Ett mycket välförtjänt nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer

6 oktober 2011 14:48 | Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

När årets nobelpris i litteratur delas ut, är två reaktioner mycket vanliga: Man låtsas ha läst pristagaren eller så utbrister man i ett ”Å, ännu en poet som ingen har hört talas om!”.

Ingendera av de här reaktionerna är aktuell för min del. Jag har, tror jag, allt av Tomas Tranströmer i bokhyllan och har också läst det. Dessutom är Tranströmer en mycket känd och älskad poet inte bara i Sverige utan också i stora delar av den övriga världen.

Jag kom först i kontakt med Tranströmers poesi under gymnasietiden, ja, inte genom gymnasiet utan Folket i Bild, tidningen och förlaget, som jag var ombud för på den tiden. Det kan ha varit i samband med att Tranströmer, född 1931, 1956 – jag var 19 år då – tilldelades FiBs lyrikpris.

Sedan har jag, med växlande intensitet – Tranströmer har ju dessutom varit sparsmakad i fråga om att ge ut nya böcker, och under senare år har han hindrats av sjukdom, som har satt fysiska gränser för hans skrivförmåga – läst honom.

Jag har skrivit två texter om Tranströmer och hans poesi; båda finns tillgängliga här på bloggen.

I fokus för den ena finns ”Det vilda torget”; den texten hittar du här.

Den andra, som främst handlar om ”Minnena ser mig”, hittar du här.

* * *

Jag har en gång tagit kontakt med Tranströmer, vilket med hänsyn till syftet slutade lite snöpligt – men det är en historia väl värd att åter berätta:

”Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.”

* * *

Jag har i de båda recensioner, till vilka det finns länkar ovan, återgett några tranströmerdikter, som har satt djupa spår i mitt minne.

De har alla den där magin, som formar storheten i Tranströmers poesi.

Det är inte alldeles lätt att peka på exakt vad i de här dikterna som ger dem den där magin.

Tranströmer tycks själv vara medveten om det här – plötsligt växer dikten och tränger undan dess skapare:

Morgonfåglar

Jag väcker bilen
som har vindrutan överdragen med frömjöl.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Fågelsången mörknar.

Medan en annan man köper en tidning
på järnvägsstationen
i närheten av en stor godsvagn
som är alldeles röd av rost
och står flimrande i solen.

Inga tomrum någonstans här.

Tvärs genom vårvärmen en kall korridor
där någon kommer skyndande
och berättar att man förtalat honom
ända upp i styrelsen.

Genom en bakdörr i landskapet
kommer skatan
svart och vit, Hels fågel.
Och koltrasten som rör sig kors och tvärs
tills allt blir kolteckning,
utom de vita kläderna på tvättstrecket:
en palestrinakör.

Inga tomrum någonstans här.

Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

Ur ”Klanger och spår”, 1966

7 kommentarer

  1. ”en mycket känd och älskad poet inte bara i Sverige”. Vem läser poesi 2011? Inte många.
    Kultureliten möjligtvis. För mig är det bara
    en stor gäspning. Många känner nog igen hans
    namn men vem har läst nån dikt? Inte jag.

    Comment by Bo Grahn — 2011 10 06 20:11 #

  2. Så synd, Bo Grahn. När jag läser Tranströmer känns det som att han skriver mitt liv, jag känner igen mig, i alla känslor som hans dikter innehåller. Men man behöver inte gilla poesi. Ingen behöver gilla något öht i min värld.
    ”Jag väcker bilen
    som har vindrutan överdragen med frömjöl.
    Jag sätter på mig solglasögonen.
    Fågelsången mörknar.”
    De oväntade bilderna, de besjälade tingen. Jag har väckt bilen många morgnar, min trogna springare som tog mig ur skogen och in till bebodda trakter.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 10 06 20:33 #

  3. Till Bo Grahn: För att vara poesi säljs Tranströmers böcker i mycket stora upplagor. Och han finns översatt till 40 språk.

    Comment by Enn Kokk — 2011 10 06 21:20 #

  4. För ett par månader sen lät Bo Grahn meddela på den här bloggen att han äter pölsa och potatis. Vem gör det 2011? Inte jag.

    Comment by Mirre — 2011 10 06 21:55 #

  5. Det är 37 år sedan litteraturpriset senast gick till Sverige, Det klart längsta tidsgapet någonsin mellan svenska litteraturpristagare (tidigare rekordgap: Karlfeldt 1931-Lagerkvist 1951. Dagens Guardian reagerar mycket positivt på ledarplats: ”…the choice of Tomas Tranströmer is a triumph. He is an unobtrusively unforgettable writer whose style is so simple as to make most words seem vain and superfluous. In translation some of the slippery hard simplicities of his lyricism can melt like ice. But enough remains to show a poet who transforms the ordinary in apparently ordinary language…”.

    Comment by Anders Widfeldt — 2011 10 07 11:01 #

  6. Hej Enn.
    Jag tror att jag i min roll som dotter kan ge dig en möjlig förklaring till vad min älskade pappa menade i samband med att han avböjde att medverka i er annonskampanj:-).

    Min far är visserligen alltid full med åsikter som handlar om att värna om den enskilde människan, men hans samhällskritik är aldrig partipolitisk utan är riktad till ett annat centra i människan som ligger bortom våra åsikter. Därför har han aldrig lånat ut sig till några som helst partipolitiska angelägenheter.

    Hoppas jag var något mindre kryptisk:-).

    Allt gott.
    Emma Tranströmer

    Comment by Emma Tranströmer — 2012 09 07 15:14 #

  7. Till Emma Tranströmer: Roligt att få den här reaktionen – tack!

    Som du kanske har förstått av texten om din far, om vars författarskap du för övrigt hittar mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Tranströmer, är jag själv en intellektuell och läsande person, som, alltså i motsats till din far, inte har uteslutit partipolitiskt engagemang. Det fanns, främst under sextiotalet, fler av min sort. Jag kan som ett exempel från 1968 års val nämna Lars Ahlin, som faktiskt skrev en av de bästa partipolitiska appeller jag någonsin har läst – den publicerades i en socialdemokratisk valbroschyr.

    Men självfallet respekterar jag att andra författare kan inta en annan principiell ståndpunkt. Märk dock att det i förutsättningarna ingick att de som ställde upp själva fick fritt formulera vad just de fann vara viktigast i den aktuella valrörelsen – den absolut enda restriktionen var att de inte fick rekommendera väljarna att rösta på något helt annat parti.

    Comment by Enn Kokk — 2012 09 07 16:08 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^