Vad ska man tro om Juholt?

Jag såg i förmiddags riksdagsdebatten kring budgetalternativen, och mitt främsta intryck av den är att S-ledaren Håkan Juholt skötte sig utmärkt – jag är särskilt imponerad över att han, mitt i den mediatornado han befinner sig i, lyckades bevara sitt lugn och i fråga efter fråga gå till offensiv.

Jag har hittills varit ganska försiktig i fråga om att uttala mig om den kris Juholt befinner sig i. Att det handlar om en mycket allvarlig kris går inte att ifrågasätta – se till exempel den förtroendemätning Dagens Nyheter publicerar i dag.

I den aktuella sakfrågan har jag samma ståndpunkt som rimligen varje vettig människa: Håkan Juholt, som representerar ett annat valdistrikt än Stockholm, har som alla andra riksdagsledamöter rätt till ersättning för den extra bostad han därför måste ha, dock naturligtvis inte också för den del av månadsavgiften som faller på hans stockholmska sambo. Möjligen kan Juholt för sin del ha trott att Riksdagens regler var mer generösa än de är, men av en person i hans position kan man begära, att han tar reda på fakta. Fast naturligtvis har också riksdagsförvaltningen och den socialdemokratiska gruppledningen ett ansvar för att infomera riksdagsledamöterna så att de får klart för sig vilka regler som gäller.

Nå, det här klantet har han redan fått äta upp: Han tvingas betala tillbaka sambons andel av bostadskostnaderna.

Det jag hittills har nämnt är i och för sig illa nog. Alla vet ju, att man inte brukar ha misskund med dem som överutnyttjar reglerna för olika slag av samhälleliga bidrag.

Men om nu Juholt alltså var naiv, finns det faktiskt också andra saker i den här historien som gör mig förbryllad, så förbryllad att jag inte utan vidare kunskap är beredd att utfärda vare sig moraliska eller andra domar. En viktig sådan sak rör händelseförloppet och tidsaxeln i den här historien.

Det råkar vara så att jag känner flera av de andra agerande i den här historien, bättre än jag känner Håkan Juholt, som jag bara ytligt har träffat. Partikassören Tommy Ohlström fanns på partiexpeditionen redan under min tid där. Kanslichefen Sven-Eric Söder känner jag sedan hans tid på Palmecentret. Informationschefen Nina Wadensjö var under en del av min tid på partiet redaktör för tidskriften Tiden. Och Juholts assistent Peter Cervin, som hade motsvarande tjänst redan på Mona Sahlins tid, har jag bland annat träffat vid partiexpeditionens julluncher för gamla medarbetare.

Några av de här personerna har lämnat olika uppgifter, också i fråga om varandra, om när Juholt respektive någon av de andra informerades om reglerna för riksdagens ersättning för extrabostad i Stockholm.

Källan till uppgiften att Juholt, tidigare än han själv har sagt, informerades om att han bröt mot riksdagens regler för ersättning för extra bostad är Cervin. Men han har sagt att han då också informerade Söder, vilket denne förnekar.

Och i Aftonbladets (12 oktober 2011) allt annat än Juholt-vänliga artikel om den här affären finns ytterligare en uppgift, som är mycket anmärkningsvärd om den är sann:

Informationschefen Nina Wadensjö säger till Aftonbladet ”att det i själva verket var Peter Cervin som valde att skicka in blanketten där Juholt ansökte om ersättning på samma felaktiga sätt som tidigare. Detta för att Cervin fått så tvetydiga signaler från förvaltningen”.

Innan allt det här har retts ut, är jag för min del – även om man naturligtvis kan klandra Håkan Juholt för slarv och naivitet – inte beredd att kräva hans huvud på ett fat.

Han har många goda sidor också, och han har ett hjärta som klappar till vänster. Och det är nog det senare, mer än lidelsen för lag och ordning, som är drivkraften för de stockholmslänare som nu i parti och minut tar avstånd från Juholt.

Lappar

”Det här var ju tråkigt” (Forum, 2010) är en bok med oftast argsinta meddelanden på lappar, uppsatta androm till varnagel. Den som med hjälp av andra har samlat ihop de här lapparna är David Batra. Batra har också skrivit introducerande texter till samlingens olika avdelningar.

