Förra miljö- och energiministern träffar gamla medarbetare

Det är nu rätt länge sen min hustru var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister – och det är ju förresten länge sen vi hade socialdemokratisk regering också.

Kring sig hade Birgitta på den tiden ett antal mycket kompetenta personer, som statssekreterare och på andra vitala poster i departementet. Med några av dessa utvecklade ministern, och genom henne även jag, inte bara yrkesrelationer utan också personlig vänskap: vi har, årtionde efter årtionde, fortsatt att umgås med dem och även deras hustrur – Rolf Annerbergs hustru Monica jobbade för övrigt även hon på departementet.

De övriga i den här kretsen är Håkan och Kerstin Heden, Ingemar och Ingrid Skogö och så gårdagskvällens värdpar, Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Ingrid Skogö hade dock, på grund av svår förkylning som hade utvecklats till lunginflammation, den här gången blivit tvungen att stanna hemma i Västerås.

Vi var alla hembjudna till Kjells och Ullas villa ute i Saltsjöbaden – sista biten, en lång och brant backe, var för övigt en pärs för Birgittas tappert kämpande hjärta. Men väl framme möttes vi av all tänkbar hjärtlighet. Vi pustade ut med glögg eller en lite whisky till hands; minnen från fordom blandades med aktualiteter. Så småningom väntade en god middag: varm musselsoppa (jag tror även med svamp) och sen en fiskrätt.

Birgittas gamla medarbetare är betrodda ämbetsmän – Ingemar Skogö är numera landshövding i Västerås – så jag vill inte referera våra samtal vare sig om regeringen eller oppositionen. Men jag kan ju säga att det alltid är intressant att diskutera politik med människor som besitter så mycket kompetens och erfarenhet.

Med Håkan Heden, som jag under middagen hade på nära håll, kom jag också att diskutera Folket i Bild. Jag var i mina yngre år ombud för gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, och han visade sig ha haft en roll vid startandet av FiB Kulturfront.

Kvällen gick, fortare än man kunde ha anat, och snart närmade sig tiden för uppsalatågets sista avgång för kvällen. Som tur var för oss skulle landshövdingen i Västerås köra hem och hade därför hållit sig nykter, så vi fick skjuts av honom till Centralen och hann med uppsalatåget.

Nästa gång ska vi träffas hemma hos oss i Uppsala, så då kommer det inte att vara något transportproblem, för oss i alla fall.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.

I Estland kommer Socialdemokraterna allt närmare platsen som största parti

För alls inte länge sedan var Socialdemokraterna i Estland, Sotsiaaldemokraatlik
erakond, SDE, ett förhållandevis litet parti. Nu är det, månad efter månad, landets andra parti i storleksordningen, och avståndet till det ledande regeringspartiet, Reformierakond (Reformpartiet), krymper.

Reformierakond, med 31 procent i novembermätningen mot 32 i oktobermätningen, har försteget att leda regeringen och därmed få medial uppmärksamhet, men oppositionen växer i opinionsmätningarna, vilket säkert också har att göra med att Reformierakond för en i många avseenden nyliberal politik.

Fast hittills har missnöjet ännu mera gått ut över dess koalitionspartner IRL (Isamaa ja Res Publika liit, förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som är ett socialkonservativt parti. Detta är på sätt och vis logiskt – partiet lyckas inte i regeringsställning leva upp till sina sociala ambitioner. Partiets stöd i novembermätningen är 16 procent (+- 0 jämfört med oktober). Fast då ska man veta att IRL länge var ett större parti än Socialdemokraterna.

De senare gick för några månader sedan om det parti, som länge har varit det ledande oppositionspartiet: Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet). I november gick Sotsiaaldemokraatlik erakond upp med ytterlgiare en procentenhet, nu till 24 procent.

Men Keskerakond ger fortfarande SDE en match: I novembermätningen gick partiet upp med hela tre procent, från 20 till 23 procent.

När jag läser de estniska Scoialdemokraternas hemsida, ser jag där tydliga tecken på att SDE bestående vill ändra på styrkeförhållandena och detta genom att ge sig in i kampen om landets ryska väljare, en av Keskerakonds viktigaste väljarbaser. Socialdemokraterna har nyss inrättat ett eget kontor i Narva, en nästan helt förryskad stad, och man gör stora ansträngningar att nå de många ryssarna i landetrs nordöstra delar och i Tallinns betongförorter. De här ansträngningarna märks också på hemsidan, som nu har långt fler texter på ryska. Allt fler socialdemokrater med ryska namn förekommer också på den här sidan.

De nämnda fyra partierna är de som har platser i Riigikogu, riksdagen, och opinionsmätningarna – bland dem den senaste – tyder heller inte på att något av de partier som i det senaste valet hamnade utanför skulle vara på väg att växa.

Rohelised (De gröna), som under förra mandatperioden satt i Riigikogu, har fallit från fyra procent i oktober till tre procent i november.

