Vänsterförlag – finns det sådana?
16 november 2011 13:48 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarerMed posten anlände Ordfront magasin 6/2011. Jag är prenumerant och sedan länge medlem i föreningen Ordfront – jag har till och med varit ordförande i Ordfronts valberedning – och tycker fortfarande att tidskriften innehåller en hel del som är läsvärt, i det senaste numret till exempel intervjun med Maj Wechselmann.
Ordfront stod en gång det kineskommunistiska SKP relativt nära men blev så småningom ett allmänradikalt förlag; det var medlemsägt, och bland medlemmarna fanns så väl partilösa som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Den här balansen mellan olika politiska riktningar gjorde samtidigt Ordfront mer tandlöst. Under en utdragen omvandlingsperiod fanns fortfarande ordfrontare av den gamla skolan verksamma, och när en av dem, Björn Eklund, genom mindre välbetänkta utsagor om Exjugoslavien blev utsatt för ett mediaadrev, fann han för gott att starta eget.
Hans nya förlag, Karneval förlag, tog också över en del av det som hade varit gnistan i Ordfront – Karneval har gett ut mycket läsvärd politisk litteratur.
Ordfront, som länge hade klarat svackor med hjälp av de pengar Henning Mankells Wallander-deckare drog in, förlorade sin stabilitet, när Mankell tillsammans med gamle Ordfront-förläggaren Dan Israel startade eget, Leopard förlag.
Ordfront har försökt få fler ben att stå på men har sedan, när ekonomin åter igen har krisat, tvingats att såga av dem igen, och har nu nått vägs ände: Medlemsföreningen Ordfront behåller bara fyra procent av aktierna och säljer aktiemajoriteten till förlaget Alfabeta, också det förr ett vänsterförlag – Barrikaden – men numera privatägt.
Förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson skriver i det senaste numret av tidskriften Ordfront en artikel som utgår från detta, ”När idéer styrde förlagen”, men som tyvärr försiktigt tassar förbi en del av kärnfrågorna.
Å andra sidan lyfter han förtjänstfullt fram en av huvudorsakerna till att ideella organisationer och partier har så svårt att driva förlag, bristen på pengar.
Socialdemokratiska Tidens förlag överlevde – och blev så småningom ett medelstort förlag – till stor del tack vare en förmögen S-riksdagsman, Helge Bäckström, och dess dotterbolag Folket i Bild, ursprungligen kommunistiskt, överlevde tack vare Gustaf Lindgren på Esselte. Numera ägs Tiden och dess ursprungligen av NKI startade dotterförlag Prisma av KF och finns inte längre kvar ens till namnet. Rester av deras utgivning finns i dag kvar i KF-ägda Norstedts. KFs barnboksförlag Rabén & Sjögren existerar dock fortfarande.
KF finns faktiskt kvar med en tioprocentig ägarandel också i Bilda förlag, som har byggts upp kring resterna av Brevskolan. I Bilda äger också LO och ABF vardera 40 procent.
Bokförlaget Atlas med tidskriften Arena ägs av Arenagruppen, bakom vilken man finner en ideell förening, alls inte av den storlek som Ordfront fortfarande har efter sina nedgångar. Uppdrag bland annat åt LO drar in en del pengar till verksamheten.
På den motsatta politiska kanten drar förlag som Timbro och SNS in bidrag från det politiska näringslivet. Stiftelseägda och allmänliberala Natur & Kultur har, eftersom man inte delar ut pengar till aktieägare, genom åren lyckats säkra ett mycket stort eget kapital, som kan användas både för att möta svackor och till nysatsningar.
Förlag med vänsterprofil i utgivningen finns alltså fortfarande, om än i krympande utsträckning. Men den inriktningen kan ju komma att ändras i framtiden, eftersom det inte finns några garantier för ägare som slår vakt om en sådan inriktning.
10 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Är också medlem iOrdfront sedan ganska många år, men jag tycker att tidskriften idag blir alltmer av en blek kopia av vad den var till för bara 6-8 år sen.
Och utmobbandet av Björn Eklund från Ordfront Magasin var en ren skandal. Idag står det väl ganska klart, för dem som satt sig lite mer in vad som hände i Jugoslavien, att den artikel av Diana Johnstone, som han mobbades ut för att ha publicerat, hade betydligt mer rätt än vad de stora USA-kampanjande drakarna hade.