Jag hämtar mina exempel utan hänsyn till den indelningen:

ALL AFFISCHERING
UTOM AFFISCHERING
OM AFFISCHERING
FÖRBJUDEN FÖRBJUDEN

ROST OCH PLÅTSKADOR
UTFÖRS BILLIGT!

Vi har rum där du
kan byta din bebis

ALLERGIKER?
FRÅGA PERSONALEN

VI
SERVERAR
VARMT KAFFE!

Lapp på tvättmaskin i gemensamma tvättstugan:
Sätt på mig
när jag är full
/Husfrun

HÄNGMÖRDAD OXFILÉ
SCAN, SVERIGE
299:- KG

Några av lapparna är roliga främst på grund av sin tafflighet. En del av dem har av allt att döma skrivits av inte så svenskkunniga invandrare, men det finns helt uppenbart också infödda svenskar som har brister i sina kunskaper om grammatik, rättstavning och meningsbyggnad, för att inte säga logik.

Något ska ni ha kvar att själva leta upp i den här boken, men här kommer till sist ändå ett modest exempel:

Språklektioner!
Jag lär dig svenska extra snabb!
(Och därunder ett telefonnummer)

Anna-Lena Lodenius om en ny bok om Per Meurling

Anna-Lena Lodenius skriver på sin blogg – länk finns här intill – om Hans Lagerbergs nya bok ”Per Meurling – en intellektuell vildhjärna” av Hans Lagerberg. Jag hade tänkt skriva en kommentar, men kommentarsfunktionen verkar vara avstängd.

Jag har nämligen själv träffat Per Meurling, en mycket särpräglad person: han var en gång i världen kommunist och förblev livet ut marxist. Med detta förenade (?) han ett levande intresse för pornografi, fast jag misstänker att de porrnoveller av honom som jag och andra ynglingar läste i vår ungdoms boulevardtidningar delvis var brödskriverier. Meurling, en stor intellektuell begåvning, var persona non grata på många andra håll.

Jan Lindhagen, en av sextio- och sjuttiotalens marxistiska intellektuella inom socialdemokratin, var inte bara den tidens ledande opinionsanalytiker utan bidrog också till att i nyvänsterns och de återuppväckta kommunistsekternas tid både levandegöra socialdemokratins idépolitiska arv och att förnya detta tänkande. Han ledde Gruppen för samhällsstudier, löst knuten till partiexpeditionen där jag arbetade, och jag blev livligt engagerad i dess bokutgivning. På det då av partiet ägda Tidens förlag gav Lindhagens samhällsgrupp ut pocketserien Tidens samhällsstudier; på Tidens förlag fanns som samarbetspartner bland andra den gamle marxisten, före detta kommunisten, sederemera socialdemokraten Gunnar Gunnarson, vars marxistiskt baserade idéhistoria ”Socialdemokratiskt idéarv” ingick i den här serien. Jag gjorde reklam för de här böckerna i particirkulären och använde flera av författarna – bland andra Lindhagen och Gunnarson – vid en idépolitisk veckokurs på Bommersvik.

Per Meurlings bidrag till Tidens samhällsstudier var ”Fabian Månsson och bondesocialismen” (1972), en ganska originell studie.

Tio år senare, 1983, återkom Meurling på Tidens förlag – vid det laget var Tidens samhällstudier nedlagt – med ”Geijer & Marx. Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi”.

Tidens förlag finns i dag inte ens kvar som imprint inom den stora KF-ägda Norstedts-koncernen, dit förlaget såldes. Att socialdemokratin sedan länge saknar ett eget forum för utgivning av böcker av det här slaget har starkt bidragit till partiets intellektuella utarmning.

Ry Cooder, ett ypperligt exempel på att den amerikanska protestsången lever

Ry Cooder är ett av de främsta exemplen på att den amerikanska sångvänstern fortfarande lever och är vital.

