och fyran, men kortet kan inte, som det står i texten, vara taget vårterminen 1947, eftersom jag är med på bilden och ju hade Eva Thomsen som lärare den terminen. Ändå har Margareta Rönnberg – på den tiden bosatt i Boviken i Juniskär, numera gift Rönnberg Thunström och bosatt i Ljustorp, gjort ett fantastiskt jobb med att rekonstruera alla namnen på eleverna i de här två klasserna. Ett par av namnen kan jag dock hjälpa henne med: Killen som syns bredvid mig och som hon inte minns namnet på är Per-Bruno Kårström från Flintåsen – och så hette han som senare hade kiosk i Njurundabommen Anders (inte Sven) Rex. Och nog hette han väl Bernt (inte Tage) Olsson? Lärarens, Nils-Olof Bloms, son, som också är med på bilden, heter Jan-Olof.

Ett problem med det här fotot och över huvud taget med att minnas namnet på just mina klasskamrater är det jag redan har berättat om: två klasser gick i samma klassrum, och vartannat år fick man sällskap i klassrummet av ytterligare en kull som åldersmässigt var ett år äldre (vilket alltså inte gällde i just mitt speciella fall) eller yngre. För mig är alltså alla de här flickorna och pojkarna mina klasskamrater, och jag kan i flera fall inte längre minnas om vi faktiskt gick i samma klass.

Lättast att komma i håg är förstås de jag i olika skeden av min barndom var mycket tillsammans med. Bland dem finns på den här bilden Kalle Norberg, som senare tillsammans med sin familj flyttade till Västmanland, Lasse Sjölund som jag en tid senare också gick i Läroverket i Sundsvall med och så inte minst Sven Vestman som gick ett olyckligt öde till mötes och dog alldeles för tidigt trots att jag under en tid hjälpte till med att få ordning på hans liv, när han dök upp här i Uppsala.

Men det finns förstås ytterligare andra jag har varit god vän med, både yngre och äldre.

Tack för klipp ur Dagbladet och alla minnen de väckte till Susanne Norman & Rolf Dufvenberg samt Andreas! Extra roligt var det att klippet var ur Dagbladet – förr Nya Samhället – S-tdiningen som Kjell Nordin prenumererade på och som jag är uppvuxen med.

Samtidigt gör det ont i hjärtat – Margareta har sänt in det gamla skolfotot till Dagbladet med anledning av att vår gamla skola, Nylands skola, nu läggs ner efter 120 år.

Jag har på nätet läst en hel rad artiklar, införda i Dagbladet, om den här gradvisa nedläggningen, som nyligen avslutades med att de sista par eleverna fördes över till Essviks skola.

Visst handlar det i mitt eget fall om skolnostalgi, men jag kan inte se att det egentligen fanns några andra skäl än de där sedvanliga besparings- och rationaliseringsskälen till den här nedläggningen, som kommunen skickligt har hintat om ända till dess att det inte längre fanns just några elever kvar. Elevbrist kan det ju knappast handla om numera – det aktuella området från Juniskär till Döviksjön är ett mycket attraktivt område för barnfamiljer, ett område som dessutom befolkningsmässigt har expanderat.

Jag kan de här trakterna sen gammalt – avstånden sitter i benen. På min tid var det aldrig några föräldrar som följde oss till skolan – dit tog vi oss själva till fots eller per cykel, vintertid på spark eller skidor, det senare gärna genom skogen. Ska man från Juniskär ta sig till en småskola i Essvik, fordrar det föräldrar som skjutsar en i bil, alternativt skolskjuts.

Det går säkert det också, även om det är besvärligare.

Men det raserar hem- och hemhörighetskänslan.

En mycket god men lite för tidig middag på Västerås slott

Från Birgittas tid som miljö- och energiminister finns det kvar en vänkrets som brukar äta middag tillsammans någon gång per år. Makar/makor – bland dem jag – inbjuds att delta. Förre statssekreteraren Rolf Annerbergs hustru Monica arbetade för övrigt själv på departementet, och jag blev bekant med flera av de departementsanställda redan på den tiden det begav sig; jag har även rest tillsammans med några av dem. Monica påminde mig om en resa vi gjorde till Färöarna där jag en gång, när vi gemensamt strävade uppför en till synes oändlig backe och till slut gick förbi två mycket ensamma träd, lakoniskt konstaterade, att vi nu hade passerat trädgränsen.

