Galago på tomgång

Jag är sedan många år Galago-läsare. Just utkomna nummer 3 2012 gör mig inte bara besviken utan också förbryllad: Vad vill redaktionen med den här serieutgivningen?

Jo, numret inntehåller förstås också ett och annat av intresse, som Henrik Bromanders smått perversa hyllning till SAC med anledning av syndikalistorganisationens 100-årsjubileum, ”Sanningen är ett märkligt ting”.

Och amerikanen Joe Saccos serie ”Trauma till låns” om två irakier, tillfångatagna av och förda till USA, är med alla sina groteska detaljer en fascinerande historia, även om man aldrig får någon förklaring till varför det som händer faktiskt händer.

Men Galagos styrka har ju alltid varit att presentera ny svensk seriekonst av serieskapare, som – åtminstone i några enstaka lysande fall – så småningom har kunnat säkra en plats på den svenska serieparnassen.

Serier är ju inte någon enhetlig kategori: de kan vara korta comic strips så väl som långa episka berättelser inom så vitt skilda genrer som äventyr och romantik. När det gäller genre ser jag inga begränsningar för serier lika lite som för skönlitteratur.

Å andra sidan är inte varje fiktiv text skönlitteratur, långt mindre värd att publicera. Jag har själv, på den tiden jag var tidskriftsredaktör, refuserat mängder av insända novellmanus inte bara för att de allmänt var undermåligt skrivna utan också för att de saknade den knorr eller det avslut eller den poäng en historia måste ha för att bli en novell.

Och det är på den här punken jag tycker att Galago-redaktionen brister.

Det aktuella numret innehåller en mängd ”serier” som jag knappt orkar ta mig igenom och som jag sen, när jag har gjort det, inte ser någon poäng med.

Jag ska som exempel ta Johan Jergner Ekerviks långa och faktiskt vältecknade serie ”Ljuset & värmen”. Även om den innehåller några irriterande språkfel, är den så pass begåvat gjord att jag i det längsta hoppas på att den ska leda fram till något slags slut, dramatiskt eller annat.

På vägen mot detta uteblivna slut är jag bitvis till och med intresserad, som till exempel när jag, tidigt i deras karriär, här får möta First Aid Kit, men vad hjälper det, när det egentligen inte händer något avgörande i den här serien, som slutar med det här konstaterandet: ”Jag tog bussen igen. Den här gången kändes det som början på nåt nytt.”

Tyvärr har Johan Jergner Ekervik sin tecknarskicklighet till trots inte lyckats övertyga mig/läsaren om att han har någon ny och mer spännande historia kvar att berätta.