Shakespeare på Uppsala slott

17 oktober 2011 18:37 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Utanverket tar över

17 oktober 2011 16:02 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^