Värdskapet för de här middagarna brukar växla, och den här gången stod Ingemar och Ingrid Skogö för middagen. Ingemar är numera landshövding i Västerås, så vi var bjudna till en middag på Västerås slott. Det här handlar om en ganska liten krets av människor, utöver de redan nämnda också Kjell Jansson och Ulla Svedjelid samt Håkan och Kestin Heden.

Middagen var läcker, och jag hade trevliga samtal med Ulla och Kerstin, som jag hade på var sin sida.

Vi hade varit i beråd när Ingemar ringde och frågade om vi kunde komma – bakgrunden till frågan var förstås Birgittas hjärtklaffsoperation och långa sjukhusvistelse, som avslutades bara en vecka före middagen. Jag var själv tveksam på grund av Birgittas aktuella tillstånd, men hon ville så gärna vara med: träffa sina gamla vänner och medarbetare och äntligen få göra något roligt, också återse Västerås där hon bodde som barn – hon fick på den tiden till och med vara brevbud åt pappa rektorn, när han ville skicka papper till den dåvarande landshövdingen på slottet.

Så vi tog länsbussen till Västerås och möttes på stationen av Ingemar, som skjutsade oss till slottet i bil. Och till en början fungerade allting bra.

Men Birgittas ork är mycket liten, och den sjunker snabbt så fort hon blir trött, så mot slutet av middagen började hon få schackningar, och när det blev dags för avslutande kaffe måste hon stödjas och stanna och vila på vägen till det rum där vi skulle vara.

Vi hade tänkt ta buss hem till Uppsala, men vid det här laget var nog alla utom Birgitta övertygade om att hon inte skulle orka klara en så ansträngande resa. Så värden beställde, med mitt samtycke, en taxi som skulle ta oss hela vägen till Uppsala.

Det var ett mycket klokt beslut. Med uppbjudande av Birgittas sista krafter och viss assistans av mig och chauffören kom hon upp för den sista halvtrappan och ganska snart därefter i säng, fullkomligt utmattad.

Nej, vi får nog ransonera sådana här utflykter ett bra tag framåt.

Men tack för en trevlig kväll och för all hjälp, Ingemar och Ingrid!

Melodikrysset nummer 39 2012

Som så ofta hörde inte dagens melodikryss, eftersom det var direktsänt, till de svårare. Direktsändningen gjordes från ett regnigt Norrköping, och följaktligen strök programledaren Anders Eldeman den lokala publiken medhårs genom att spela några artister med anknytnuing till staden och lndskapet.

Fast i mitt fall var det inte till någon hjälp: Jag varken brukar lyssna på Markus Krunegård eller kan placera honom geografiskt. Inte heller tycker jag att ”Hela livet är ett disco”.

I min ålder är det väl mer naturligt att känna till Zarah Leander, men jag kan föreställa mig att en del yngre lyssnare till att börja med till och med kan ha haft svårt att förstå att det var en kvinna som sjöng. ”Matroser ohoj” hette den här låten.

Nå, desto lättare hade de väl i så fall med att känna igen Lena Ph i ”Vart tog du vägen?”.

”Gå & fiska” med Gyllene Tider ligger i och för sig lite längre tillbaka i tiden, men Per Gessle är ju fortfarande i hög grad aktiv åven i dagens musikliv.

Nordman är också en grupp som envist återkommer. I dag hörde vi dem i ”När en man fått nog”.

”Min soldat” blev en jättehit under andra världskriget, då med Ulla Billquist, men den fick en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson. I dag hörde vi den i en menlös version.