Comment by Kerstin — 2011 11 17 13:39 #
Käre Enn, jag tycker för egen del att du använder uttrycket ”mindre välbetänkt” mycket orättvist mot Björn Eklund som faktiskt ville föra in den kunniga och skarpa journalisten Diana Johnstone i den entoniga svenska debatten. Med viss fördröjning inledde Maciej Zaremba i DN drevet mot Ordfront och skapade panik hos många av dess medlemmar som fick för sig att Johnstone var ”brunröd” revisionist och förintelseförnekerska. När jag intervjuade Zaremba för Sveriges radios ”Vår grundande mening”, erkände han att han inte ens läst Johnstones förtjänstfulla bok ”Dårarnas korståg” men ”visste” exakt vad hon stod för.
Comment by Björn Kumm — 2011 11 17 14:24 #
Ordval och betoningar kan alltid diskuteras, men jag hörde alltså inte heller då till dem som krävde Björn Eklunds huvud på ett fat. Och som väl framgår av min text om Ordfront, beklagar jag att han fann för gott att ge sig i väg och starta eget.
Comment by Enn Kokk — 2011 11 17 14:47 #
Det var väl inte bara Björn Eklund som fick respass efter den historien, även mångårige chefredaktören och ansvarige utgivaren Leif Ericsson försvann ju snabbt. Tråkigt, för paret Ericsson/Eklund gjorde en tuff och bra tidskrift, inte alls lika tam som i dag.
Comment by Marcus — 2011 11 17 14:56 #
Till Marcus: Att jag i min text nämner Eklund beror på att han ju valde att starta eget förlag med vänsterprofil.
Comment by Enn Kokk — 2011 11 17 16:21 #
Nu hoppas jag alltså bara att Björn Eklunds förlag bär sig, helst väldigt bra.
Comment by Kerstin — 2011 11 18 19:53 #
Det var intressant att läsa Enn Kokks funderingar om politisk bokutgivning. Skriver faktiskt själv om just detta ämne i förordet till Karnevals kommande vårkatalog. Ska det bli någon fart på förlagen så tror jag framför allt det behövs en större efterfrågan, det vill säga mer politisk mobilisering. Då ökar chansen för en blomstringsperiod igen, liknande den på 1960- och 1970-talet, eller för den delen åren runt sekelskiftet när Ordfront stod i zenit.
PS. För övrigt fann jag det inte för gott att ”ge mig iväg”. Jag blev utsparkad efter en över ett år lång arbetsrättslig konflikt. Dock inte officiellt för intervjun med Diana Johnstone, utan för ”illojalitet”, för att jag använt mig av min yttrandefrihet och offentligt kritiserat min dåvarande arbetsgivare.
Comment by Björn Eklund — 2011 11 29 19:22 #
Egentligen stämmer det inte att vänsterförlagen är färre. Tack vare tekniska utvecklingen har det blivit lättare och billigare att trycka böcker, vilket gör att det finns en rad mer eller mindre idella förlag, som startats under 2000-talet, och som visserligen är små men ändå ger ut en del böcker. T ex:
Celanders förlag
Kata förlag
Murbruk förlag
Nixon
Notis förlag
Pluribus
Roh-Nin förlag
Tankekraft
Verbal förlag
Comment by Jodå — 2011 11 29 19:57 #
Några – om än inte alla – av ds nämnda förlagen känner också jag till, men de är ju oerhört små jämfört med till exempel gasmla Tidens förlag och Ordfront under dess storhetstid.
Alliansen mellan Alfabeta och Ordfront kan ju synas bli en konsolidering/förstärkning, men det finns ju egentligen inga långsiktiga garantier för att de behåller sin gamla vänsterprofil.
Comment by Enn Kokk — 2011 11 29 20:17 #
Till Björn Eklund: När jag fortfarande jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen och var huvudsekreterare för Socialdemokraternas programkommission, hade jag som ett av mina problem att inte längre ha något partiförlag att samarbeta med. Jag fick dock Dan Israel, då på Norstedts som ju hade slukat Tidens förlag, att återutge en del klassiska böcker, som jag tyckte att programstudiegrupperna skulle ha tillgång till:
Hjalmar Branting: ”Socialism och demokrati”
Axel Danielsson: ”Revolution och reform”
Nils Karleby: ”Socialismen inför verkligheten”
Arnold Ljungdal: ”Marxismens världsbild”
Ernst Wigforss: ”Vision och verklighet”
Jag hade, för bokhandelsspridningens skull, från början tänkt mig nyutgåvorna i pocket, men vi hamnade till slut på print-on-demand – jag (eller rättare sagt partistyrelsen) betalade inläsningen genom att köpa en liten grundupplaga av böckerna.
Det funkar ju också, men man får ingen bokhandelsexponering och därmed spontankontakt med kunder in spe.
Comment by Enn Kokk — 2011 11 29 21:05 #