Men innan vi går in på det: Cooder är en ypperlig gitarrist. Och han väljer dessutom skickligt karaktären på kompet: ibland spelar han ensam eller med rytmkomp (bas, trummor) av sonen Joachim Cooder; ibland arbetar han med ett helt band av välspelande musiker, så till exempel i flera av de många tex-mex-låtarna. Men han rör sig fritt över ett vitt musikaliskt fält, allt ifrån blues till rock.

Redan i inledningen är hans CD ”Pull Up Some Dust And Sit Down” (Nonesuch 527407-2, 2011, distribution Warner) en kombination av de här båda kvaliteterna, engagemanget i texten och en välspelad och adekvat melodi. Den första av dem är tillkommen i bankkrisens USA:

No Banker Left Behind

C
My telephone rang one evening, my buddy called for me
F C G
Said the bankers are all leavin’, you better come round and see
C
It started revelation, they robbed the nation blind,
F C F C G C
They’re all down at the station, no banker left behind.
G
No banker, no banker, no banker could I find.
C F C G C
They were all down at the station, no banker left behind

The bankers called a meeting, to the White House they went one day
They was going to call one the President, in a quiet and a sociable way
The afternoon was sunny and the weather it was fine
They counted all our money and no banker was left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
They were all down at the white house, no banker was left behind

Well I hear the whistle blowing, it plays a happy tune
The conductor’s calling all aboard we’ll be leavin soon
With champagne and shrimp cocktails and that’s not all you’ll find
There’s a billion dollar bonus and no banker left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next morning, no banker was left behind
No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next morning, no banker was left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
They were all down at the station, no banker left behind
No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next mornin’, no banker was left behind.

Nästa låt, den tex-mex-vibrerande ”El Corrido de Jesse James”, handlar om en av USAs mest besjungna rövarhjältar – men det visar sig att Jesse James befinner sig i himlen, vilket visar sig ha sina substantiella skäl: ”But I never turned a family fom their home”.

Den här skivan innehåller många låtar, som man – av både musikaliska och textmässiga skäl – tar till sitt hjärta: ”Humpty Dumpty World” med sin stillsamma melodi och där Gud skådar ut över sin skapelse sådan den nu har blivit, ”Christmas Time This Year”, en tex-mex-låt om dem som stympade eller döda kommer hem från kriget, ”Baby Joined the Army”, en vemodig blues på samma antikrigstema, ”Lord Tell Me Why” om den vite mannens börda och så den fräcka ”If There’s a God” där Republikanerna har tagit över också i himlen. Fast Cooders tilltro till Demokraterna är inte så stor den heller. I den festliga John Lee Hooker-imitationen ”John Lee Hooker For President” låter han den gamle blueslegenden utmana båda de stora och dominerande amerikanska partierna.

Den klassiska amerikanska radikalismen lever ännu! Och den tar sig fortfarande mycket hörvärda musikaliska och sångliga uttryck.

Melodikrysset nummer 40 2011

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.

Fler pojkboksäventyr med Felix

Jan Lööfs (född 1934) samlade serier har nu hunnit till ”Jan Lööfs serier, Volym 3” (Kartago förlag, 2011). Oehört roligt är det att många sidor i inledningen ägnas åt Lööfs olika sidor som illustratör, filmmakare och serieskapare. De här fyrfärgsbilderna, ofta i stort format, belyser Lööfs storhet som bildmakare, som bland annat består i att han aldrig fuskar med detaljer.

Till exaktheten bidrar inte bara att bilderna – så även de Felix-avsnitt som åteges i den här volymen – innehåller figurer ur andras serier och böcker, alla omisskännligt igenkännliga: Pippi Långstrump, Fantomen, en ganska bedagad Tarzan, hans pojke benämnd Boy. På samma sätt vimlar det i Jan Lööfs bilder och serier av mycket porträttlika människor ur verkliga livet: Per Albin Hansson, Gustav V, Albert Einstein, Richard Nixon, Finn Zetterholm, Angela Davies. Lööf har ju fått en hel del kritik för att hans bok- och serievärld innehåller så få kvinnor, men jag tror att detta – på gott och ont – mest har att göra med att det han återskapar är en gammaldags pojkboksvärld av den typ alla i min och Lööfs ålder är uppvuxna med. Att Lööf själv har noterat kritiken märks, detta utan att han verbalt riktigt lyckas reda ut varför det är på det här sättet – en mycket roligare replik är då halvsidesteckningen i fyrfärg med sex spritt språngande nakna karlar plus en lika naken dam i en bastu. Damen är Gudrun Schyman.