”34:an” (i original ”This Old House”) förekom senast i förra veckans kryss. Oftast brukar vi få höra den med Per Myrberg, men i dag fick vi höra den med upphovsmannen till den svenska texten, Olle Adolphson. I mina skivhyllor finns, tror jag, allt han har gjort på skiva.

Sedan gammalt hyser jag också en stark kärlek till Lars Forssell, både som poet, som dramatiker och som vistextförfattare. Jag har träffat honom ett antal gånger genom åren, också fått hans tillstånd att publicera en av hans texter i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970. Till hans kulturgärning hörde att övesätta ett antal visor från det franska språkområdet. Ett exempel hörde vi i dag: Léo Ferrés ”Snurra min jord”. Pluras tolkning av den hade jag faktiskt inte hört tidigare, men jag ska skaffa den.

Min hustru har, på den tiden då hon var Riksdagens talman, faktiskt beställt ett musikverk med text av Lars Forssell.

Hon har också haft en del kontakter med Benny Andersson, som jag för min del aldrig personligen har träfat. Men jag tycker att han är en mycket skicklig musikskapare, med både bredd och djup. Dock var väl dagens BAO-fråga i lättaste laget, ”Du är min man”.

Povel Ramel har hört till mina favoritet ända sen mina unga år i Juniskär och Sundsvall – jag såg honom live redan då. Hos honom finns en ännu mer häpnadsväckande musikalisk bredd, vilket kan illustreras med ”Jag diggar dig” som han gjorde tillsammans med Wenche Myhre. Tidig rap, så tidig att begreppet inte ens var känt då.

Bland de många som samarbetade med Povel Ramel fanns också den mycket mångsidigt begåvade Beppe Wolgers. Själv är jag i den åldern, att jag har barn som har sett honom i ”Beppes godnattstund”, och jag minns följaktligen också signaturmelodin till det här TV-programmet, Bachs ”Air”. I dag ville Eldeman att vi skulle kunna att Bachs ”Air” normalt spelas med hjälp av en stråke.

Nu har jag en stund kvar innan vi ska ta en buss till Västerås, för en vänkretsmiddag för gamla medarbetare till en forn miljöminister, den här gången hos landshövdingen därstädes. Jag håller tummarna för att det ska gå bra. Birgitta är fortfarande ganska bräcklig efter hjärtklaffoperationen och lunginflammationen nyligen.

Galago på tomgång

Jag är sedan många år Galago-läsare. Just utkomna nummer 3 2012 gör mig inte bara besviken utan också förbryllad: Vad vill redaktionen med den här serieutgivningen?

Jo, numret inntehåller förstås också ett och annat av intresse, som Henrik Bromanders smått perversa hyllning till SAC med anledning av syndikalistorganisationens 100-årsjubileum, ”Sanningen är ett märkligt ting”.

Och amerikanen Joe Saccos serie ”Trauma till låns” om två irakier, tillfångatagna av och förda till USA, är med alla sina groteska detaljer en fascinerande historia, även om man aldrig får någon förklaring till varför det som händer faktiskt händer.

Men Galagos styrka har ju alltid varit att presentera ny svensk seriekonst av serieskapare, som – åtminstone i några enstaka lysande fall – så småningom har kunnat säkra en plats på den svenska serieparnassen.

Serier är ju inte någon enhetlig kategori: de kan vara korta comic strips så väl som långa episka berättelser inom så vitt skilda genrer som äventyr och romantik. När det gäller genre ser jag inga begränsningar för serier lika lite som för skönlitteratur.

Å andra sidan är inte varje fiktiv text skönlitteratur, långt mindre värd att publicera. Jag har själv, på den tiden jag var tidskriftsredaktör, refuserat mängder av insända novellmanus inte bara för att de allmänt var undermåligt skrivna utan också för att de saknade den knorr eller det avslut eller den poäng en historia måste ha för att bli en novell.

Och det är på den här punken jag tycker att Galago-redaktionen brister.

Det aktuella numret innehåller en mängd ”serier” som jag knappt orkar ta mig igenom och som jag sen, när jag har gjort det, inte ser någon poäng med.

