Birgittas musik

18 oktober 2011 21:54 | Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har genom åren av ganska många föreningar ombetts att göra program om politisk musik, ofta med rubriken ”Sången som vapen”. Det är ganska naturligt, eftersom jag har samlat på politiska skivor och sångböcker, också själv gett ut sådana. Jag skulle våga gissa att vi i vårt hem har det här landets största samling i den här genren, bland annat i form av skivor från hela världen.

När Birgitta av Senioruniversitetet i Uppsala nu hade ombetts att göra ett musikprogram, ”Min musik”, ett kåseri (mest) med mellanliggande musik ur vår faktiskt enorma skivsamling, var ingången mer allmän – men naturligtvis innehöll det här programmet också musik med politiska och samhällskritiska texter.

De politiska inslagen bäddade hon in mellan två block med klassisk musik, ett i inledningen och ett i avslutningen. Hon startade med allegrot ur Johann Sebastian Bachs ”Brandenburgerkonsert nummer 5”, spelade därefter adagiot ur Wolfgang Amadeus Mozarts ”Pianokonsert i A-dur” med den rumänska pianisten Klara Haskil och avslutade den klassiska inledningen med Antonio Vivaldis konsert för tvärflöjt ”Il Gardellino”. Berättade också hur hon, efter det uppbrott en skilsmässa i ganska unga år medförde, ganska pank valde att lägga en då ganska stor summa på en radiogrammofon.

Den fick också jag stor glädje av. Numera står den, obrukbar men ett kärt minne, på vår glasveranda i Öregrund.

Skivsamlingen växte, nu också i allt större utsträckning genom min försorg.

En av hennes favoritlåtar, ett minne från de yngre år då vi ännu inte hade träffats, hade hon dock aldrig lyckats få tag på. Men en god vän med kontakter i skivvärlden fixade en piratkopiering av den på vinyl: ”The Old Piano Roll Blues” med Hoagy Carmichael.

Annat av det hon spelade i det här programmet är sådant vi gemensamt har skaffat och lyssnat mycket på tillsammans. Ett exempel är ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och Vienna Midnight Cabaret. Den handlar om avstaliniseringen i Öst, men jag har fantastiska minnen av att vi ibland, när promillehalten redan var hög och ljudnivån i lägenheten bedövande, spelade den som dansmusik vid våra afrikanska parties för deltagare i Hammarskjöldfondens seminarier, som Birgitta arbetade med på den tiden.

Tom Lehrer spelade hon också, för åhörarna i den alldeles fullsatta Missionskyrkan. Inte bara ”The Folk Song Army” utan också ”Pollution”, en låt som ju i hög grad berör ett fält Birgitta kom att jobba intensivt med under sin tid som miljöminister.

Ett starkt miljötema har också Pete Seegers ”Preserven el Parque Elysian” från en LP med den vackra titeln ”God Bless the Grass”. Här gjorde Birgitta en påpasslig kommentar om det hot som just nu svävar över Seminarieparken i vårt Uppsala.

Pete Seeger spelade hon sen ytterligare två gånger. Dels ingick han i den fantastiska gruppen The Weavers, där han bland annat sjöng duett med Ronnie Gilbert i kärlekssången ”Kisses Sweeter Than Wine”, en ömsint sång om två människor som fortsätter att älska varann även på äldre dar. Dels fick vi höra Seeger solo i den klassiska, ursprungligen sydafrikanska sången ”Wimoweh”.

Den har frihetstema, så också åtskilligt av det Miriam Makeba har gjort. Med henne spelade Birgitta dock två låtar av lite annat slag. Dels en tidig (från 1959) jazzinspelning med sydafrikansk touche av Duke Ellingtons med fleras ”Rocking In Rythm” – här kompas hon, bland annat med kwelaflöjt, av Jimmy Pratt with Lemmy Special. Dels, förstås, höll jag på att säga, ”The Click Song” med dess för oss oefterhärmliga klickljud som finns i xhosa.

Allt det här interfolierade Birgitta med egna minnen av de artister hon spelade: av Pete Seeger i Carnegie Hall i New York och av Miriam Makeba här i vårt eget Musikens hus i Uppsala vid en konsert som för övrigt gavs inte särskilt långt före hennes död.

Också Alberta Hunters ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” bäddade hon in i egna minnen från en konsert i New York, den då hon fick Alberta att dedikera en skiva till mig, som inte var närvarande.

Inte bara Makeba utan afrikansk musik över huvud taget ligger Birgittas hjärta nära allt sedan åren på Dag Hammrskjölds minnesfond, Nordiska afrikainstitutet och SIDA, där hon i tur och ordning jobbade innan hon valdes in i riksdagen och sen slukades av politiken. Från sina många resor i Afrika har Birgitta släpat hem många skivor, av vilka vi i Missionskyrkan fick höra två: ”Tukhong ’ine tuluya. A Mourning Song to the Ligombo Zither” från dåvarande Tanganyika och så Zeal Onyia and His Band med ”Onye Maechi” (Vem känner morgondagen). Om den här låten, som vi tidigare hade på skiva, berättade Birgitta hur hon, under en resa tillsammans med Olof Palme i Nigeria, genom natten hörde den tränga upp till hennes hotellrum.

