Film om ett kvinnokollektiv

25 oktober 2011 17:14 | Film | 1 kommentar

Ulla IsakssonsKvinnohuset” kom ut 1952, på Rabén & Sjögren som på den tiden också gav ut skönlitteratur för vuxna. (Boken har senare återutgivits av En bok för alla år 1983.)

Romanen uppmärksammades och blev redan året därpå, 1953, film i regi av Hampe Faustman, en både skicklig och politiskt radikal filmmakare.

Båda är relativt bortglömda i dag men vore värda en renässans – när det gäller Isaksson är det värt att påminna om att hon själv skrev filmmanus, även för filmer som inte utgick från någon av hennes egna böcker – Ingmar BergmansJungfrukällan” är ett exempel.

”Kvinnohuset” är i vissa avseenden intressant men som helhet inte alls en film i paritet med ”Jungfrukällan”. Detta trots att en rad mycket rutinerade skådespelerskor medverkar: Inga Tidblad som Anna, Eva Dahlbeck som Isa, Annalisa Ericson som hattmodisten Sylvia, Birgitta Valberg i den lite mindre rollen som Vera och inte minst Ulla Sjöblom som portvaktens dotter Rosa. Av dem som spelar kvinnorollerna håller egentligen bara Kerstin Palo, som spelar teatereleven Eva, inte riktigt måttet.

Som man kan ana av titeln, handlar ”Kvinnohuset” om ett kollektivhus för ensamstående yrkesarbetande kvinnor. Fast några män förekommer också i handlingen: teaterdirektören Tryggve (Georg Løkkeberg), fortfarande Annas man men samtidigt också med andra relationer, bland annat till den unga Eva, konstnären Håkan (Björn Berglund) som är Isas före detta man, Rosas pojkvän, en inte namngiven inbrottstjuv som spelas av Jan-Olof Standberg och så ytterligare några andra. (I en liten biroll som polis skymtar man hastigt Bengt Sundmark, sedan länge död men förr gift med min hustrus syster Karin.)

Samtidens filmkritiker skrev relativt samfällt negativt om den här filmen, och jag är ingalunda benägen att gå i polemik mot dem. Möjligen kan dock en del av negativismen ha med just kvinnoperspektivet i filmen att göra, och kanske ansåg också några av tidens filmkritiker den lätt homoerotiska touche som finns i storyns ganska utdragna maskeradfest med några kvinnor i mansdräkt som osmaklig.

Men även en nutida betraktare, som inte delar dessa fobier, ser uppenbara brister i den här filmen. Det som är den filmade bokens kärna, skildringen av ett kvinnokollektiv, hotar att flyta ut till alltför många trådar för att nå den mer koncentrerade dramaturgi som fordras av en spelfilm. För någon enstaka av karaktärerna finns det åtminstone en kort antydan – sådant som en religiös världsbild – om vad som har fört just dem till det här kvinnokollektivet, men i flertalet fall saknar bilden av de enskilda kvinnorna djup och psykologisk eller annan förklaring.

I enskildheter som Rosas självmord – Rosa hoppar från taket när hon efter en våldtäkt i källaren har blivit med barn – känns filmen trovärdig. Annat – som Annas strypmord på sin otrogne man – är filmtekniskt taffligt gjort och känns inte ens psykologiskt trovärdigt.