Jag ska som exempel ta Johan Jergner Ekerviks långa och faktiskt vältecknade serie ”Ljuset & värmen”. Även om den innehåller några irriterande språkfel, är den så pass begåvat gjord att jag i det längsta hoppas på att den ska leda fram till något slags slut, dramatiskt eller annat.

På vägen mot detta uteblivna slut är jag bitvis till och med intresserad, som till exempel när jag, tidigt i deras karriär, här får möta First Aid Kit, men vad hjälper det, när det egentligen inte händer något avgörande i den här serien, som slutar med det här konstaterandet: ”Jag tog bussen igen. Den här gången kändes det som början på nåt nytt.”

Tyvärr har Johan Jergner Ekervik sin tecknarskicklighet till trots inte lyckats övertyga mig/läsaren om att han har någon ny och mer spännande historia kvar att berätta.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2012:

”Han var ytterst nära att reducera, men Karlskronas mycket duktige och rutinerade målvakt Timo Leinonen hade ena axeln på sin sida.”

Kvällsposten

”Fredrik och
Filippas liv
som sniglar”

Rubrik i AFTONBLADET.SE

Ett rimligare estniskt gallupresultat

Som jag tidigare har varit inne på, kan det nyliberala Reformierakonds (Reformpartiets) häftiga uppgång i sommarmätningarna – 31 procent i juni, 34 procent i augusti oh 39 procent i augusti – vara resultatet av ett mätfel. Partiet dominerar visserligen både i regeringen och i media, men att partiet under en period, då det också kritiserades för tvivelaktiga affärer, skulle ha kunnat öka så våldsamt, föreföll ändå tveksamt. I septembermätningen från TNS Emor korrigeras också partiets siffra till en mer rimlig nivå, 33 procent.

Huvudkonkurrenten Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) låg samtidigt under sommarmånaderna orimligt lågt, 24 procent i juni, 25 procent i juli och 20 procent i augusi, detta utan att partiet har gjort några tabbar som skulle kunna förklara saken. Dock ligger partiet i mediaskugga i de stora borgerliga tidningarna. Så de 24 procent partiet får i den aktuella mätningen känns ändå mer realistiska än det dopp partiet tycktes göra i augusti.

Kampen om andraplatsen är dock inte definitivt avgjord. Det lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Keskerakond (Centerpartiet) fick 23 procent i juni, 22 procent i juli och 20 procent i augusti, men stöds nu också det av 24 procent.

Missnöjet med den borgerliga regeringen har också drabbat Reformpartiets mindre koalitionspartner, det socialkonservativa och nationalistiska Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fädernesloandet och Res Publika), som får 11 procent i september not 13 procent i augusti, 15 procent i juli och 14 procent i juni.

Antalet tillfrågade som inte kan uppge någon partipreferens är fortfarande mycket högt, 37 procent.

Till försiktighet om att dra alltför långtgående slutsatser av TNS Emors mätningar bidrar också det låga antalet tillfrågade, 889 i den aktuella mätningen, som genomfördes under peridoen 29 augusti till 19 september.

Peter Pan i ytterligare en filmversion

J M Barrie gav redan 1911 ut sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, vars titel senare förkortades till ”Peter Pan”.

Senare har Walt Disney’s version av den här berättelsen inte bara spritts utan tagit över. 1953 kom hans animerade långfilm ”Peter Pan”, och i dess spår följde en rad bilderboksversioner, som även jag – på den tiden ombud för Folket i Bild, i vars serie av FiBs Gyllene böcker ”Peter Pan” ingick – läste och som präglade min bild av Peter Pan.

Senare har jag bland annat sett en dramatisering, signerad Armin Kerber, på Uppsala stadsteater och då skrivit både om föreställningen och de olika bokversionerna.

Men det finns även en amerikansk spelfilmsversion från 2003, signerad P J Hogan.

Den är i många stycken följsam mot ursprungsberättelsen – hunden Nana följer till exempel inte med till Landet Ingenstans (Neverland).