I det sista av de tre Felix-avsnitten i det här albumet, ”Felix i Afrika”, har faktiskt den Angela Davies-liknande Angela en av de aktiva rollerna, ocn en historia som börjar som ett ganska konventionellt pojkboks- eller matinéfilmsäventyr får vart efter element som är typiska för det radikala sjuttiotalet: afrikanerna, och med dem även djur som apor och elefanter, gör uppror mot det vita kolonialväldet; med dem kämpar också Tarzans pojke Boy, som är förälskad i Angela. Ändå är det här Felix-äventyret liksom alla andra starkt präglat av det där som vi som är födda på 1930-talet läste i äventyrsböckerna och såg i matinéfilmerna om Tarzan. Över huvud taget är det fascinerande att se hur präglad av pojkböckernas och matinéfilmernas värld Jan Lööf är. Och han är helt medveten om vilka schabloner han arbetar med – även om han komplicerar sin framställning genom att låna också från litterära verk: Den vita elefanten Bobby Dick, som ska fångas, har ju till exempel sin förlaga i Herman Melvilles ”Moby Dick”.

Allra först ligger avsnittet ”Felix och meteoren”. I den invaderas jorden av rymdskepp, till synes navigerade av robotar, men robotarna härbärgerar humanoider som söker en ny värld som de kan leva i. Felix lyckas dock, efter många förvecklingar, få dem att ändra sig: han visar bokstavligen upp den miljöförstöring som präglar vår planet.

Och däremellan hittar vi den vindlande och komplicerade historien ”Felix och Cecilia”, ett gangsterdrama där fala skurkar försöker hitta och stjäla knivkastarmålet (på varieté) Cecilias farsarv, ett svärd av rent guld. Det här är en historia med många återvändsgrädner och spännande förvecklingar, och den blir inte sämre av att den – på sedvanligt Jan Lööfskt manér – innehåller detaljer som Stor-Klas som polis och ett raggargäng som positiva hjältar.

Kort sagt: Jan Lööfs ”Felix” är en serie att föra vidare till nya och nya generationer av serieläsare. Synd att Lööf inte fortsatte att tecknad den.

Ett mycket välförtjänt nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer

När årets nobelpris i litteratur delas ut, är två reaktioner mycket vanliga: Man låtsas ha läst pristagaren eller så utbrister man i ett ”Å, ännu en poet som ingen har hört talas om!”.

Ingendera av de här reaktionerna är aktuell för min del. Jag har, tror jag, allt av Tomas Tranströmer i bokhyllan och har också läst det. Dessutom är Tranströmer en mycket känd och älskad poet inte bara i Sverige utan också i stora delar av den övriga världen.

Jag kom först i kontakt med Tranströmers poesi under gymnasietiden, ja, inte genom gymnasiet utan Folket i Bild, tidningen och förlaget, som jag var ombud för på den tiden. Det kan ha varit i samband med att Tranströmer, född 1931, 1956 – jag var 19 år då – tilldelades FiBs lyrikpris.

Sedan har jag, med växlande intensitet – Tranströmer har ju dessutom varit sparsmakad i fråga om att ge ut nya böcker, och under senare år har han hindrats av sjukdom, som har satt fysiska gränser för hans skrivförmåga – läst honom.

Jag har skrivit två texter om Tranströmer och hans poesi; båda finns tillgängliga här på bloggen.

I fokus för den ena finns ”Det vilda torget”; den texten hittar du här.

Den andra, som främst handlar om ”Minnena ser mig”, hittar du här.

* * *

Jag har en gång tagit kontakt med Tranströmer, vilket med hänsyn till syftet slutade lite snöpligt – men det är en historia väl värd att åter berätta:

”Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.”

* * *

Jag har i de båda recensioner, till vilka det finns länkar ovan, återgett några tranströmerdikter, som har satt djupa spår i mitt minne.

