Ett mycket välförtjänt nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer

6 oktober 2011 14:48 | Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

När årets nobelpris i litteratur delas ut, är två reaktioner mycket vanliga: Man låtsas ha läst pristagaren eller så utbrister man i ett ”Å, ännu en poet som ingen har hört talas om!”.

Ingendera av de här reaktionerna är aktuell för min del. Jag har, tror jag, allt av Tomas Tranströmer i bokhyllan och har också läst det. Dessutom är Tranströmer en mycket känd och älskad poet inte bara i Sverige utan också i stora delar av den övriga världen.

Jag kom först i kontakt med Tranströmers poesi under gymnasietiden, ja, inte genom gymnasiet utan Folket i Bild, tidningen och förlaget, som jag var ombud för på den tiden. Det kan ha varit i samband med att Tranströmer, född 1931, 1956 – jag var 19 år då – tilldelades FiBs lyrikpris.

Sedan har jag, med växlande intensitet – Tranströmer har ju dessutom varit sparsmakad i fråga om att ge ut nya böcker, och under senare år har han hindrats av sjukdom, som har satt fysiska gränser för hans skrivförmåga – läst honom.

Jag har skrivit två texter om Tranströmer och hans poesi; båda finns tillgängliga här på bloggen.

I fokus för den ena finns ”Det vilda torget”; den texten hittar du här.

Den andra, som främst handlar om ”Minnena ser mig”, hittar du här.

* * *

Jag har en gång tagit kontakt med Tranströmer, vilket med hänsyn till syftet slutade lite snöpligt – men det är en historia väl värd att åter berätta:

”Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.”

* * *

Jag har i de båda recensioner, till vilka det finns länkar ovan, återgett några tranströmerdikter, som har satt djupa spår i mitt minne.

De har alla den där magin, som formar storheten i Tranströmers poesi.

Det är inte alldeles lätt att peka på exakt vad i de här dikterna som ger dem den där magin.

Tranströmer tycks själv vara medveten om det här – plötsligt växer dikten och tränger undan dess skapare:

Morgonfåglar

Jag väcker bilen
som har vindrutan överdragen med frömjöl.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Fågelsången mörknar.

Medan en annan man köper en tidning
på järnvägsstationen
i närheten av en stor godsvagn
som är alldeles röd av rost
och står flimrande i solen.

Inga tomrum någonstans här.

Tvärs genom vårvärmen en kall korridor
där någon kommer skyndande
och berättar att man förtalat honom
ända upp i styrelsen.

Genom en bakdörr i landskapet
kommer skatan
svart och vit, Hels fågel.
Och koltrasten som rör sig kors och tvärs
tills allt blir kolteckning,
utom de vita kläderna på tvättstrecket:
en palestrinakör.

Inga tomrum någonstans här.

Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

Ur ”Klanger och spår”, 1966