Annars lyckas den förbluffande väl med att trovärdigt återge till exempel berättelsens många flygfärder. Trickfilmstekniken medger också att den pyttelilla älvan Tingeling spelas av en levande skådespelerska, Ludivine Sagnier.

Den androgyna Peter Pan-figuren, pojken som aldrig vill bli stor, spelas av Jeremy Sumpter, som har en nästan flickaktig skönhet, och hans kvinnliga motpart Wendy Darling, som fortfarande är en äventyrslysten tolvårig tjej men känner av de begynnande tonårens dragningskraft till det motsatta könet, av Rachel Hurd-Wood. Även de som spelar hennes småbröder John och Michael (Harry Newell respektive Freddie Popplewell) passar för uppgiften. Liksom i teateruppsättningen på Uppsala stadsteater spelas deras pappa Mr Darling och Kapten Krok av samme skådespelare, i filmens fall Jason Isaacs.

Barrie’s grundberättelse är mer mångbottnad än Disney’s film- och bilderboksbearbetningar, men P J Hogan lyckas (med manushjälp också av Patrick McCormick) åter göra berättelsen om Peter Pan sådan den ursprungligen var: Den här sagan handlar inte bara om barnets olust inför att ta vuxenansvar utan också om att inte vilja bli vuxen i meningen att knyta band till någon av motsatt kön. Och inte nog med det senare: Den innehåller också ett häftigt svartsjukedrama om Peter Pans gunst mellan Wendy och älvan Tingeling.

Barnen Darling lockas av Peter Pan med till ett fantasiland med sjörövare och indianer och ett gäng förvildade borttappade pojkar och en människoätande krokodil, och de här äventyren är precis så hisnande som alla fantasiäventyren jag minns från motsvarande ålder.

Alltsammans är väl gestaltat, men jag har möjligen den anmärkningen att de två striderna med Kapten Krok är så långa och detaljrika, delvis snåriga, att åtminstone en yngre publik kan ha svårt att greppa dem. Fast å andra sidan innehåller ju den här storyn – som jag nyss har skildrat – hur som helst element, som denna yngre publik är obekant med.

Och slutet görs som Barrie avsåg: barnen Darling återbördas till sina längtande föräldrar, som faktiskt också tar hand om de borttappade pojkarna. Och kvar blir då – för evigt ensam – Peter Pan, pojken som aldrig vill bli stor.

Vad ska vi göra åt Stockholm?

Dagens Nyheters stockholmsbilaga DN Sthlm innehåller i dag (26 september 2012) en lokal Ipsos-gallup om det politiska opinionsläget i Stockholm. Den borde sända kalla kårar över ryggen på partiledningen, både den i Stockholm och den för hela riket.

S får där 21,9 procent, vilket är – 0,8 jämfört med september för ett år sen. Moderaterna backar visserligen med 1,4 procent men ligger skyhögt över med 34,8 procent – vilket å andra sidan kompenseras av att de övriga allianspartierna går lite framåt. M + FP + C + KD får sammanlagt 52,7 procent (+ 1,5) mot 43,6 procent för S + V + MP (- 2,5).

När det gäller partisympatier relaterade till kön, finns också en intressant skillnad: Bland manliga tillfrågade väljer hela 38,4 procent M, medan det för kvinnliga väljare finns en motsvarande övervikt för MP, som bland kvinnor får hela 18,8 procent. För S, förr med starka kvinnosympatier, är könsskillnaden negligerbar: 22,4 procent av kvinnorna och 21,5 procent av männen säger sig stödja S.

Långsiktigt ser man en mycket oroande tendens för S i huvudstaden: I den äldsta väljargruppen har S fortfarande 34,0 procent mot bara 13,7 i den yngsta.

Kanske är det insikter som dessa om opinionsläget som har fått fyra ledande socialdemokrater, i riket samt i Stockholms län och stad, att i en programartikel använda en argumentation när det gäller värdeorden förvillande lik moderaternas. Det här är stolligt inte bara med hänsyn till socialdemokratins idologiska arv och samhällsfunktion utan också taktiskt: Varför skulle stockholmsväljarna plötsligt börja stödja en kopia när de kan lägga sin röst för the real thing? Här har någon eller några tänkt något så in i helvete fel!

