Kungliga Hovkapellet i Musikens hus

I fredags fick vi lov att åka bort från den plötsligt åter uppflammande sommaren i Öregrund – i Musikens hus var det dags för ytterligare ett evenemang i vår abonnemangsserie. Vi åkte i god tid för att hinna äta middag före konserten och valde en restaurang nära Musikens hus, Brasserie Höganäs. Så här tidigt fanns det också lediga bord utan förbeställning.

Det blev fisk och vitt vin, en rejäl bit sej med räkor, kokta rotfrukter, rädisor och örtsås.

Veckodagen var ovanlig för konserter i den här abonnemangsserien, vilket väl hade att göra med att det var fråga om ett gästspel. Den gästande orkestern var Kungliga Hovkapellet, med Michael Boder som dirigent. Hovkapellet består av ett hundratal musiker. Jag vet inte om alla var där, men scenen i Musikens hus var verkligen packad med musiker.

Presentationen sköttes av Stefan Johansson, något av en specialist på Wagner och ”Ringen”, och programmet hade mycket riktigt fått rubriken ”Ringen utan ord”.

Programmet började med Richard Wagners (1813-1883) förespel till första akten i ”Lohengrin” (1848). Det här operaförspelet innehåller partier, så finstämda att man inte automatiskt förknippar dem med Richard Wagners ofta mycket mer kraftfulla musik.

Lite märkligt, egentligen utan mellanliggande paus, övergick Hovkapellet därefter till att spela musik av den mycket senare kompositören György Ligeti (1923-2006), ”Atmosphères” från 1961. Märkligt nog kändes inte kontrasten som alltför stor. Jag hör till dem som uppskattar Ligeti, och enligt min personliga mening var det här verket kanske till och med kvällens största behållning.

Därmed verkligen inget ont sagt om Hovkapellets spel i Wagners ”Ringen utan ord” (”Der Ring ohne Worte” – arbetet med hela ”Ringen” pågick 1848-1876). Wagner fordrar ju i vissa stycken, faktiskt ofta, en stor symfoniorkesters fulla bredd och styrka, och musiken till ”Ringen” är där inget undantag.

Problemet med det här verket ligger på ett annat plan. Musiken till ”Ringen utan ord” ligger i samma ordning som i de underliggande operorna, men åtminstone jag är inte så förtrogen med handlingen i ”Ringen”, att jag klarar att associera de olika delarna i musiken till operahandlingen. Programmusik kan vara nog så svårtolkad, när den bara är associativ, men i det här fallet finns ju en komplicerad handling att lägga till musiken, och där går jag – trots att det finns en guide i programbladet – bet.