Musik med Michaelerhuset i Wien som nav

Uppsala kammarorkester hade som tema för sin senaste konsert valt ”Michaelerhuset i Wien”. Det är fyndigt men det är kanske inte i det här husets väggar den musikaliska inspirationen sitter, även om många betydande personer i 1700-talets musikliv i Wien hade anknytning till det. Däremot är det faktiskt intressant att fundera över varför musiklivet i Wien under en relativt begränsad tid rymde så många begåvningar. Mecenater och publik spelade säkert sin roll, men det är ju också, från många olika områden, känt att begåvningar dras till begåvningar och inspirerar varann.

Antonio Salieris (1750-1825) konkurrensförhållande till Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) skildras i Milos Formans storslagna film ”Amadeus”, vilket säkert har bidragit till att göra Salieri mer bekant för en nutida publik. Att Salieri faktiskt är en tonsättare värd att lyssna på var kvällens inledande stycke, ”Ouvertyr till Axur, Re d’Ormus”, ett utmärkt bevis på.

Marianna Martines (1744-1812) och hennes ”Sinfonia i C-dur” var, trots sina tre satser, kort men välljudande. För mig var Martines för övrigt en ny bekantskap.

Kvällens sångsolist var sopranen Kristina Hansson, vars utmärkta sång vi fick höra i fem nummer, tre före pausen och två efter pausen.

Före pausen fick vi höra två sånger av Joseph Haydn (1732-1809), Solo e pensoso ur kantaten ”Il Canzionere” med text av Petrarca och ”Miseri noi, misera patria” med text av Metastasio. Dess förinnan hade vi också fått höra henne i Nicola Porporas (1686-1768) ”Nocchier che mira” ur kantaten ”Or che d’orrido Verno”.

Programmet efter pausen ägnades helt åt musik av Mozart och inleddes med två sångnummer, ”Schon lach der holde Frühling” och ”Nehmt meinen Dank”, av vilka jag framför allt uppskattade den första.

Som kvällens clou, antar jag, hade man tänkt Mozarts ”Symfoni nummer 35 i D-dur” plus den lilla ”Marsch K”, som ursprungligen tycks ha ingått i denna symfoni men nu fick föregå den. Med den här symfonin, ”Haffner” som den kallas, hade jag för min del en del problem, trots att jag annars gillar Mozart högt och rent.

Och här måste jag komma in på dirigentens roll.

Till att börja med: för egen del tyckte jag att kvällens dirigent, polskan Ewa Strusinska, var helt lysande. Hon levde med i musiken med hela kroppen – hoppade, prickade in rätt styrka och fick okestern att prestera sitt allra bästa – framför allt i allt det som framfördes före pausen.

Men Mozarts ”Haffner” gjorde hon stummare, fick den aldrig att riktigt glimma.

* * *

Före konserten valde vi den här gången att äta middag i restaurangen i Musikens hus. Det går att få alldeles utmärkt mat där. Vi valde att äta rådjursstek med höstprimörer, brynt rosmarinsky och persiljerotspuré och drack rödvin till det.

Vi anlände tidigt, så då fanns det gott om plats, men innan vi bröt upp var restaurangen välfylld av konsertbesökare.