Här finns inte utrymme för en alternativ analys, men det är ju helt uppenbart att vi i stockholmsområdet i dag i nästan alla av livets aspekter har fått en borgerlig hegemoni, som huvudstadsregionens starkt försvagade arbetarrörelseorganisationer inte längre förmår att bryta. Både partiet och fackföreningsrörelsen är så försvagade, att de inte längre kan göra sig gällande, i vart fall inte med organisationen som hjälpmedel.

I det här läget borde det vara närmast självklart att försöka förse arbetarrörelsen med ett instrument att nå ut till en hyggligt stor och förhoppningsvis växande skara människor i huvudstadsregionen: en daglig stockholmstidning. Läget i Storstockholm är så prekärt, att också rörelsefolk i andra delar av landet rimligen inser, att även de måste hjälpa till, om socialdemokratin ska kunna återta åtminstone något av sin forna roll i svensk politik.

Svenska Dagbladets utsatta läge, som jag skrev om i går, borde kunna vara en utgångspunkt för ett sådant projekt: en socialdemokratisk ledarsida i SvD eller möjligen en egen edition av den, kallad till exempel Stockholms-Tidningen eller Morgon-Tidningen.

Men ska det vara någon mening med det, får det ju inte handla om en daglig kopia av den ovan beskrivna famösa DN-artikeln. En SvD (S) eller en ST eller MT måste stå för ett ideologiskt alternativ till SvD (M).

Ett utarmat medialandskap

När jag växte upp under femtiotalet, hade Sverige, när det gällde dagspress, fortfarande ett rikt och mångfacetterat medialandskap. Inte minst gällde detta Stockholm:

Där fanns sedan gammalt socialdemokratiska Morgon-Tidningen, MT (förr Social-Demokraten) och den med andra världskrigets bruna strömningar som bakgrund av LO startade Afton-Tidningen, AT.

Det senare kontrade Bonnier-koncernen, ägare även av liberala Dagens Nyheter, med att starta Expressen.

Likaså folkpartistödjande, men med en mer tvivelaktig politisk hållning under krigsåren, var Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men dessa köptes av LO och blev socialdemokratiska, vilket ledde till att MT och AT efter någon tid lades ned.

Svenska Dagbladet stödde Högerpartiet, det som numera heter Moderaterna.

Därutöver fanns kommunistiska Ny Dag, syndikalistiska Dagstidnigen Arbetaren, Pingströrelsens Dagen, som så småningom kom att stödja KDS, och frisinnat folkpartistiska Svenska Morgon-Bladet.

Det här, att bevara och stödja en både medial och partipolitisk mångfald, var bakgrunden till införandet av presstödet. En viktig del av detta var också att det då fortfarande över nästan hela landet fanns en socialdemokratisk press, andratidningar på sina utgivningsorter och därmed med mindre annonsintäkter än sina lokala borgerliga konkurrenter. Centern, som gammalt bondeparti utan mediafäste i just huvudstaden, hade också egna tidningar att värna runt om i landet och ställde därför upp i en blocköverskridande överenskommelse om presstöd.

Dagens medialandskap ser helt annorlunda ut, inte minst i Stockholm. I dag finns det till exempel bara två morgontidningar att räkna med i huvudstaden, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Och när den norska Schibsted-koncernen är klar med sin just aviserade massaker på Svenska Dagbladet, återstår det att se, om bonnierägda Dagens Nyheter möjligen har vunnit slutstriden och har morgontidningsmonopol. Därefter kan ju DN, eftersom tidningen har monopol, göra vad som helst, inte bara lägga ner sin seriesida.

Vad vi nu vet om förändringarna av SvD är bland annat att den separata kulturdelen kommer att försvinna och att den egna sportredaktionen försvinner. Att kulturmaterialet efter en nedbantning av antalet tjänster skulle kunna behålla nuvarande bredd och kvalitet förefaller inte särskilt sannolikt.