Och landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkförbundet eller Folkunionen) har fortfarande bara stöd av två procent (+- 0). Viktiga delar av dess forna kadrer finns i dag hos Socialdemokraterna, och det är väl en tidsfråga när resterna av Rahvaliit skingras åt olika håll.

Samtidigt finns det plats för nya överraskningar i kommande mätningar och framför allt val: Antalet osäkra, som således inte kunde ange partisympati, var i november hela 30 procent.

Mätningen har gjorts av TNS Emor och refereras här efter tidningen Postimees (Postiljonen) 18 november 2011.

Korta meningar

Lotta Grönings blogg,
Expressen, 17 november, 2011 kl 17:24 Av Lotta Gröning Kategori: Övrigt

”Lars Enqvist
ska rädda Juholt. Minns ni Enqvist?”

Nej, men vi minns Lars Engkvist.

Sånger och texter för barn

Med Aftonbladet har jag köpt ”Älskade barnsånger och sagor från Barnkammarboken”, den tredje CDn i en serie från Bonnier Carlsen och Alfie, 334 2378, 2011.

Även den här CDn lider av att ha separerats från ”Barnkammarboken” (Bonniers): särskilt när det gäller de lästa textbidragen saknar man illustrationerna – inte ens starka författare som Ulf Stark och Britt G Hallqvist står sig bra, när de bara blir upplästa.

En del av bidragen på skiva, till exempel Lennart Hellsings ”En dag när göken gol i maj”, berövas dessutom en viktig del av sin identitet i och med att de här läses, inte sjungs. Jämför här med den av Jenny Thåström sjungna ”Trollkarlen” av samme Hellsing.

Fast å andra sidan beror ju resultatet också av vem man väljer som sångare. Sålunda är Kristian Thuressons version av Thorbjörn Egners och Christian Hartmanns ”Visan om Bamsefar” (med svensk text av Ulf Peder Olrog) ingen höjdare. Och Felix Körlings ”Har du sett min lilla katt” har åtminstone jag inte lärt mig att sjunga riktigt som Emilia gör här.

Då längtar man efter originalen, och sådana finns också, till exempel ”Luffarvisa” ur Lindgren-filmen där luffaren spelades av Allan Edwall och Rasmus av Erik Lindgren.

Men naturligtvis finns det bra spår på den här CDn också. Ett exempel är ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” med Anna Maria Espinosa och ett annat är Gunilla Bergströms och Georg Riedels ”Knapervisa”, där Vanna Rosenberg gör en överraskande bra insats som sångerska.

Bra, men inte lika bra, är också Jujja och Tomas Wieslanders ”Tumme möter tumme” med Anna Söderström.

Vänsterförlag – finns det sådana?

Med posten anlände Ordfront magasin 6/2011. Jag är prenumerant och sedan länge medlem i föreningen Ordfront – jag har till och med varit ordförande i Ordfronts valberedning – och tycker fortfarande att tidskriften innehåller en hel del som är läsvärt, i det senaste numret till exempel intervjun med Maj Wechselmann.

Ordfront stod en gång det kineskommunistiska SKP relativt nära men blev så småningom ett allmänradikalt förlag; det var medlemsägt, och bland medlemmarna fanns så väl partilösa som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Den här balansen mellan olika politiska riktningar gjorde samtidigt Ordfront mer tandlöst. Under en utdragen omvandlingsperiod fanns fortfarande ordfrontare av den gamla skolan verksamma, och när en av dem, Björn Eklund, genom mindre välbetänkta utsagor om Exjugoslavien blev utsatt för ett mediaadrev, fann han för gott att starta eget.

Hans nya förlag, Karneval förlag, tog också över en del av det som hade varit gnistan i Ordfront – Karneval har gett ut mycket läsvärd politisk litteratur.

Ordfront, som länge hade klarat svackor med hjälp av de pengar Henning Mankells Wallander-deckare drog in, förlorade sin stabilitet, när Mankell tillsammans med gamle Ordfront-förläggaren Dan Israel startade eget, Leopard förlag.

Ordfront har försökt få fler ben att stå på men har sedan, när ekonomin åter igen har krisat, tvingats att såga av dem igen, och har nu nått vägs ände: Medlemsföreningen Ordfront behåller bara fyra procent av aktierna och säljer aktiemajoriteten till förlaget Alfabeta, också det förr ett vänsterförlag – Barrikaden – men numera privatägt.

Förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson skriver i det senaste numret av tidskriften Ordfront en artikel som utgår från detta, ”När idéer styrde förlagen”, men som tyvärr försiktigt tassar förbi en del av kärnfrågorna.

Å andra sidan lyfter han förtjänstfullt fram en av huvudorsakerna till att ideella organisationer och partier har så svårt att driva förlag, bristen på pengar.

