Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!