Märk att det här görs i ett läge när Svenska Dagbladet går med vinst. Schibsted gör det här bland annat för att tillfredsställa sina amrikanska investorer, som vill ha mer avkastning på sina pengar.

Återstår att se om det här är till gagn för tidningen, i slutändan även för investorerna.

Skulle man inte kunna tänka sig att LO nu satsade en del av vinsten av försäljningen till Schibsted av Aftonbladet på att förse Svenska Dagbladet med en extra socialdemokratisk ledarsida och, om pengarna räcker, även till att stärka utrymmet för kulturen?

Jag är ganska säker på att en sådan uppgörelse skulle leda till att många socialdemokratiska DN-prenumeranter bytte till SvD. Så i vågskålen ligger inte bara de pengar LO orkar och vill satsa.

En gullunge och en konvalescent

När jag i lördags åkte upp på Akademiska för att hälsa på Birgitta, var rummet redan fullt – vi fick ta in en extrastol.

Sonen, Matti, var där för att hälsa på sin mamma, och med sig hade han också sin Karin och deras baby Ella. Rummet var fullt av blommor, som hade kommit med besökare och bud, detta med anledning av Birgittas 75-årsdag. Normalt får man inte ta in blommor på hjärtkliniken, men eftersom Birgitta hade enkelrum, gick det för sig.

Som överenskommet följde sen Matti och hans familj med mig hem. Det går buss direkt från Akademiska hem till oss i Svartbäcken. Matti & co fortsatte dock upp till Torbjörns torg för att handla i Coop Konsum. Matti hade nämligen, när han ringde mig om deras besök med övernattning, förklarat att han ville laga lördagsmiddagen.

Och den blev god: lax i ugn med färskpotatis från Öregrund. Vi satt i vår matsal med tända ljus och vår fina Arabia-servis på bordet.

Och överallt var lilla Ella med. Hon satt i vår fortfarande bevarade babystol, som nu har använts av flera generationer.

Hon har börjat äta annat än bröstmjölk, och nu fick hon för första gången smaka små, små smakbitar av laxen. Ella har mycket god aptit och gillar, tror jag, allt hon hittills har fått. Under det här besöket har också farfar fått mata henne med barnmat och vatten. Sen tjoade hon länge i farfars knä, mätt och belåten.

Nästa morgon åt vi frukost tillsammans och sen hjälpte Matti sina skraltiga föräldrar med att bära ner kläder till Birgittas källarförråd, som till största delen hade varit utrymt på grund av avloppsrenoveringen. Och så bäddade han om vår dubbelsäng inför Birgittas hemkomst från sjukhuset.

Ganska snart efter det att Matti, Karin och Ella hade åkt tillbaka till Stockholm på söndag, tog jag bussen till Akademiska för att hämta hem Birgitta.

Jag var där före utsatt tid för utskrivningen, men den drog ut på tiden, gick med förlov sagt obegripligt långsamt. Sen dröjde det också osannolikt länge innan den utlovade hemtransporttaxin kom, med ytterligare en passagerare i framsätet visade det sig.

Det här gjorde att min söndagsmiddag blev försenad – först måste jag ju gå och handla, men det motbalanserades av att det fanns mycket kvar av Mattis goda lax, som jag försåg med lite nya tillbehör, bland annat rädisor och en mix av av färsk gurka och saltgurka. Min egenhändigt komponerade gräddfilssås med bland annat fransk senap blev också lyckad.

Lite senare på kvällen såg vi på Kalle Moraeus med gäster och tog oss var sin liten cognac till de päron, druvor, salta kex och olika ostar jag hade köpt till efterrätt på Konsum.

Livet är bra mycket roligare när man är två.

Men i dag kunde jag konstatera att Birgitta fortfarande har en bit kvar till full vigör. Det tog en oändlig tid bara att ta morgonmedicinerna, och hon lyckades spilla ut två glas vatten innan det var klart.

Vi har haft hjälp med att höststäda våningen i dag, och medan städningen pågick, somnade faktiskt Birgitta på sin säng en ganska lång stund.

Det är bra. Det behöver hon.