En mycket god men lite för tidig middag på Västerås slott

Från Birgittas tid som miljö- och energiminister finns det kvar en vänkrets som brukar äta middag tillsammans någon gång per år. Makar/makor – bland dem jag – inbjuds att delta. Förre statssekreteraren Rolf Annerbergs hustru Monica arbetade för övrigt själv på departementet, och jag blev bekant med flera av de departementsanställda redan på den tiden det begav sig; jag har även rest tillsammans med några av dem. Monica påminde mig om en resa vi gjorde till Färöarna där jag en gång, när vi gemensamt strävade uppför en till synes oändlig backe och till slut gick förbi två mycket ensamma träd, lakoniskt konstaterade, att vi nu hade passerat trädgränsen.

Värdskapet för de här middagarna brukar växla, och den här gången stod Ingemar och Ingrid Skogö för middagen. Ingemar är numera landshövding i Västerås, så vi var bjudna till en middag på Västerås slott. Det här handlar om en ganska liten krets av människor, utöver de redan nämnda också Kjell Jansson och Ulla Svedjelid samt Håkan och Kestin Heden.

Middagen var läcker, och jag hade trevliga samtal med Ulla och Kerstin, som jag hade på var sin sida.

Vi hade varit i beråd när Ingemar ringde och frågade om vi kunde komma – bakgrunden till frågan var förstås Birgittas hjärtklaffsoperation och långa sjukhusvistelse, som avslutades bara en vecka före middagen. Jag var själv tveksam på grund av Birgittas aktuella tillstånd, men hon ville så gärna vara med: träffa sina gamla vänner och medarbetare och äntligen få göra något roligt, också återse Västerås där hon bodde som barn – hon fick på den tiden till och med vara brevbud åt pappa rektorn, när han ville skicka papper till den dåvarande landshövdingen på slottet.

Så vi tog länsbussen till Västerås och möttes på stationen av Ingemar, som skjutsade oss till slottet i bil. Och till en början fungerade allting bra.

Men Birgittas ork är mycket liten, och den sjunker snabbt så fort hon blir trött, så mot slutet av middagen började hon få schackningar, och när det blev dags för avslutande kaffe måste hon stödjas och stanna och vila på vägen till det rum där vi skulle vara.

Vi hade tänkt ta buss hem till Uppsala, men vid det här laget var nog alla utom Birgitta övertygade om att hon inte skulle orka klara en så ansträngande resa. Så värden beställde, med mitt samtycke, en taxi som skulle ta oss hela vägen till Uppsala.

Det var ett mycket klokt beslut. Med uppbjudande av Birgittas sista krafter och viss assistans av mig och chauffören kom hon upp för den sista halvtrappan och ganska snart därefter i säng, fullkomligt utmattad.

Nej, vi får nog ransonera sådana här utflykter ett bra tag framåt.

Men tack för en trevlig kväll och för all hjälp, Ingemar och Ingrid!