Socialdemokratiska Tidens förlag överlevde – och blev så småningom ett medelstort förlag – till stor del tack vare en förmögen S-riksdagsman, Helge Bäckström, och dess dotterbolag Folket i Bild, ursprungligen kommunistiskt, överlevde tack vare Gustaf Lindgren på Esselte. Numera ägs Tiden och dess ursprungligen av NKI startade dotterförlag Prisma av KF och finns inte längre kvar ens till namnet. Rester av deras utgivning finns i dag kvar i KF-ägda Norstedts. KFs barnboksförlag Rabén & Sjögren existerar dock fortfarande.

KF finns faktiskt kvar med en tioprocentig ägarandel också i Bilda förlag, som har byggts upp kring resterna av Brevskolan. I Bilda äger också LO och ABF vardera 40 procent.

Bokförlaget Atlas med tidskriften Arena ägs av Arenagruppen, bakom vilken man finner en ideell förening, alls inte av den storlek som Ordfront fortfarande har efter sina nedgångar. Uppdrag bland annat åt LO drar in en del pengar till verksamheten.

På den motsatta politiska kanten drar förlag som Timbro och SNS in bidrag från det politiska näringslivet. Stiftelseägda och allmänliberala Natur & Kultur har, eftersom man inte delar ut pengar till aktieägare, genom åren lyckats säkra ett mycket stort eget kapital, som kan användas både för att möta svackor och till nysatsningar.

Förlag med vänsterprofil i utgivningen finns alltså fortfarande, om än i krympande utsträckning. Men den inriktningen kan ju komma att ändras i framtiden, eftersom det inte finns några garantier för ägare som slår vakt om en sådan inriktning.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

En film som utmanade 1960-talets amerikanska rasism

”I nattens hetta”, i amerikanskt original från 1967 ”In the Heat of the Night”, baserades på John Balls roman med samma namn från 1965. Men det är filmversionen, med Sidney Poitier och Rod Steiger i huvudrollerna och Norman Jewison som regissör, som är det bestående konstnärliga verket.

Handlingen tilldrar sig i en liten håla i Mississippi, och som man kan ana redan av de årtal då boken respektive filmen kom, står rasismen i den amerikanska Södern i fokus för handlingen.

Ytligt sett är ”I nattens hetta” en mordhistoria: Philip Colbert, en rik man från Chicago, som överväger att göra en stor och jobbskapande investering i lilla Sparta, hittas mördad. En av den lokala polisens första åtgärder är att på järnvägsstationen haffa en svart man som väntar på tåget. Vi befinner oss i en mycket rasistisk del av den amerikanska Södern, och vad ligger där närmare till hands än att misstänka en neger, på väg att lämna stan, för mordet. Enligt gängse lokalt ordval kallar poliserna honom också för ”boy”.

Den här mannen, klädd i prydlig kostym och med en välutbildad människas alla kännemärken, presenterar sig dock som Virgil Tibbs, polis (Poitier) från Philadelphia, på tillfälligt besök i Sparta – och han kan bevisa sin identitet med en polislegitimation.

När den lokale. vite polischefen Bill Gillespie (Steiger), ringer Tibbs’ överordnade, visar det sig också, att Tibbs är en mycket skicklig mordutredare, och Gillespie erbjuds att ta Tibbs’ tjänster i anspråk. Det här väcker förstås ingen entusiasm hos de vita poliserna i Sparta, men den mördades änka (Lee Grant) fattar förtroende för Tibbs och ställer som villkor för att fullfölja den planerade investeringen att Tibbs anlitas.

Tibbs, spelad av den kolugne Poitier, lyckas sedan utmana allt och alla i den lilla sydstatshålan. Han utmanar de vita poliskollegorna genom att visa att de är inne på fel spår. Han gör något för den här orten oerhört genom att förhöra den lokale industrimagnaten Larry Gates (Eric Endicott) och dessutom – när Gates ger den oförskämde negern en örfil – slå tillbaka. Så småningom kommer Tibbs dock fram till att motivet för mordet är ett simpelt rån, utfört för att klara kostnaderna för en illegal abort. Fast när han ska gripa mördaren, skyddas denne av en vit lynchmobb, och ett tag ser det ganska dystert ut för vår Lonely Rider från det nordliga Philadelphia – ända till dess att polischefen Gillespie beslutsamt ingriper på sin poliskollegas sida.

Steigers roll som vit polischef i denna av rasism präglade sydstatsmiljö är en svår balansgång mellan fördomar och moral, och han spelar den på ett mycket förtjänstfullt sätt.

När Tibbs/Poitier till slut är färdig med Sparta och kliver på tåget som ska föra honom hem till Philadelphia, är Gillespie/Steiger med och bär hans väska och tar ett hjärtligt farväl. Hans gamla sydstatsattityd mot den här ”boyen” har förbytts i respekt.

Ytterligare plus får den här filmen för sin sydstatsmiljö med dess white trash och dess heta nätter samt för dess musikaliska ledmotiv, signerat Quincy Jones och exekverat av Ray Charles.

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.