Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.