De har alla den där magin, som formar storheten i Tranströmers poesi.

Det är inte alldeles lätt att peka på exakt vad i de här dikterna som ger dem den där magin.

Tranströmer tycks själv vara medveten om det här – plötsligt växer dikten och tränger undan dess skapare:

Morgonfåglar

Jag väcker bilen
som har vindrutan överdragen med frömjöl.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Fågelsången mörknar.

Medan en annan man köper en tidning
på järnvägsstationen
i närheten av en stor godsvagn
som är alldeles röd av rost
och står flimrande i solen.

Inga tomrum någonstans här.

Tvärs genom vårvärmen en kall korridor
där någon kommer skyndande
och berättar att man förtalat honom
ända upp i styrelsen.

Genom en bakdörr i landskapet
kommer skatan
svart och vit, Hels fågel.
Och koltrasten som rör sig kors och tvärs
tills allt blir kolteckning,
utom de vita kläderna på tvättstrecket:
en palestrinakör.

Inga tomrum någonstans här.

Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

Ur ”Klanger och spår”, 1966

Nedstigning i helvetet

Primo Levi (1919-1987) tog juristexamen i Torino i Italien 1941; som man kan ana av hans efternamn var han inte bara italienare utan också jude. 1943 anslöt han sig till partisanerna men arresterades efter ett par månader, vilket ledde till att han tillsammans med mängder av andra judar deporterades till Auschwitsch. Där hölls han som fånge från februari 1944 fram till dess att lägret befriades den 27 januari 1945.

Han var en av de få deporterade från Italien som lyckades – eller kanske hade turen att – överleva, och om sin egen lägervistelse och om allt annat som hände där har han skrivit en viktig ögonvittnesskildring, ”Är detta en människa?” (översättning Ingrid Börge, 1988, i italienskt original ”Se questo è un uomo”, 1947). Boken finns tillsammans med ”Fristen” (”La tregua”, 1963) tillgänglig i en samlad pocketvolym, utgiven av Bonniers 1998.

Jag har den här boken, men det som nu föranleder mig att skriva om det här är filmen ”Primo” från 2005, ursprungligen en engelsk teateruppsättning i regi av Richard Wilson. Adaptionen har gjorts av Anthony Sher, som också spelar Primo Levi.

Det här är en ytterst krävande roll, inte bara på grund av ämnets karaktär – Sher uppträder alldeles ensam handlingen igenom. Till att börja med blir man som tittare irriterad av att inga av de ohyggligheter som skildras visas i form av filmhandling och plågade människor; inte heller skådespelaren som föreställer Levi är klädd som då eller utmärglad som då. Men filmen vinner faktiskt i längden på sin återhållsamhet: en människa med inlevelse och moral lever sig lätt in i allt det som skildras bara med hjälp av ljus, minimalistiska detaljer och rörelser samt ansiktsuttryck.

Allt det som utmärkte Auschwitsch finns ändå där: smutsen, kölden, de eländiga klädtrasorna och skorna, den ständiga hungern, sjukdomarna, utrensningarna där fångarna delades in i två grupper, den ena som fick arbeta vidare, den andra som hamnade i gaskamrarna. Levi konstaterar kallt att det här får de flesta av fångarna att tappa sin mänsklighet: den som kan sno åt sig något gör det för att överleva. Själv bildar han en pakt med en medfånge – den av dem som får något ätbart delar lika med den andre.

Det här bidrar till hans överlevnad, liksom att han hade turen att vara ingenjörsutbildad och därför så småningom togs ut att arbeta i ett labb tillhörigt IG Farben, ett jobb där det fanns en italienare som försåg honom med extra mat.

Just när Röda armén började bomba och steg för steg närmade sig lägret i början av 1945, var Levi sjuk och kom därför inte att fösad med i de fångkolonner som efter det att de hade lämnat lägret råkade illa ut. Till sin häpnad upptäckte de som var kvar plötsligt att vakttornen var obemannade och tyskarna borta, och de som fanns kvar i Auschwitz, bland dem alltså Levi, kunde börja söka mat, bland annat frusen potatis.