Och så fyllde hon avslutningsvis Missionskyrkan med klassisk musik igen: Carl Stamitz’ ”Konsert för klarinett och orkester, nummer 3 i B-dur, med Sabine Meyer på klarinett tillsammans med Academy of St. Martin In the Field, Johann Sebastian Bachs ”Svit nummer 5 i C-moll” (preludiet) med Mstislav Rostropovich på cello, Antonio Vivaldis ”Konsert för två fioler (David Oistrach och Isaac Stern) för stråkorkester, sats 2, larghetto e spirotoso, och så Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för fiol och orkester, nummer 23 i D-dur”, sats 3, rondo: allegro, med Gidon Kremer, Nikolaus Harnoncourt och Wienfilharmonikerna.

Allt samman fick levande, personlig anknytning också av att Birgitta kunde berätta personliga minnen av Isaac Stern vid en konsert i New York och Gidon Kremer vid en konsert här i vårt eget konserthus och så om hur vi en gång hade ynnesten att personligen få möta och i ett litet middagssällskap på Uppsala slott lyssna på den fantastiske Mstislav Rostropovich.

Socialdemokraterna starkt framåt på Åland

18 oktober 2011 16:55 | Politik | Kommentering avstängd

På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare fanns ett mycket livligt nordiskt – från och med Baltikums gradvisa frigörelse också ett nordiskt-baltiskt – samarbete. Den här nordliga dimensionen på politiskt samarbete försvagades sedan gradvis allt mer, när EU-samarbetet ökade i intensitet och vikt.

I dag är till och med nyhetsrapporteringen från de här grannländerna starkt försvagad. Det är klart att Norge med Anders Behring Breiviks bombdåd åter hamnade i nyhetsfokus, vilket ledde till att svenska media också skrev om det norska kommun- och fylketingsval som följde. Även regeringsskiftet i Danmark har vi fått läsa något om – men jag var tämligen ensam om att här på bloggen analysera det lettiska valet, som nyligen ägde rum.

När det gäller det nordiska området, är jag i dag inte säker på att ens politiskt normalt hyggligt orienterade svenskar har klart för sig, att Norden inte bara består av självständiga stater utan också av tre självstyrande områden med mycket betydande inre självbestämmande, faktiskt med en partistruktur som inte är helt identiskt med den i de länder de är knutna till. Två av dem, Färöarna och Grönland, är knutna till Danmark. Det tredje, Åland, är en självstyrande del av Finland, men det är en del av Finland där dess svenskhet värnas i lag.

I helgen genomfördes val på Åland, ett lagtings- och kommunalval – men det är valet till lagtinget, öns eget parlament, vi här ska ägna oss åt.

13.308 röster avgavs, vilket innebär ett valdeltagande på 66,6 procent (mot 67,6 procent i lagtingsvalet 2007).

Av tradition har Åländsk Center varit ett mycket starkt parti på ön, inte minst på landsbygden och alla öarna, och partiet blev den här gången med 7 mandat största parti, men miste ett av sina 8 mandat från valet 2007.

Upp som en raket gick i stället Ålands Socialdemokrater, som ökade från 3 mandat 2007 till nu 6 mandat.

Socialdemokraterna har, om man går längre tillbaka l historien, varit mycket starkare än de var 2007, och här finns ett speciellt åländskt fenomen att notera: De och Liberalerna på Åland är åtminstone delvis kommunicerande kärl. 2007 skrällde Liberalerna och fick 10 mandat, medan de nu är nere på 6.

Även Moderaterna på Åland har gått framåt något, från 3 till 4 mandat.

Åland har också några partier som man ideologiskt inte kan definiera med hjälp av motsvarigheter i Finland eller Sverige:

Obunden Samling på Åland fick 4 mandat (+-0 jämfört med 2007).

Och så fick Ålands framtid 3 mandat (2 mandat 2007). Partiets lilla framgång kan tänkas ha ett samband med att partiet den här gången har dämpat ner sin propaganda för ett självständigt Åland.

Socialdemokraternas framgång har sin bakgrund inte bara i Liberalernas tillbakagång, som genom svag ledning och svagt valbudskap till stor del var självförvållad. Det socialdemokratiska vallöftet om allmän tandvård har säkert bidragit till att knipa röster. Men framför allt har Socialdemokraterna i Camilla Gunell fått en karismatisk ledare, populär långt utanför den egna partikärnan. Åländsk politik är starkt personfixerad på ett sätt som känns främmande för många rikssvenskar. När man läser de åländska tidningarnas valrapporter, slås man av hur ofta de här rapporterna innehåller namn och antal personröster men inte partibeteckning.

Som röstmagnet är Socialdemorkaternas Camilla Gunell enastående. Hon fick nästan dubbelt så många personröster som någon annan.

Nästan alla bedömare tror nu att Åland får en regering av det slag som i Finland kallas rödmylleregering. I det åländska fallet skulle det innebära att Socialdemokraterna fick 3 ministerposter, Centern lika många och Moderaterna 1. Centern är fortfarande största parti, men vid regeringsbildningen är det ett problem, att partiets ledare Harry Jansson till mångas förvåning inte blev omvald. Så media spekulerar nu i att posten som lantråd (statsminister) kanske i stället går till Socialdemokraternas framgångsrika ledare Camilla Gunell. Fast osvuret är bäst: i vassen lurar också en av Centerns gammelgäddor, Roger Nordlund.