Och under en sådan räd ser de plötsligt fyra ryttare, ryska soldater till häst.

Och där tar historien, sådan den skildras i filmen, slut.

När Aspenström skrev sin replik, hade han den här dikten i åtanke

När Werner Aspenström i sin dikt ”Oktober” skrev ”även för astrarna återstår endast att dö”, var det nog med en blinkning till 40-talistkollegan Axel Liffner och hans rader om de sista tappra höstblommorna, astrarna:

Astrarna

Vid sommarens silvriga avsked
höstens skarpa bett
förkolnar krasse och ringblom
i trädgården

Men prunkande
som kyssta till rikare liv av isig morgon
står astrarna
ännu modiga
minnande om plikten
att härda ut.

Axel Liffner

Avsked till sommaren

Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Just innan vår öregrundssommar var slut för den här gången, kom sommaren tillbaka med en fläkt av behaglig värme. Till och med att, åter igen, rensa stenpartiet kändes som ett riktigt trevligt arbete.

Men dagen före årets inflyttning till Uppsala slog vädret om, blev märkbart kallare. Och i morse regnade det. När jag gick ner till brevlådan för att hämta den sista omgången sommaromställda tidningar, vadade jag i tofflorna i gula asklöv, som hade lagt sig som ett täcke över den stenlagda gången.

Hela dagen i går packade vi. Allt vi fraktade ut i påskveckan skulle nu transporteras tillbaka till lägenheten i Uppsala: kläder, skor, böcker, DVD-filmer, CD-skivor, dessutom värdepost och annat som har ansamlats under de senaste månaderna. Och alla krukväxterna icke att förglömma. Tomater, en del äpplen och annat från trädgården skulle också med in till stan.

Vi har erfarenhet av det här, vet hur mycket det blir sammanlagt. Så vi hade i vanlig ordning beställt en skåpbil från Öregrunds taxi för transporten in till stan. Vi hade förvarnat taxibolaget om att vi behövde bärhjälp av chauffören, först ner till bilen och sen, i andra ändan, en halvtrappa upp till vår lägenhet. Med våra hjärtproblem orkar vi helt enkelt inte längre göra det här själva.

Det kan tyckas lyxigt att ta taxi de cirka nio milen mellan Öregrund och Uppsala, men vi har själva inte bil – ingen av oss har ens körkort – och vi tycker att den här taxifrakten mot bakgrund av att vi ju inte har bilkostnader är överkomlig två gånger om året. Dessutom får vi ju hjälp av chauffören – som naturligtvis får en extra dusör för den tjänsten.

Det här betalar vi givetvis ur egen ficka, men det för mig över till en annan fråga som diskuteras just nu.

Enligt morgonnyheterna innehåller det socialdemokratiska budgetalternativet förslag om att behålla RUT-avdraget i modifierad form. Om informationen är korrekt, innebär det socialdemokratiska förslaget på den här punkten att RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer.

Jag hör till dem som i ganska skarpa ordalag har kritiserat RUT-avdraget i dess nuvarande, mycket vida form, men vi har själva hamnat i en situation, då vi, utan samvetsbetänkligheter, har utnyttjat RUT-avdraget. Vi är båda 74 år och har hjärtproblem: jag har haft en infarkt, som utlöstes vid arbete i trädgården, och nu väntar Birgitta, som till att börja med tog över det tyngre trädgårdsarbetet, på sin andra hjärtkonvertering – hennes kondis och ork är en skugga av vad den en gång var. Alltså har vi tagit hjälp med det tyngre trädgprdsarbetet, som gräsklippning och grävning, och med några storstädningar per år.

Man kan och bör naturligtvis diskutera reglerna för och omfattningen av ett sådant här bidrag, men jag kan inte se något fel i att staten underlättar för människor i vår situation och alltså barnfamiljerna, som jag av egen erfarenhet vet har det slitigt, med ett sådant här stöd.

Hur som helst: nu är vi i Uppsala igen med allt vårt bagage – har packat upp rätt mycket av det och gör resten i morgon.

Och i övermorgon kommer det en städfirma. Det har hunnit samlas mycket damm under de månader vi har bott ute i vårt hus i Öregrund.